Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
TEKNISK TIDSKRIFT
12 april 1930
föreningsvikt (ekvivalentvikt). Denna har bestämts
av J. A. Wilson, som fann densamma ligga vid
omkring 750. Av intresse kan kanske vara att
omnämna att Herzog och Gonell genom
röntgen-spektroskopisk undersökning av kollagen fann en
molekylarvikt av omkring 700, vilket skulle antyda
att kollagenet har en betydligt mindre molekylarvikt
än man av dess natur av proteinämne skulle kunna
vänta. Till sin natur är kollagenet en amfolyt, vars
isoelektriska punkt ligger vid PH = 5,o. En andra
isoelektrisk punkt är även funnen vid P11 = 7,7, men
d> nna är av mindre betydelse i detta sammanhang.
Förklaringarna, som framkommit till förekomsten av
tvenne isoelektriska punkter hos kollagenet, ligger
utom ramen av denna redogörelse. Kromgarvningen
utföres i praktiken alltid vid PH-värden under 5,
vanligen omkring Pn = 3. Vid dessa PH-värden äro
givetvis kollagenets sura grupper, COOH-grupperna,
minimalt dissocierade, men dissociationen sjunker
dock ej till noll, utan man måste förmoda att
minimala mängder av dessa grupper alltid finnas i
joniserat tillstånd. Vid reaktioner mellan dessa grupper
och positivt laddade grupper garvämne, neutraliseras
karboxylgrupperna, varigenom jämvikten stores och
nya COOH-grupper övergå i joniserat tillstånd,
varigenom reaktionen kan fortsätta. Genom de
förberedande processerna påverkas ävenledes den
ursprungliga hudsubstansen på så sätt, att dess
aktivitet för reaktion ökas. Under behandlingen med de
alkaliska kalklösningarna sker en uppbrytning av
polvpeptidbindningarna, vilket underlättar den
följande bindningen av kromsalter, sedan
kalciumhydra-tet genom den efterföljande picklingen medelst
lösningar av utspädda syror avlägsnats.
Vad kromsalternas kemi angår, utgör denna så att
säga den viktigaste punkten i kromgarvningens kemi.
Intensiva forskningar på detta område hava under
senaste åren lagt nya rön i dagen, och här skall i
korthet lämnas en översikt därav.
Den moderna uppfattningen av kromsalternas
konstitution ansluter sig till Werners
koordinations-teori, enligt vilken kromen förekommer som en
centralatom i en elektriskt laddad micell omgiven av
sex koordinativt bundna grupper. Gustavssons
undersökningar hava visat, att dessa kromkomplex
hava förmåga att förena sig med kollagen ej enbart
med sina primära valenser utan även med
bivalen-serna, vartill vi senare skola återkomma.
Från Bjerrums undersökningar av kromklorid
känna vi följande föreningar av vanlig kromklorid:
Ho 0\ /H2 O"
H, O—Cr—H2 O
lhO/ x H, O
alfa-form
+ + +
Cl o
H,0\ / H, O
Ho O—Cr—Ho O
H20/ \C1
beta-form
+ +
CL
Ho O
- Ho O
+
Cl
Ho O—Cr—Cl
H20/ \C1
gamma-form
grön
vilka hava resp. 3, 2 och 1 fria valenser. Fällning
med silvernitrat visar nämligen, att all resp. 2/3 och
3/3 av kloren befinner sig i dissocierat tillstånd som
negativ jon.
I ànalogi med ovanstående kan man tänka sig
följande föreningar konstruerade:
H20\ /Cl
Ho O—Cr—Cl
Ho 0/ \C1
Triaquo-trikloro-krom
(okänd)
Cl
/Cl
Cr—Cl
Ho 0/ \C1
Ho O
Na
[-Na-tetrakloro-diaquo-kromiat-]
{+Na-tetrakloro-diaquo-
kromiat+}
Cl \ /Cl — Cl\ /Cl –-
Cl —Cr—Cl Na 2 Cl—Cr—Cl Na 3
H20/ Nci Cl/ XC1
Na-pentakloro-monoaquo- Na-hexakloro-kromiat.
kromiat
Dessa föreningar äro ej kända i vanliga lösningar,
men de tre sista föreningarna finnas i starkt saltsura
lösningar. Motsvarande sulfito- och
oxalatoför-eningar äro däremot lättare att framställa,
Föreningen
+ + |H20\ /C2 04 I
2^H2 O/ NC2 04J
Na-dioxalato-diaquo-kromiatet erhålles lätt enligt
Crofts genom att reducera bikromat med oxalsyra.
I lösningar av kromsulfat förekomma och uppkomma
ofta dessa negativa kromkomplex, vartill vi senare
skola återkomma, enär desamma spela en betydande
roll vid förklaringen av en mängd garvningsfenomen.
Vid den praktiska garvningen användes dock
vanligen ej kromsalter av denna så att säga neutrala
typ, vilka äro helt syreradikalmättade, utan
föreningar av lägre aciditet, de basiska kromsalterna.
Härvid beredas garvlösningarna genom tillsättning
av alkali (NaOH, Na2C03, NaHC03) till de vanliga
kromsalterna, eller genom att vid reduktion av
bikromat mindre syra tillsättes än vad som erfordras
för erhållande av fullt syremättat salt. I dessa
basiska salter är syreradikalerna utbytta mot
OH-grup-per, men samtidigt sker en ytterligare
komplexbildning under bildning av föreningar av följande typ
2 [[H20]4 c/q|]J + [o|I°)cr[H20]4] Cl, =
OH/^[H20]4]
de s. k. ol-föreningarna
och ur dessa förmodligen även vidare:
[H20]4J
Cl,
= f[H2 0]4 Cr^^ ;Cr |
CL
O
,[[HS0]4 c<H-;cri
•q
Ho 0]4 Cr
/0\
NO/
Cr
[Ho 0]4j
Vid dessa kondensationsförlopp spela en mängd
faktorer in: åldring, temperatur, koncentration och
närvaro av neutralsalter. En ökning av
alkalitill-sättningen gynnar ol-bildningen i så mån att ju mera
basiskt saltet är, desto lättare försiggår densamma.
I starkt basiska lösningar är kondensationen så
stark, att semikolloidala eller kolloidala lösningar
uppstå. Vid en efterföljande syretillsättning brytas
så småningom ol-föreningarna upp under bildning av
vanliga basiska salter. Denna de-ol-ation sker dock
betydligt långsammare än ol-bildningen. och därför
kan endast med svårighet ett kromsalt medelst syra
återföras till sin ursprungliga konstitution. Samma
sak gäller om utbytet av hydroxyl-grupper mot
syreradikaler. Vid beredning av kromlösningar för prak-.
tiskt bruk, då man vanligen önskar en viss aciditet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
