Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
3
ott visst fog för sig att räkna med den exceptionella
islasten för den lägsta ledningsklassen, ty ett
ledningsbrott i en dylik ledning kan ju på sätt och vis
jämställas med en farlig nedhängning i en annan
ledning. Och att för en ledning av den lägsta klassen
räkna med nedhängningen för en större islast än den
som svarar emot brottpåkänningen är ju absurt. För
vägkorsningar o. d. kan det naturligtvis vara på sin
plats att räkna med större lokala islaster, kanske upp
till full exceptionell islast för den högsta
ledningsklassen. Ledningen skall då naturligtvis i
korsningsspan-net tåla de häremot svarande påkänningarna. Å
andra sidan kan man tänka sig, att man för linjer i
rena ödemarker helt skulle kunna bortse från
föreskrifter för de fria avstånden vid lokala islaster. Men
i så fall kan även driftsäkerheten bli normgivande för
stolp höj den, nämligen då ledarna vid en ojämn
fördelning av de för ledningen förutsatta exceptionella
islasterna kan komma i kontakt med marken och
därigenom förorsaka driftstörningar.
Nu ställer ju bestämmandet av stolphöjden enligt
nedhängningen vid lokal tillsatslast
hängisolatorled-ningarna i ett ogynnsamt läge. Detta är ju i stort
sett i sin ordning, och därom vore ingenting att säga,
om ej hängisolatorledningarna i ett visst avseende
blivit orättvist behandlade. Om vi nämligen erkänna
som mest sannolikt, att de stora isbelastningarna
uppträda på begränsade avsnitt av en ledning, fordrar
konsekvensen, att vi tillåta en hårdare uppspänning
av hängisolatorledningen, vilken i motsats till
ledningen med stödisolatorer kan erbjuda en utjämning
av påkänningarna i de olika spannen. Ing. Strand
har i sin bok om grunderna för elektriska ledningars
mekaniska beräkningar framkastat ett förslag till be-
aktande av detta genom att antaga, att den
exceptionella islasten endast uppträder på en begränsad
del av ledningen, t. e. 500 m. Ing. Strand förkastar
emellertid själv förslaget på den grund, att det skulle
föra till allt för komplicerade beräkningar. Jag tycker
för min del att förslaget princpiellt sett är bra och
att beräkningarna icke alls äro avskräckande. Det
vore ju icke heller fråga om att påbjuda dessa
beräkningar, utan blott att bereda den samvetsgranne
ledningskonstruktören möjlighet att göra
hängisolatorledningarna full rättvisa. Förslagsvis kunde
beträffande uppspänningen stipuleras, att för
hängisola-torledningar den exceptionella islasten antages hava
en utsträckning av minst 500 m, medan övriga delar
av ledningen äro belastade med exceptionell islast
enligt närmast lägre ledningsklass.
För att med några ord återgå till frågan om
stolphöjden, ville jag erinra därom, att om man tar
avstånd från en återuppspänning av ledarna efter
inträffad exceptionell islast, så är det också riktigast
att räkna med de kvarblivna töjningarna, då man
bestämmer nedhängningarna.
Yad den stolphöjdsföreskrift beträffar, som tar sikte
på de normala förhållandena, så förefaller det mig,
som man å andra sidan kunde pruta något på de
föreskrivna fria avstånden till marken. Det är ju
brukligt att räkna med ett avstånd av 6 m vid
-j– 50°C. I motsats till svenskarna och norrmännen
äro vi i Finland rätt kortväxta, och det finns ingen
som helst fara för att jag eller någon av mina
landsmän vid promenad i skog och mark — vid + 50°C —
skulle stöta huvudet i en ledning, även om den skulle
hänga något mindre än 6 m över marken. Jag tror
för min del att t. e. 4 m vore fullt tillräckligt.
MATERIALVAL OCH BERÄKNING AV
KRAFTLEDNINGSLINOR, SPECIELLT VID LINJER FÖR CA 132 KV
SPÄNNING.
Av Torsten Nordell.
Av kostnaderna för en kraftledning utgöra
strömförande linor och stolpar de ojämförligt största
posterna — i runt tal vardera en tredjedel av
totalkostnaderna. Kostnaderna för stolparna hänga nära
samman med linans mekaniska egenskaper. En
starkare lina medger större spännvidd och kan spännas
med mindre nedhängning, vilket är ägnat att minska
kostnaden för stolpar i raklinje. Genom större
spännvidd och starkare uppspänning ökas emellertid
krafterna på stolpar och isolatorer i vinkelbrytningar.
Det finnes således vid en viss lina och under givna
förutsättningar i övrigt en viss mest ekonomisk
spännvidd och linuppspänning.
För att erhålla en ur ekonomisk synpunkt
tillfredsställande lösning av en linjekonstruktion är det av
största betydelse att ägna frågan om de strömförande
linornas material och beräkning ett ingående studium.
Det är tydligen i första hand av stor vikt att känna
till egenskaperna hos olika linmaterial jämte erfor-
derliga tillbehör ocli tillförsäkra sig en god kvalitet
genom att vid leveranser föreskriva lämpliga
materialbestämmelser. Dessutom måste genom
provningar kontrolleras, att dessa bestämmelser även
innehållas.
Lika viktigt är det, att beräkningen av linorna
utföres på riktig grundval. Slutsatserna kunna i annat
fall bli alldeles felaktiga.
Äro förutsättningarna sålunda klarlagda, kan det
slutliga valet av linmaterial, spännvidd och
uppspänning ske, sedan man för olika kombinationer
mellan dessa och med tillämpning av vederbörande
kraftledningsnormer beräknat totala anläggnings- och
årskostnaderna för lina, isolatorer och stolpar.
Som ett bidrag till klarläggande av hithörande
spörsmål lämnas i det följande en redogörelse över
materialbestämmelser och beräkningsdata för linor
av koppar, stålahiminium samt en aluminiumlegering,
benämnd aldrey, som på senare åren börjat använ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
