Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 april 1930
KEMI
31
känt som en verklig skattkammare i detta avseende.
Förutom kali och koksalt hade sålunda
Beresniki-fabriken tillgång till en förträfflig kalk för klorkalk
-tillverkningen. Kolen voro däremot jämförelsevis
dåliga, 5 600 kcal, och måste fraktas relativt lång
väg. Till följd härav betingade de vid fabriken ett
pris av 10 rubel (= ca 20 kr.) pr ton och den
elektriska energien 2,5 kopek (= ca 5 öre) pr kWh, trots en
ultramodern ångkraftanläggning. Detta
kompenserades emellertid av det låga priset å salt, 0,70 rubel pr
ton och å kalk 4—5 rubel pr ton samt de låga
arbetslönerna. Den s. k. tarifflönen (minimilönen) för
fabriksarbetare uppgick till 36—60 rubel i månaden.
Reallönen uppgavs kunna stiga med 50 % härutöver.
Härtill kom diverse förmåner i form av fabrikskläder,
försäkring m. m.
Som avslutning på denna lilla exposé över de
senaste framstegen inom den tekniska elektrokemien
vill jag göra den förutsägelsen, att de närmaste åren
sannolikt komma att framvisa lika betydelsefulla
framsteg, varvid svenska tekniker alltjämt torde
komma att hävda sin rangplats. Från våra
profesio-nella uppfinnare, Flodin, Haglund, Liljenroth m. fi.
har man anledning -santa sig åtskilligt. Likaledes
från forskningsarbetet vid Tekniska högskolans
elektrokemiska laboratorium, där professor Palmær
under året bl. a. torde framlägga de senaste resultaten
av sina betydelsefulla undersökningar över metallers
korrosion. Flera viktiga arbeten på det
elektrokemiska området, som understötts av
Ingeniörsvetenskaps-äkademien, väntas även bliva slutförda under året.
Rättelse.
Sid. 20, rad 12, spalt 2, står: sv. pat. 45 568, skall vara:
sv. pat. 48 568.
Sid. 20, rad 12, spalt 2, står: sv. pat. 41149, skall vara:
norska patentet 41149.
FRAMSTÄLLNING AV RÅGUMMI, SPECIELLT I
NEDERLÄNDSKA INDIEN.1
Av dr T. A. Tengvall.
Det enda träd, som numera har någon betydelse för
gummiproduktionen, är det brasilianska trädet
Hevea brasiliensis, som för närvarande odlas så gott
som uteslutande i sydöstra Asien. Förut kom det
mesta gummit från Sydamerika, huvudsakligen
Brasilien, i någon mån även från Afrika, men
betydelsen av det s. k. vildgummit har nu i hög grad
minskats. 1910 utgjorde vildgummit ungefär 90 % av
allt gummi, men 10 år senare, 1920, var bara 10 %
brasilianskt- och annat vildgummi, under det att
plantagegummi hade gått upp till ungefär 90 %. För
närvarande är det brasilianska gummit icke mer än
2 à 3 % av hela gummiproduktionen.
Det mesta gummit kommer från Brittiska Malaya
(50 %), Nederländska Indien är god tvåa (30 %),
Ceylon har betydelse med ungefär 10 % och övriga
länder, som producera, äro Franska Indokina,
Brittiska Nord-Borneo och till en ringa del främre Indien.
Gummiodlingen är en mycket ung kultur, som
började som storkultur först under detta århundrade.
Det var, som ofta är fallet, engelsmännen, som voro
pionjärer vid gummiodlingen. De ansågo tidigt, att
det brasilianska trädet var ett mycket lämpligt träd
för utvinnande av gummi. I mitten av förra
århundradet försökte de föra med sig frön från
Brasilien till London, men vid framkomsten voro dessa
döda. Den brasilianska regeringen, som märkte
denna export, utfärdade då utförselförbud på frön.
Just vid denna tidpunkt befann sig en engelsman vid
namn Wickham i Brasilien för att insamla frön på
uppdrag av dåvarande direktören för Kew Gardens
utanför London. Av en tillfällighet kom en engelsk
ångare, som fört last på Brasilien, utför
Amazonfloden. Denna lade han helt enkelt beslag på. Han
lastade den med ungefär 70 000 frön och kom så
småningom lyckligt och väl över. I de varma växt-
1 Referat av föredrag- hållet vid sammanträde i avdelning
för kemi och bergsvetenskap den 6 mars 1930.
husen grodde 2 000 frön, som fördes till Ceylon, till
Singapore och även till Java, och ännu i dag finnas
träd kvar av denna första import, som förresten
varit den mest betydande.
Under 1800-talet blev det ingen fart på odlingen,
utan det är först i början av detta sekel, som
densamma fått någon större omfattning, vilket ju står
i samband med automobilismens utveckling under
1900-talet. Ungefär 1910 skedde det första stora
uppsvinget och då planterades 100 000-tals träd
såväl på Malacka som i Nederländska Indien, framför
allt på Java och Sumatra.
Vid anläggandet av en gummiplantage fälles
urskogen ned och brännes. Stubbarna låter man ofta stå
kvar. Det finns även de, som taga bort stubbarna, men
det är egentligen onödigt, ty efter ett à två år finnes så
gott som ingenting kvar av dem. I somliga trakter,
framför allt på Sumatra, har befolkningen huggit
ned skogen för sina risodlingar. Efter högst tre år
tycka de, att det inte lönar sig längre — och det gör
det heller inte. De odla då upp nästa ställe och gå
så vidare undan för undan. Sedan dröjer det givetvis
en längre tid, innan någon skog växer upp på dessa
odlingar, men i stället kommer ett kraftigt gräs upp
(alang-alang), som hindrar återväxten av skog.
Detta gräs brinner visserligen upp så gott som varje
år under den torra tiden, men det klarar sig i varje
fall bra, då det endast är de överjordiska delarna,
som förintas. Rotstockarna finnas kvar, och dessa
måste man borttaga helt och hållet för att kunna
använda jorden för plantering av gummiträd.
Så snart terrängen är kuperad, vilket ofta är fallet,
måste man laga så, att jorden stannar kvar under
de stora och kraftiga regnfall som förekomma. Man
terrasserar fördenskull marken och planterar — som
man i allmänhet gör även på jämn terräng för att
binda jorden — krypande leguminoser.
Sedan skaffar man sig heveafrön från någon annan
plantage, som redan är i förproduktion; dessa ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
