Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
TEKNISK TIDSKRIFT
12 april 1930
nande framkallningsskålar, rymmande vanligen 5 1
latex. I dessa tillsättes syran, kanske t. o. m. en
något större kvantitet än vid crepe-beredningen. Yid
12—l-tiden börjar koagulationen och vid 3—4-tiden
på eftermiddagen kan man plocka ut coagulum och
börja valsningen.
Densamma försiggår här på ett annat sätt, i det att
man börjar med en glatt vals, och inte pressar så
hårt. Tjockleken är 3—S1/? mm. Sedan man gjort
detta ett par gånger, föres gummit till rökhusen att
rökas.
I rökhusen eldar man vanligtvis med träd, som man
plockat ut vid gallringen. Gummit hänges upp
ungefär på samma sätt, som förut angivits. Det får hänga
omkring 10 dagar och blir efter denna tid
genomlysande och brunt till färgen.
Härefter ha särskilda arbeterskor till uppgift att
noga genomgå gummit och tillse, att inga fläckar av
mögelsvamp och dylikt förekomma. Eventuella
föroreningar bortklippas med sax — det märks inte, ty
hålen sluta sig genast — varefter kanterna
renklippas.
Gummit skall sedan packas och försändas.
Lådorna tillverkas av triplex-trä efter bestämda
standardmått. Det är mycket noga med, hur tjocka
väggarna skola vara, hur mycket som får packas i varje
låda osv.
Lådorna rymma omkring 70 kg crepe eller 100 kg
sheet. Man har försökt hitta på något enklare
förpackningsmedel, i mattor eller dylikt, men försöken
ha hittills strandat, emedan köparna, framför allt
Amerika, vägrat emottaga gummi, förpackat på
något annat sätt än i lådor. Amerika importerar större
delen av plantagegummit.
Förutom de gummisorter, som nämnts, finnas även
andra av lägre grad.
Sålunda samlas alla rester, torkade gummiflisor
och dylikt och bearbetas till crepe. Densamma blir
gråbrun till färgen, ibland ganska mörk och räknas
som sagt till en lägre grad och betingar fördenskull
ett lägre pris på marknaden.
Dessutom har man en ganska betydande
infödingskultur av gummi. Infödingarna använda uteslutande
alun för koagulering. De få då en massa, som
relativt långsamt torkar i luften. Denna föres sedan till
särskilda fabriker, vilka inte ha annat att göra än att
köpa upp infödingarnas gummi, som mest liknar stora
kuddar. Dessa gå igenom kraftiga valsar och spolas
med vatten, varefter man får en till färgen brun,
ganska tjock crepe, vilken kallas blänket. Denna säljes
också på marknaden, men till mycket lägre priser, så
låga t. o. m., att infödingarna på sina ställen upphört
med sin tappning, då de anse att det ej längre
lönar sig.
Det finns även andra former av plantagegummi.
Bl. a. beredes gummi enligt en metod som kallas
Hopkinson-metoden, vilken företer stora likheter med
framställning av torrmjölk. Man pumpar upp
mjölksaften i höga torn, varefter den släppes ned på en
mycket hastigt roterande platta, vilken finfördelar den-
samma. Allt vatten, som finnes i mjölksaften,
fördunstar tack vare en varm luftström, som samtidigt
kommer ned. På bottnen av tornen faller — ingen
torrmjölk — men en ganska klibbig massa, som hämtas
ut en gång i timmen och sedan pressas till stora, hårda
balar. Detta förfaringssätt lämpar sig emellertid
endast för mycket stora plantager. Det finns förresten
bara två stycken sådana fabriker i världen, den ena
på Java och den andra på Sumatra.
Detta gummi kallas spraydrubber och går så gott
som uteslutande till en fabrikant av bilringar och
förekommer knappast på marknaden. Metoden anses
mycket fördelaktig. Framställningskostnaderna bliva
billigare och dessutom får man med allt som finnes
i mjölksaften. Yid den vanliga proceduren med syra,
stannar ju åtskilligt kvar i serum i bassängerna, och
särskilt vid crepe-beredningen bortspolas en hel del
av vattnet. Väsentliga fördelar erbjuder dock inte
denna form av gummi.
Så finnas ännu några andra former. Man kan helt
enkelt använda mjölksaften som den är. Den sändes
framför allt till England och Amerika, där man har
en ny metod för framställning av gummi på elektrisk
väg. Givetvis måste den prepareras, vanligtvis med
ammoniak, för att den inte skall koagulera.
Som förut nämnts innehåller mjölksaften i
allmänhet 35 % gummi och man transporterar således 65
% vatten. En holländare har emellertid kommit på
den idén, att man i stället för mjölk skulle kunna
utföra — grädde. Man kan erhålla "grädde" till en
tjocklek av 60 à 65 %. Detta patent har han sålt till
Dunlop.
Man har gått ännu ett stycke längre. En
österrikare hittade på att värma upp mjölksaften i stora
cylindrar. Han tillsatte först såpa och agar-agar som
anticoapulanter, varefter vattnet avdunstades, och
fick på så sätt en tjock salva, så tjock, att den helt
enkelt kunde förpackas i vanliga träkistor och
skickas till Europa. Än så länge finnes endast en
plantage, som begagnar sig av denna metod.
LITTERATUR
Nyutkommen litteratur.
Alcohometry, an account of the British Method. Publ.:
His Maj: s Off. o/.
Goddakd, A. E.: A. Textbook of Inorganic Chemistry.
Vol. XI. Organometallic Compounds; Part II
Derivatives of Arsenic. Publ.: Griffin. 606 s. 42/.
Ling, E. R.: A. Textbook of Dairy Chemistry. Publ.:
Chapman & Hall. 213 s. 6/.
Rideal, E. K.: An Introduction to surface Chemistry.
Publ.: Campbell. 460 s. 21/.
Sutcliffe, A.: Practical Chemistry for Advanced
Students. Publ.: Murray. 224 s. 4/6.
Tayi,or, C. M., and Thomas, P. K.: Elementary
Chemistry for Students of Hygiene and Housecraft. Publ.:
Murray. 202 s. 3/6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
