Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-52
TEKNISK TIDSKRIFT
1 febr. 1930
Fig. 14.
längd. I praktiken möter man ofta rent
topografiska svårigheter vid mätningen, särskilt om
sändaren är uppställd i starkt kuperad terräng,
kringbyggd e. d. Det är sålunda i regel lämpligt
att upptaga dämpningskurvor i mätriktningarna för
att kunna hålla kontroll på produkten E • d, så att
felaktiga mätvärden ej insmyga sig. Någon gång
kan man med ganska stor säkerhet extrapolera
produktens verkliga värde ur med svag dämpning
behäftade kurvor. Man bör givetvis ej göra mätningar
närmare sändaren än att man säkert vet, att
strålnings-fältet verkligen är utbildat, i vilket fall fältvektorns
amplitud faller i direkt proportion till avståndet, så
att utbredningskurvan blir en liksidig hyperbel. I fig.
14 visas sambandet mellan fältstyrkans amplitud vid
jordytan och avståndet från sändaren, då jordytan är
fullständigt speglande,1 för en 1/4- och 1/2-vågsantenn.
Strömmens maximivärden antagas för båda
antennerna vara desamma. Ansmygningen till hyperbeln
är för lågantenner tydligen god redan bortom 1/i
våglängd. För högantenner är överensstämmelsen ej så
stor för avstånd, som understiga 1/2 våglängd. Detta
ger anledning att förmoda, att strålningsfältet i det
senare fallet ej är fullständigt utbildat förrän man
överskridit en cirkulär gräns, vars radie är ungefär
lika stor som antennhöjden. Man bör dessutom ej
göra mätningarna närmare sändaren, än att rent
lokalt inflytande från master och stag ej spelar in.
Det är av intresse att undersöka
ytstrålningsverk-ningsgradens värde för de karakteristiska typer av
enkla, vertikala antenner, varom vi förut talat. I
fig. 15 har därför en beräknad kurva uppritats, som
Â
anger denna verkningsgrad som funktion av . Den
fulldragna kurvan avser antenner, som ha en nod i
topp, den streckade antenner med nod vid basen.
Båda kurvorna gälla för jordledningsmotståndet noll.
Kurvorna utgöra så att säga en sammanfattning av
l Appendix 6.
teorien för vertikala antenner över fullständigt
speglande jord. Om jordledningsmotståndet icke varit
noll, skulle vinsten vid övergång till höga antenner ha
blivit mångdubbel, men då denna sak förut
diskuterats i samband med fig. 9, skall jag icke vidare
uppehålla mig därvid, endast nämna, att den förlustfria
1/4-vågsantennens ytstrålningsverkningsgrad är
endast 69 %, den "omvända 1/4-vågsantennens" 80 %
samt att för den vertikala antenn, som har maximalt
strålningsmotstånd hänfört till strömbuken, siffran är
91 %. På_ de kortare rundradiovågorna torde man
med lågantenner i normalt utförande ej komma över
30—40 %.
Några speciella metoder för förbättring av
verkningsgraden.
I detta sammanhang torde några ord böra sägas
om tvenne metoder för förbättring av
verkningsgraden, vilka funnit tillämpning inom skilda
radiotekniska gebit. Den första metoden grundar sig på att
horisontalstrålningen från en övertonsantenn starkt
ökas, om hela strömytan utmed den vertikala
antennen faller på samma sida om en axel genom
uppled-ningen. Antaga vi, att strömfördelningskurvan
sammansättes av ett antal halva våglängder, måste då
fasen vändas på varannan halvvåg, varefter antennen
kommer att verka som en följd på varandra ställda
halvvågsantenner. Fasvändningen kan åstadkommas
på flera sätt, exempelvis genom inlänkandet av
koncentrerade induktanser, vilka var för sig absorbera en
halv våglängd av strömfördelningskurvan. Det är
väl bekant, huru denna antenntyp användes vid
Franklinantennerna för Marconis kortvågiga
bearn-stationer. Om den kan få någon tillämpning för den
nuvarande rundradion är dock mindre troligt, emedan
man för realiserandet måste förfoga över
utomordentliga masthöjder. Däremot har den som kedjeledning
utbildade multipelantennen, vilken som bekant för
länge sedan använts av Alexanderson i hans
lång-vågiga kommersiella stationer, kunnat apteras för
0.5 -6 -7 <9 -9 / 2 3
Fig. 15.
rundradiobehov. Denna antenntyp med två eller flera
avstämda uppledningar framstår som ett alternativ,
då det gäller att förbättra lågantenners effektivitet
vid stort jordledningsmotstånd eller i förhållande till
våglängden obetydliga masthöjder på det övre
rundradiobandet (strålningens resning över jordytan
obetydlig; jfr fig. 2). Särskilt i det sista fallet
medgiver metoden förvånansvärt effektiva konstruktioner
(Motalas ytstrålningsverkningsgrad är t. e. 70 %
trots de relativt låga masterna). En metod, som
syftar till samma mål, lia vi förut berört, nämligen
uppläggning av ett stort toppnät samt förkortning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
