Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFTE 2
FEBR. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
BERGSVETENSKAP
Redaktör: B.G.Markman.
INNEHÅLL: Slaggbadets strömledande egenskaper vid elektriska ugnar, av tekn. dr Axel Wejnarth. — Notiser.
SLAGGBADETS STRÖMLEDANDE EGENSKAPER
VID ELEKTRISKA UGNAR.
Av tekn. dr Axel Wejnarth.
(Forts. fr. sid. 64.)
Konklusioner.
Av försöksresultaten framgår då, att
ledningsförmågan av silikaterna inom systemet FeO—Si02, där
som utgångsprodukt användes silikatet 2 FeO • Si02,
faller med stigande kiselsyrehalt. Detsamma
konstaterades även av Farup inom systemet CaO—Si02.
Det är av den orsaken endast att vänta, att detsamma
skall vara fallet med blandningar av
järnoxidul-kalk-silikaterna med stegrade halter kiselsyra, vilket
framgår t. e. av silikatet FeO • CaO • SiO, (x = 0,800)
2 FeO • 2 CaO • 3 Si02 (* = 0,492) och av silikatet
1/„ FeO • V2 CaO • Si02 (% = 0,261). Å andra sidan
ge försöken vid handen, att ledningsförmågan av
det ursprungliga silikatet 2 FeO • Si02 samt av de
övriga järnsilikaterna inom de tre serierna faller
vid tillsats av en ekvivalent mängd CaO, och av
försöken framgår för övrigt, att kalkens
nedsättande inverkan är förhållandevis mycket stor.
Oväntat var, att de järnrikare silikaten skulle leda bättre
än de kalkrikare och ännu mera, att silikatet
2 FeO • Si02, fajaliten, liksom även de angränsande
silikaterna inom den serien skulle visa så hög
ledningsförmåga även i det fasta tillståndet.
Av de försök, där en viss mängd järnoxidul ersattes
med en ekvivalent mängd MnO, kan man dra den
slutsatsen, att manganosilikaterna ha en högre
ledningsförmåga än de motsvarande
järnoxidulsilika-terna.
Beträffande aluminiumoxiden befanns det, att den
liksom CaO och Si02 utövar en nedsättande inverkan
på ledningsförmågan av de undersökta
silikatbland-ningarna och att den därvid synes vara verksammare
än en ekvivalent mängd kalk. Om detta kan
sammanställas med aluminiumoxidens amfotera karaktär
är obekant, men att dess nedsättande inverkan torde
kunna variera under vissa förhållanden framgår av
de utförda försöken, där den starkt nedsättande
inverkan av densamma på ledningsförmågan av
silikatet i serien RO • Si02 i förhållande till de motsvarande
resultaten vid silikaterna i serierna 2 RO • Si02 och
4 RO • 3 SiO, är mycket påfallande, i vilka
aluminium-oxidens inverkan ungefär kompenseras av en
ekvivalent mängd MnO.
Att A1203 kan visa en dubbel karaktär i smälta
slagger har påvisats genom Kallings1 intressanta
undersökningar av ett flertal slagger, varvid det
befanns, att den visar såväl en svagt basisk som en
svagt sur karaktär och att MgO har en med CaO
ungefär lika stark basisk egenskap i såväl kiselsyrerika
som i kiselsyrefattiga slagger. Att aluminiumoxiden
verkar nedsättande på ledningsförmågan även inom
systemet CaO—SiO, har Farup och medarbetare
funnit.
Huru man nu skall förklara samtliga iakttagelser är
ej lätt att ånge. Man kan av försöksresultaten vid
samtliga silikater finna, att ledningsförmågan ökar
med stigande temperatur, vilket även framgår av de
erhållna temperaturkoefficienterna a och ß, vilka
emellertid visa, att ökningen av ledningsförmågan är
lägre hos de järn- och manganhaltiga silikaterna än
hos de kalk-kiselsyre- och aluminiumrikare
blandningarna, där temperaturkoefficienterna tilltaga med
stigande halter av dessa ämnen. Detta liksom även
det höga värdet av ledningsförmågan vid
smältpunk-terna torde sammanhänga med viskositeten hos de
respektive silikaterna.
Om då det antagandet skulle vara riktigt, att ett
smält silikat är att anse som ett system av enkla och
komplexa molekyler samt av dessas
dissociationspro-dukter av enkla och komplexa ioner av olika slag,
skulle därav framgå, varför ledningsförmågan hos
fajaliteten — silikatet 2 FeO • Si02 — och de
angränsande järnoxidul-kalksilikaterna samt hos de övriga
undersökta ferrosilikaterna är hög vid och över
smältpunkten men att temperaturkoefficienterna äro låga,
ty lättsmältbarheten och lättflutenheten hos fajaliten
och av ferrosilikaterna i allmänhet är en gammal
teknisk erfarenhet. Som ionernas vandringshastighet är
omvänt proportionell mot den inre friktionen och
denna minskar med stigande temperatur, kan man
därav sluta, att vid tillsats av CaO och Si02, tydligen
till följd av den ökade viskositeten, ledningsförmågan
blir låg vid och i närheten av smältpunkten men att
denna i samband med den minskade inre friktionen
ökar med temperaturen, synligt av de större
temperaturkoefficienterna a och ß.
1 Jernkontorets annaler s. 283 (1924).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
