Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1’4
TEKNISK TIDSKRIFT
8 febr. 1930
Av ett visst intresse är även Usmans ännu ej fullt
utarbetade metod att bestämma
adsorptionsintensi-teten.12
Om man t. ex. till 1 cc blyglans nedkrossad till
under 200 mesh och nedförd i några kubikcentimeter
vatten tillsätter bensol och skakar blandningen, så visar
det sig, att blyglansen under motsvarande
volymförstoring binder 2—3 cc bensol. Ju finare
blyglanskornen äro, dess mer bensol bindes. Det är emellertid
här fråga om en mycket lös bindning med
motsvarande lågt värde å vätningsvärmet, och en droppe
oljesyra är tillräcklig för att frigöra all bensol.
Såsom bensol förhålla sig andra vätskor såsom t. e.
kloroform, kolsvavla osv., och såsom oljesyra ett flertal
andra organiska ämnen med likartad konstitution och
aktivitet. Allt efter oljans adsorptionsintensitet
erfordras större eller mindre kvantiteter för att skilja
lika stora mängder bensol från mineralet. Användes i
stället för blyglans zinkblende eller kopparkis osv.,
så erhålles på detta sätt relativa värden för de olika
adsorptionsintensiteterna för ett och samma reagens
i förhållande till de olika mineralen.
I en vattenlösning med upplöst flotationsreagens
samt med uppslammade mineralpartiklar i pulpen blir
det analoga förloppet, att vattnet i malmmineralens
ytskikt undantränges av det mera aktiva reagenset,
under det att reagenset icke förmår undantränga på
gråbergsmineralens yta adsorberat vatten; där går i
stället förloppet eventuellt i motsatt riktning.
För att ytterligare belysa adsorptionsproblemet må
anföras ett exempel på adsorption av gas till fast
föremål, som något skiljer sig från de ovan nämnda.9 Det
är synnerligen svårt att fullständigt fördriva
anhäf-tande luftskikt från glasväggar; i synnerhet häftar
vattenånga mycket segt vid glaset, och först vid en
temperatur av ungefär 300 °C och med hjälp av starkt
vakuum kan man från ett glaskärls inre yta avlägsna
Fig. 3. Adsorption av kol.
det tunna vattenskiktet. Bekant är också träkols
förmåga att adsorbera gaser. Man kan nu med ett
enkelt försök åskådliggöra kolets och glasväggens kamp
om de sista resterna av vattenånga eller luft i ett
evakuerat glaskärl. Glasröret med inneliggande
kolpulver, fig. 3 a, tillsmältes efter föregående
evakuering i samband med uppvärmning av glasväggarna.
Uppvärmes sedan kolpulvret utifrån, varefter röret
vändes upp och ned, fig. 3 c, så att pulvret måste
ramla ned längs rörets väggar, blir pulvret till en del
kvarhängande på väggarna, ty vid uppvärmningen
bliva de rester av luft och vattenånga, som trots
evakueringen finnas kvar i kolet, avlägsnade därifrån och
omedelbart adsorberade av glasväggarna. När
kolpartiklarna vid rörets omvändande passera
glasväggen, sträva de att återerövra den vid uppvärmningen
förlorade gaskvantiteten med den följd att de fastna.
Om man före rörets kringvändande uppvärmer en del
av glasröret, så att gasen där utdrives, kunna
kolpartiklarna icke fastna på detta ställe. Fig. 3 d. Fig.
3 b visar hur resultatet blir, om röret vändes upp och
ned utan att kolet i förväg uppvärmes.
Detta exempel, som tillsynes föga sammanhänger
med de företeelser, som äro utmärkande för
flota-tionsprocessen, uppvisar emellertid ett flertal
analogier härtill. Med samma betraktelsesätt kan man
sålunda exempelvis förklara flockbildning såväl inom
pulpen som å gasblåsornas yta. Det må inskjutas, att
flockbildningen å en vätskeyta, som vid flotation så
att säga åstadkommer en armering av gasblåsorna, på
ett tillfredsställande sätt kan förklaras med hjälp av
ytspänningarna och randvinkelbegreppet.5 Men även
själva mineralets vidhäftande vid gasblåsan — som ju
är den springande punkten i allt teoretiserande
rörande flotation — kan utan att randvinkelbegreppet
direkt drages in förklaras med att gasadsorptionen
har större intensitet än vattenadsorptionen gentemot
de rena mineralytor eller de av absorberad
flotationsreagens preparerade mineralytor, vilka på grund
härav icke hava benägenhet att vätas och sålunda, om
mekaniska jämviktsvillkor föreligga, komma att flyta
upp tillsammans med gasblåsan.
Adsorption — kemisk reaktion.
Någon bestämd gräns mellan adsorption och kemisk
reaktion kan som nämnt icke dragas. Såväl
adsorption som en rent kemisk ytreaktion å en kropps yta
är beroende av de molekylära och atomiska krafter
som uppträda i ytskiktet. Hos vätskor är som redan
nämnt ytenergien väl känd och kan uppmätas såsom
vttension. Fasta kroppar äga även ytenergi, men den
kan icke utan omvägar uppmätas. Ytenergien hos
kristallina kroppar är icke lika i alla plan. Olika
kristallplan äro även utmärkta av olika löslighet
eller kristallisationsförmåga. Röntgenundersökningar
hava visat, att kristallina substanser kunna uppfattas
såsom liopbyggda av joner; och kristallina och
kryptokristallina kroppar, såsom exempelvis mineral eller
mineralfragment kunna därför betraktas som grupper
av joner, vilka kunna reagera med andra joner eller
molekyler, med vilka de komma i beröring, dvs. å
ytorna. Ytenergien å ytan av en fast kropp — och
även å en vätska — kan då betraktas såsom uttryck
för den brist i mättnaden av valenserna, som
förefinnes hos ytans joner. Adsorption kan slutligen också
uppfattas såsom en verklig kemisk reaktion i själva
giänsytan.
Vätningsfenomenet samt existensen av
adsorbe-rande hinnor i ytan mellan två faser, av vilka en
består av mer än en komponent, såväl som en viss
orientering av molekylerna i gränsskiktet mellan två
vätskor äro uttryck för samma strävan att mildra
övergången mellan två faser dvs. att göra ytenergien
så liten som möjligt, vilket redan berörts i samband
med randvinkelteorien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
