Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFTE 2
TEKNISK TIDSKRIFT
FEBR. 1930
ELEKTROTEKNIK.
Redaktôb-.Juuus Körner
INNEHÅLL: Några synpunkter på luftledningars uppspänning, av J. Kuusinen. — Materialval och beräkning av
kraftledningslinor, speciellt vid linjer för ca 132 kV spänning, av Torsten Nordell. — Ledningsoptrekning og
faseavstand med spesiellt sikte paa saminenligningen mellem kobber og staalaluminium, av O. Strand. —
Diskussion. — Föreningsmeddelanden.
NÅGRA SYNPUNKTER PA LUFTLEDNINGARS
UPPSPÄNNING.1
Av Jarl Kuusinen, Helsingfors.
Ett kännetecken på goda ledningsnormer bör vara,
att de föra till i säkerhetshänseende icke
endast goda utan också jämgoda ledningar, oavsett
vilka, ledningsmaterial, tvärsnitt, spännvidder,
stolp-konstruktioner osv. som komma till användning. De
skola m. a. o. representera de objektiva
tävlings-reglerna. i den konkurrens mellan olika alternativ för
en lednings utförande, som utspelas på ritkontoren.
Såvitt jag kan bedöma motsvara de nya svenska
och norska normerna rätt väl även detta anspråk, och
en kritik av dessa normer är i själva verket ett
ganska otacksamt föredragsämne. Men med god vilja
går det kanske att finna några punkter som kunna
diskuteras.
Vad ledningarnas uppspänning beträffar ha såväl
de svenska som de norska normerna en föreskrift,
som tar hänsyn till exceptionella
belastningsförhållanden och en — eller för de svenska normernas
vidkommande egentligen två — som tar hänsyn till de
normala belastningsförhållandena.
Den nppspänningsföreskrift, som hänför sig till
de exceptionella förhållandena, utgår från det
faktum. att isbelastningen på ledningarna i
undantagsfall kan nå så stora värden, att man hellre låter
denna sällsynta belastning förorsaka ledningen någon
skada än man nedlägger stora kostnader på
byggandet av ledningar, som kunde motstå även de svåraste
belastningar, vilka kunna tänkas uppkomma. Den
ifrågavarande uppspänningsnormen preciserar alltså
i konsekvens härmed dels den exceptionella
tillsatslast man anser att ledningen utan skada skall tåla,
dels den däremot svarande påkänningen.
Vad tillsatslasten beträffar, har jag ej mycket att
säga. ty den måste fixeras med hänsyn till de lokala
förhållandena. Jag kan väl inom parentes nämna,
att vi i Finland knappast behöva räkna med större be-
1 I detta nummer återgivas in extenso de tre föredrag
under rubriken "aktuella frågor rörande högspänningslinjer",
som höllos vid sammanträde inom teknologföreningens
avdelning för elektroteknik d. 18 okt. 1928. Föredragen kunna
betraktas som en komplettering till samma temas behandling viel
sommarens nordiska elektroteknikermöte i Hälsingfors. Efter
föredragen refereras den vid sammanträdet följande
diskussionen.
lastningar än i de för isbarkstormar minst utsatta
delarna av Sverige, i varje fall ej med så stora
belastningar som man räknar med i Norge. Riktigast
synes vara att fixera olika belastningar för olika
ledningsklasser — liksom i de svenska normerna — om
vi ock tro oss kunna reducera antalet klasser till 3.
Vad den mot den exceptionella tillsatslasten
svarande kritiska påkänningen beträffar, så ligger det
ju nära till hands att räkna med brottpåkänningen.
i vilket fall man alltså anser, att linbrott är den
skada, som får drabba ledningen vid exceptionellt
svår islast.
Emellertid inträffar redan långt innan påkänningen
nått brottgränsen en permanent töjning av linan, och
om man ej tagit denna med i räkningen, utan måste
spänna upp linorna ånyo, kan man med skäl anse. att
ledningen tagit skada redan vid en lägre påkänning
än brottgränsen och att den kritiska påkänningen
som en konsekvens härav borde väljas lägre.
Det gäller emellertid att först göra klart för sig,
om man bör genom nyuppspänning efter
överbelastningar eliminera de permanenta töjningarna eller ej.
En nyuppspänning är vanligen en med driftavbrott
förbunden rätt besvärlig procedur. Dessutom har
linan efter en nyuppspänning ej längre samma
säkerhet mot brott som tidigare, dvs. uppspänningen kan
ej mera fås att fylla föreskrifterna. Materialet har
m. a. o. försämrats, vilket ingenjör Strand med full
tydlighet ådagalagt i sina synnerligen värdefulla
undersökningar över kopparlinor. Under dylika
förhållanden synes det mig riktigast att i allmänhet icke
räkna med någon nyuppspänning av slaknade
ledningar, utan i stället vad nedhängningen beträffar
räkna med förhållandena efter det att linan töjts.
Gör man så. kan man utan betänkligheter i
tekniskt hänseende antaga en kritisk spänning =
brottpåkänningen. Det blir sedan en ekonomisk
jämförelsefråga att avgöra, om eventuellt ett val av en
lägre påkänning med ty åtföljande mindre
permanenta förlängningar eventuellt skulle föra till en
billigare lösning. I allmänhet tror jag likväl att detta
ej blir fallet.
Vad sedan beträffar materialets brotthållfasthet, är
detta en rätt variabel materialkonstant. Den beror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
