Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
57
utfördes såväl i mörker som i dagsljus, men kunde
ingen skillnad inom den givna mätnoggrannheten
iakttagas intill 20 km avstånd. Följaktligen hade vi
inom detta avstånd att göra med verklig ytstrålning
även nattetid.
Det här relaterade utdraget ur radiobyråns
undersökningar kan anses utgöra tillräckligt bevismaterial
för det på teoretisk väg förutsagda resultatet. Det
experimentella arbetet påbörjades i augusti månad
1928 och fortsattes sedan i flera repriser, tills
pålitliga siffror vunnits. En utredning vid B. B. C.
publicerad av P. P. Eckersley, T. L. Eckersley och
Kirke1 utkom i april månad 1929. Dessa herrar
funno jämväl en undersökt halvvågsantenn avgjort
överlägsen, ehuru deras resultat icke synas fullt
kvantitativt överensstämma med våra.
Ekonomisk slutsats.
När masthöjden fixeras för en projekterad station,
måste detta föregås av en ekonomisk överläggning.
Man har att väga mot varandra dels amortering och
ränta å i mastanläggningen investerat kapital samt
underhållskostnader för densamma, dels kostnaden
för energien och rören i sändaren samt skillnaden
mellan inköpskostnad för sändare om olika effekt.
Utnyttningstiden måste också tagas med i räkningen.
Är densamma så pass stor som 2000—2 500 timmar
av årets 8 760 skall man finna, att lågantennerna
endast äro ekonomiskt försvarliga, då det gäller
stationer med ett helt obetydligt kW-tal. För de kW-tal,
som numera standardiseras, 10 kW och där över,
unstiger ekonomiska masthöjden knappast 100 meter
även för de kortare rundradiovågorna.
Horisontella antenner.
Frågan om horisontella antenners eventuella
användbarhet som effektiva lågantenner är av stort
intresse. Den strålande antenndelen ger i detta fall
Appendix.
Appendix 1.
För en vertikal dipol på höjden z över jordytan
gäller
• sin ô • eos ^2 n ■ j • sin èij -f- j ■ \fn2 — eos2 $ ■ sin ^2 n ■ j ■ sin äj
upphov till horisontalpolariserade vågor i den fria
rymden. En polarisationsvridning mot
vertikallinjen är nödvändig i jordytans närhet för att
mottagning skall kunna ske med vanliga, för vertikal
polarisation konstruerade anordningar. På större avstånd
från sändaren kan dylik vridning tillskrivas
magneto-optiskt inflytande eller fältdistortion genom
reflexion.2 Inom området för ytvågsdistribution skulle
polarisationsvridningen vara att tillskriva inflytande
n2 ■ sin ô + \/n2 — eos 2 ô
4 ne2 ■
där n2 — s — j
m
■ j ■ 2 • c • X • L
Om strömfördelningen utmed en vertikal antenn
av höjden h följer lagen
I = L
sm
finner man efter integration för den vertikala
antennen:
/£/= 60 . • - i— . /–––––––-1
d eos ô / n2 • sin <5 + \Jn2—eos2 ô
\n2 • sin (5 • (cosy—^os(6>-sin<5)-cos(©–?/>)—sin<5-sin(@-sin<5)-
• sin (© — y)} -+- j ■ \jn2 — eos2 ô ■ {sin y ■ sin ô — sin(© • sin ô) • cos(<9—+ sin <5 • eos (0 • sin ô) ■ sin(<9—y)}]
från kontinuitetsvillkoren vid jordytan. Publicerade
teoretiska undersökningar, som avse att visa, att
vertikal polarisation uppträder vid jordytan av denna
anledning, äro emellertid föga övertygande. Ett
arbete av Strutt i Annalen der Physik detta år synes
i detta hänseende ej vara riktigt räknat.3 Frågan
torde vara av tillräckligt intresse för att motivera en
fullständig undersökning, vilken dock måste bli
särdeles grundlig, innan antenntypen kan vinna
praktiskt burskap. Såvitt jag vet, innehåller litteraturen
endast svävande antydningar i ämnet.
1 J. i. B. B., London 1929, vol. 67, sid. 513.
2 Jfr artikel av förf. Exp. Wireless, 1929, sid. 663.
3 Avser loc. cit. sid. 742, formel (22) etc.
där vi infört
0 = 2;
h
’ X
Vi införa nu
A = s ■ sin ô
B — — 2 ■ c • X, ■ X • sin ô
-sTiW^m
+1
och kunna då skriva:
för 1! å-vågsantennen
1
A • eos
^cos* V
för l\2-vågsantennen:
\E\i
r h
D -’sin • sin <5 j — si
sin S
B • eos[ g • sin ô
+ C -|sin^ • sindj—sindjj
(A + q2 + (B + D)2
eos • sin ôj
eos ô
A • eos ( — • sin ô ) — D ■ sin |
• sin <5 j -f B ■ eos ■ sin ô j + C • sin • sin <5 j
(A + C† + (B + D†
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
