Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
27
ett förhållande — = 0,39 ett optimum nås,
4 h
där relativa fältstyrkan är mer än 40 %
större än vad som kan fås från en
förlust-fri 1/4-vågsantenn. För 1/2-vågsantennen
— — 0,50 blir vinsten mindre än 21 %.
4 h
Typiska lågantenner med toppnät äro som
synes ungefär jämgoda med den rena
1/4-vågsantennen, så länge
jordlednings-förlusterna ej beaktas. Användes
induktiv basförlängning i stället för toppnät,
fås tydligen ogynnsammare resultat.
Skillnaden är dock på grund av
strålningsmotståndets starka nedgång ej så stor, som
man skulle kunna tro. Helt annorlunda
ställer sig saken i praktiken, där
jordledningsmotståndets inverkan, särskilt för
de kortare rundradiovågorna, ingalunda
kan försummas. De kurvor, som gälla för
5 och 15 ohms förlustmotstånd visa klart,
vartåt det pekar. De höga antennernas
överlägsenhet blir uppenbarligen mer och
mer poängterad, samtidigt som man ej mer kan säga,
att den med toppnät belastade lågantennen är lika god
som den rena 1/4-vågsantennen. För 15 ohms
jordledningsmotstånd är 1/2-vågsantennens relativa fältstyrka
sålunda 43 % större i stället för 21 %. Vinsten är
alltså nu den dubbla mot förut. Tydligt framgår huru en
lågantenn, som ej är utrustad med tillräckligt stort
toppnät, utan som måste förlängas vid basen, blir
katastrofalt dålig, så fort jordledningsmotståndet blir
stort. På grund av den förut berörda i praktiken
ofta ofrånkomliga förlängningen på grund av
jordledning, intag m. m. är det tyvärr ej alltid möjligt
att upplägga tillräckligt toppnät, med mindre än att
förkortning tillgripes, varmed vi dock äro inne på
helt andra antenntyper än den vanliga lågantennen.
Av kurvorna framgår, huru i ogynnsamma fall, med
särskild tanke på de lägsta rundradiovågorna, föga
mer än halva den fältstyrka kan utvinnas, som vore
möjlig att för samma offrade effekt ernå med en
lämpligt konstruerad antenn. Om vi säga, att 70 %
kan erhållas, betyder detta i alla fall, att dubbla
effekten måste användas, då effekten som bekant
tilltar ungefär med kvadraten på fältstyrkan.
Strömfördelningen för några särskilt karakteristiska bland
de diskuterade antenntyperna framgår av den förut
visade fig. 3. Strömfördelningskurvan behöver icke
i hela sin utsträckning antagas falla utmed antennens
vertikala parti. Man kan också låta toppnätet taga
hand om en del av kurvan. Detta är ett sätt att
klara sig, när man vill ha mycket liten ström vi i
antennbasen för att hålla jordledningsförlusterna nere,
men våglängden är för stor för att en 1/2-vågsantenn
eller egentlig övergångstyp till densamma skall kunna
komma i fråga. I fig. 10 visas strålningsmotstånd
och relativ fältstyrka för antenner av lägre typ, för
vilka strömfördelningen genom förkortning eller på
annat sätt "vänts om" i förhållande till den
naturliga, så att en strömnod finnes vid antennens bas i
stället för i dessa topp. Om antennens höjd är
densamma som för en 1/4-vågsantenn, vinnes genom detta
arrangemang 7 % i fältstyrka i förhållande till en
förlustfri Vi-vågsantenn. Vore den senares jordled-
Fig. 10. Strålningsmotstànd och fältstyrka vid fullständigt speglande jordyta för
vertikalantenn med i förhållande till den naturliga omvänd strömfördelning samt en
och samma utstrålade effekt. Anm.: Stark förlängning eller förkortning förutsättes.
ningsmotstånd stort, skulle vinsten bli mångdubbel.
På detta sätt kan alltså effektiviteten mången gång
avsevärt höjas, utan att antennen behöver göras
högre. En förutsättning är givetvis, att erforderligt
stort toppnät kan uppläggas, utan att man kommer
för nära masterna, varigenom ödesdigra
extraför-luster kunna uppstå. Förklaringen till att man kan
vinna något genom att vända om
strömfördelningskurvan även då jordledningsförlusterna äro noll,
ligger däri, att antennens strålningsmotstånd sänkes,
så att mindre effekt åtgår för en given fältstyrka,
under det att effektiva höjden är oförändrad; det är
strömmen som stiger. Korteligen kan man om de
diskuterade antenntyperna säga, att de äro
effektivare ju högre från jord strömytans tyngdpunkt
faller.
Fading.
En stations praktiskt utnyttningsbara
aktions-radie bestämmes, särskilt för den för
kvalitetsförsämring känsliga rundradiodistributionen, av det
avstånd, där utpräglad fading uppstår. Enligt gängse
uppfattning bestämmes detta avstånd därav, att
rymdstrålningens fältstyrka där är ungefär densamma
som den direkta ytstrålningens. Den förra synes vara
nära nog konstant inom ett måttligt område kring
sändaren,1 antagligen beroende därpå, att den
rymdstrålning, som slår ned närmare sändaren, emitterats
under större höjdvinkel mot jordytan samt
följaktligen trängt in längre i det joniserade lagret och
dämpats mera än den mindre inträngande strålningen
under relativt liten vinkel mot jordytan, vilkens
nedslag ur refraktionssynpunkt ligger längre bort från
sändaren. Den rena utbredningsförtunningen är
nödvändigtvis större för det sista fallet, men kan då
tänkas kompenserad av den mindre dämpningen. Genom
uppmätning av rymdstrålningens gen om
snittsfält-styrka samt dämpningskurvan för ytstrålningen vore
det alltså möjligt att preliminärt bestämma fading-
1 P. P. Eckersley & A. B. Howe. J. I. E. B., London 1929,
vol. 67, sid. 778.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
