Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 april 1930
KEMI
19
Fig. 1. 1 500 kW Flodinugn vid Långshyttan.
Europa jag under de sista åren haft
tillfälle besöka, i den mån denna kan anses
äga ett allmännare intresse.
Elektrotermiska processer.
Bland de nya elektrokemiska
förfaranden, som framkommit under sista tiden,
ha de elektrotermiska tilldragit sig den
största uppmärksamheten och ibland
dessa omfattas de, soin röra järnets
metallurgi, med det största intresset i vårt
land. Hur stort detta är, belyses av ett
yttrande, som nyligen fälldes av en
bekant metallurg: "Varje svensk bergsman
med självaktning har numera en egen
metod att göra stål direkt ur malm ocli
de, som vilja anses som mera
framstående, ha minst två sådana metoder."
Naturligtvis låg häri en medveten
överdrift, men i varje fall kan det glädjande
faktum fastslås, att det i första hand är
svenska teknici, som gjort sig gällande
på detta område. Jag måste här
inskränka mig till de metoder, som vid prov i stor
skala givit framgångsrika resultat.
Direkt framställning av stål ur järnmalm går ej i
blästermasugn bland annat därför, att man ej kan
få tillräckligt hög temperatur i härden för att kunna
tappa stålet. Den hetaste zonen ligger nämligen
strax ovan formorna, där luften inblåses. Vid
en elektrisk ugn har man givetvis helt andra
möjligheter till temperaturfördelning och
temperaturregle-riug. Problemet är sålunda här i första hand av
konstruktiv art. Härtill kommer emellertid
svårigheten att få ned kolhalten och att kunna exakt
reglera densamma. Såväl de konstruktiva som
driftstekniska svårigheterna kunna numera anses övervunna
vid den av A.-b. Flodinjärn exploaterade processen,
som bär sitt namn efter bergsingenjören Henning
Flodin.
Den nämnda processen kännetecknas som bekant
för det första därav, att briketter av slig, kol och
kalk eller annat bindemedel användas som
beskickningsmaterial. Den intima blandningen av
beståndsdelarna i briketterna gör det möjligt att genomföra
reduktionen på kortare tid än med styckemalm och
med mindre överskott av kol. För det andra har
en ny ugnskonstruktion utarbetats i avsikt att
erhålla en lämplig temperaturfördelning och att kunna
använda briketter. Ugnen kännetecknas av, att
elektroderna nedhänga vertikalt genom locket och
bilda ljusbågar med badet samt av att beskickningen
inmatas medelst skruvanordningar i smältrummet
från på sidorna placerade schakt. Ugnen liknar
sålunda mer en elektrisk stålugn än en masugn.
Efter förberedande försök i liten skala vid tekniska
högskolans elektrokemiska laboratorium byggdes i
slutet av 1924 en 250—300 kW ugn vid ’Hagfors.
Med denna avsågs ursprungligen att framställa mjukt
järn för de sura martinugnarna. Det vfsade sig
emellertid snart, att det var möjligt att direkt erhålla
järn, som utan efterföljande raffinering kunde
utvalsas. De goda resultaten föranledde byggandet av
en större ugn om 1 500—1 800 kW.
Energiförbrukningen vid denna uppgick till 2 700 kWh pr ton
mjukt järn, mot 2 880 vid den mindre ugnen. Med
ledning av uttagna prov ur smältan kunde enligt
uppgift kolhalten i stålet utan svårighet justeras genom
uppsättning av kolrikare eller kolfattigare briketter.
Vid framställning av mjukt stål lyckades man komma
ned till en halt av 0,15 % C + Mn + Si + P + S.
Beträffande vidare detaljer hänvisas till
bergsingenjören greve S. Kallings föredrag vid Jernkontorets
tekniska diskussionsmöte den 28 maj 1927.1
1926 byggdes i Forsbacka en ny försöksugn om
100—150 kW, resp. 400 kg stål pr charge. Denna
var speciellt avsedd för direkt framställning av
rostfritt järn och stål. Detta lyckades även, såsom
framgår av nedanstående analyser från Forsbacka
jernverks laboratorium:
% C 0,11 0,08 0,18 0,12 0,09 0,14
% Cr 11,46 1 3,3 15,12 16,8 17,95 21,3
1928 förvärvade Brukskoncernen användningsrätt
till A.-b. Flodinjärns patenter och en 1 500—1 700
kW ugn igångsattes i maj 1929 i Långshyttan (fig. 1).
Denna är försedd med 4 st. Scottskopplade elektroder,
som regleras medelst Brown-Boveri-regulatorer. Den
har vidare gjorts tippbar för att underlätta tömningen
Ugnen är sedan förstnämnda datum i kontinuerlig
drift och med densamma framställas diverse
stålsorter, såsom rostfritt stål och kullagerstål och rostfritt
järn och mjukt järn med en kolhalt ned till 0,02 %
lär även ha tillverkats. Särskilt anmärkningsvärt är,
att vid en kolhalt av 0,03, % i järnet slaggen enligt
uppgift icke hållit mer än 2,5 % Fe. Vidare är att
märka, att krom och mangan kan tillföras i form av
malmer, om man inblandar krom- och manganmalm
i briketterna. Man kommer alltså ifrån användningen
av de dyrbara ferrolegeringarna, kolfattigt ferrokrom
och ferromangan. Energiförbrukningen har allt efter
halten bergart varierat mellan 1 980—2 400 kWh pr
ton järn.2 Vid framställning av höglegerade stål är
i Jernkontorets annaler 1927.
i Med anledning av bergsingenjör Gustafssons inlägg vid
den efter föredraget följande diskussionen må nämnas, att
ovan angivna siffror å energiförbrukningen i Långshyttan
utgöra minimum- och maximumvärden vid enstaka charger
under en driftsperiod av ett kvartal, resp. 37 charger. Me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
