Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
69
lättare genomförd och framför allt mera bekant. Vi
tänka oss således ljuset såsom en svängning hos
eterpartiklarna, vinkelrätt mot vågens
fortplantningsriktning på sätt fig. 8 visar. Yid naturligt vitt ljus,
som t. e. solljuset, sker denna transversalsvängning
icke hela tiden i samma plan, utan svängningsplanet
vrider sig ständigt omkring fortplantningsriktningen.
I fig. 9 åskådliggöres denna vridning.
I ett visst ögonblick svänga t. e. samtliga
eterpartiklar i planet AB CD. Efter några millioner
svängningar svänga partiklarna åter i ett annat plan, dvs.
svängningsplanet vrider sig i pilens riktning runt
fortplantningsriktningen.
Det är nu möjligt att förvandla detta ständigt
roterande ljus till en ljussvängning endast i ett plan
t. e. i planet AB CD. Ett sådant ljus kallar man
rätlinjigt polariserat ljus. Sådant ljus kan erhållas
genom reflexion med en glasspegel genom
absorbtion, genom brytning och genom dubbelbrytning
i vissa kristaller. Det är speciellt kristaller av
kalkspat, som, man begagnar sig av för att
framkalla dubbelbrytning, ehuru det finns en hel del
andra kristaller, som verka dubbelbrytande. För att
få en dubbelbrytande kristallplatta är det, som
bekant, nödvändigt att skära ut denna platta ur
kristallen i en bestämd riktning. Träffas en sådan
platta av en ljusstråle, uppdelas den i tvenne skilda
strålar, den s. k. ordinära och den extraordinära
strålen. Det visar sig nu; att såväl den ordinära som
den extraordinära strålen äro rätlinjigt polariserade,
och att polarisationsplanen stå vinkelrätt mot
varandra i de båda strålarna. I den ena ljusstrålen
svänga således ljuspartiklarna ständigt i planet
ABC D och i den andra strålen ständigt i det
däremot vinkelräta planet EFGH. Man kan sålunda
på detta sätt erhålla rätlinjigt polariserat ljus, och
för att få endast en stråle med dylikt ljus använder
man sig vanligen av ett s. k. Niçois prisma. För att
få ett Niçois prisma tager man enligt Nicol en
rom-boederformad kristall av kalkspat och delar itu den-
Fig. 11.
samma medelst ett plan på sätt fig. 10 visar. Vinkeln
vid C skall vara spetsig. De båda kristalldelarna
sammankittas därefter med Canadabalsam. Faller
nu en ljusstråle L (se fig. 11) parallellt med kanten
B C på denna kristall, så delas denna stråle i två,
strålen Lt och strålen L2, vilka båda äro rätlinjigt
polariserade och med polarisationsplanen vinkelräta
mot varandra. Strålen L1 går utan egentlig brytning
genom kristallen och Canadabalsamskiktet, under det
att strålen L2 brytes starkare och träffar Canadabal-
samskiktet med en sådan infallsvinkel, att den blir
totalt reflekterad. Vi förstå, att detta förutsätter
vissa bestämda vinklar såväl hos romboeden som hos
snittplanet. Dessa vinklar kunna emellertid på
förhand noga beräknas. I stället för att kitta ihop
Fig. 12.
prismadelarna med Canadabalsam kan man insätta
kristalldelarna i en fattning, så att ett tunt luftskikt,
uppstår emellan dem. Detta medför den fördelen,
att den totala reflexionen lättare åstadkommes, då
luft ju har mindre brytningskoefficient än
Canadabalsam. Fig. 12 visar strålarnas gång genom ett
Niçois prisma med angivande även av
polarisations-plan. Medelst ett Niçois prisma kan man sålunda
erhålla en ljusstråle polariserad i endast en riktning.
Härav följer, att om man låter en stråle av vanligt
vitt ljus genomgå ett Niçois prisma och därefter
träffa ett nytt Niçois prisma på sätt fig. 13 visar,
så genomsläppes den av det första prismat
polariserade strålen, även genom det andra Nicolprismat,
men endast under förutsättning, att de båda
nico-lerna äro parallella. Vrides den andra, nicolen i
förhållande till den första kring strålriktningen, så
förstå vi, att efter en vridning på 90° strålen blir
helt reflekterad ■ i den andra nicolen och sålunda
ljuset utsläckt, se fig. 14. Vrider man den andra
nicolen ej 90° från det ursprungliga läget, utan t. e.
30° eller 60°, så kommer endast en del utav
ljusstrålen att släppas igenom och vid 30° vridning mera
än vid 60° vridning. Kalla vi intensiteten av det
Fig. 14. - ■
ljus, som träffar den andra nicolen, för l, så blir
intensiteten hos den genomsläppta strålen
Zt = I eos2a;
där a betyder den andra nicolens vridning i
förhållande till den första.
Tänka vi oss nu tvenne nicoler placerade
vinkelrätt mot varandra på sätt fig. 14 visar, ser man
ingenting genom dem. Placerar man nu mellan
dessa nicoler exempelvis en kvartsplatta utskuren
Fig. 10.
Fig. 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
