- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1930. Allmänna avdelningen /
659

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 22 nov. 1930 - Kopparverket på Rönnskär (forts.), av Axel Lindblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22 nov. 1930

TEKNISK TIDSKRIFT

KOPPARVERKET PÅ RÖNNSKÄR.

Av fi], dr Axel Lindblad.

(Forts. fr. sid. 646.)

Vi hava nu följt godset på dess väg fram till
konvertern, där metall erhålles. Vi skola nu gå tillbaka
till rostugnshyttan igen. Här avskiljes, som jag
tidigare sagt, i gasform arseniken och större delen av
svavlet. Denna avdelning är nog den, som mest
avviker från vad som hittills förekommit, och den som
förorsakat oss mest huvudbry och arbete. Boliden är,
som ingenjör Falkman framhållit, jordens största
hittills kända arsenikförekomst. De kvantiteter
arsenik. som här måste på ett eller annat sätt
omhändertagas, äro långt större än vad som någonsin förr
förekommit, vilket också gjort särskild behandling
nödvändig.

Men även den stora mängden svavel har givit
anledning till många- undersökningar.

Billigast och mest rationellt vore naturligtvis, om
man lyckades att genom anrikning av malmen
frånskilja en större del av svavlet och eventuellt även
av arseniken och såmedels minska de kvantiteter av
nämnda ämnen som måste passera smältverket. Vi
började därför, omedelbart som utbyggnadsfrågan
togs upp, att undersöka anrikningsproblemet särskilt
med hänsyn till dessa önskemål. De erhållna
resultaten voro emellertid av rätt nedslående art. Försök
gjordes utom av oss själva på ett stort antal
anrikningslaboratorier, såväl i Amerika som Tyskland.

För att eliminera de obehag för omgivningen, som
stora kvantiteter svavelsyrlighet kunde medföra,
fanns uuder dessa omständigheter ingen annan
utväg än att bygga en tillräckligt hög skorsten. Efter
undersökningar av särskilt tillkallade specialister på
området samt med stöd av den erfarenhet, som kunde
fås från Amerika och Tyskland, beslöts att gå in för
en skorsten av 145 m höjd över omgivande
markytan eller 150 m över havsytans nivå.
Med denna höga skorsten och med
hänsynstagande till verkets
belägenhet på en lång och smal landtunga
långt ut i sjön ansågo de sakkunniga,
att någon risk för vegetationen icke
kunde förefinnas.

Våra försök att genom anrikning
vid gruvan minska beskickningens
svavelhalt uppgåvo vi emellertid icke.
därför att skorstenen blev uppförd,
utan hava oavbrutet arbetat vidare.
Boliden-malmen är, även då det gäller
anrikning, av alldeles egenartad
beskaffenhet. Vid krossningen bildas
nämligen stora mängder siam med
kolloidala egenskaper. Vi hava därför
gått in för problemets studium under
utnyttjande av de nya rön inom
kol-loid-kemiens område, som gjorts under
senare åren, och därigenom kommit
fram till användbara resultat. Det
synes nu säkert, att genom anrikning
åtminstone 40 % av malmens
svavelinnehåll kan avlägsnas i form av svavelkis

med låg koppar- och guldhalt. En grundad
förhoppning finnes t. o. m. att komma ännu ett steg längre.
Med denna minskade svavelmängd och med den höga
skorstenen torde varje fara för omgivande vegetation
vara fullt borteliminerad.

Försök att på analogt sätt anrikningsvägen
avlägsna åtminstone någon del av arseniken hava även
gjorts. Det är dock ännu för tidigt att förutspå
resultaten.

Efter denna lilla utvikelse om anrikningen återgår
jag nu till rostningen. Vid denna bortgår som redan
sagts arseniken i gasform som arseniksyrlighet
tillsammans med svavelsyrlighet och övriga
rostugnsgaser. De heta gaserna passera först en
stoftkammare, där det grövsta, mest av malmparktiklar
bestående dammet avsätter sig. Därefter överföres de
till kylare av järnplåt för att nedkylas under
arsenikens sublimationspunkt.

Konstruktionen och dimensioneringen av dessa
kylare har varit ett problem för sig, då ingen ledning
från annat håll kunnat erhållas, helt enkelt därför att
så stora arsenikmängder ingenstans tidigare
förarbetats. Det gällde att nedkyla arsenikångorna under
sådana betingelser, att arseniksyrligheten föll i
pulverform. Under ogynnsamma förhållanden kunde
imellertid riskeras, att den avsatte sig i glasig form.
varigenom hela apparaturen inom kort skulle
fullständigt tilltäppas. Det var nästan med glad
överraskning vi efter driftens igångsättande kunde
konstatera, att vi lyckats träffa de riktiga dimensionerna
och att några igensättningar eller andra oberäknade
svårigheter vid arsenikens kondensering icke
inträffade.

All arsenik avsätter sig således så småningom som
ett finfördelat stoft. En del stannar i själva kylare-

Fig. 9. Skorstensgrunden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:10:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1930a/0671.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free