Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFTE 2
TEKNISK TIDSKRIFT
FEBR. 1930
*
REMI
Redaktör: Evert /Ioqlin
UTGIVEN AV SVENSKA T E K N O LOGFfciRENI NGE.N.
INNEHÅLL: Löslighetsförhållanden hos cement, av civilingenjör Donovan Werner.
LÖSLIGHETSFÖRHÅLLANDEN HOS CEMENT.
Av civilingenjör Donovan Werner.
De under; de senaste åren konstaterade och i
facklitteraturen åtskilligt diskuterade skadorna å
betong, speciellt betongrör och för ensidigt vattentryck
utsatta betongkonstruktioner (dammbyggnader), ha i
avsevärd grad korrigerat den äldre gängse
uppfattningen, att betong vore ett byggnadsmaterial, vars
hållfasthet och därmed även tillförlitlighet alltid steg
med åldern. Genom materialets alltjämt ökade
användning och den livliga forskningsverksamheten på
cement- och betongområdet har man sålunda lärt, att
betongen icke är ett under alla omständigheter
beständigt material. Särskilt gäller detta alla de fall,
där betongen utsättes för effektiv utlösning-^stre sig
av rent vatten _(s,mältvatten), mei; eller mindre
elek-trolythaltigt vatten (insjövatten, havsvatten) eller
särskilt aggressivt verkande lösningar.
Genom de hithörande undersökningar, söm på
skilda håll utförts-, har man kommit till den
uppfattningen, att betongskador uppkomna genom inverkan
av sipprande vatten huvudsakligen bero på utlösning
av kalk uv cementet. Detta är titan tvivel en riktig
slutsats, men cementets nog så komplicerade
löslighetsförhållanden i vatten synas ingenstädes vara
tillräckligt allsidigt studerade.
Avsikten med föreliggande arbete har- varit att
närmare undersöka löslighetsförhållandena hos typiskt
olika cementslag för att härigenom vinna en
grundligare kännedom om utlösningsförloppets natur och
om möjligt finna medel att minska cementets
vattenlöslighet eller sätt att framställa svårlösligare
cementslag.
Undersökningen, som alltjämt pågår, ingår som ett
led i de cementundersökningar, som bedrivas vid
Ingeniörsvetenskapsakademiens laboratorium. I
anslutning till de vunna resultaten komma de viktigaste
av tidigare likartade arbeten att refereras.
Mätmetodik.
Vid upplösning av ett i tillräckligt stor mängd
förefintligt ämne i ett lösningsmedel avstannar
upplösningen, då ett för systemet specifikt
jämviktstillstånd uppnåtts. Är ämnet i fråga ett enhetligt ämne
(t, e. kalk) representeras lösnings jämvikten av den
mättade lösningen; är ämnet sammansatt av olika
komponenter (t. e. cement) blir lösnings jämvikten
med avseende på någon viss komponent (i fråga om
cement exempelvis komponenten kalk) beroende av
samtliga komponenters mängd och art ävensom av
eventuell hydrolytisk sönderdelning av vissa
föreningar mellan komponenterna.
Hastigheten, varmed lösnings jämvikten uppnås,
dvs. lösningshastigheten, är liksom det enhetliga
ämnets löslighet en för varje kemiskt system specifik
egenskap, fixerad vid givna fysikaliska betingelser.
Lösningshastigheten bestämmes i sin tur av det lösta
ämnets diffusionshastighet, som för utlösning från
relativt stora, plana materialytor kan beräknas enligt
den av Fick1 uppställda formeln, som av förf.2
modifierats att även gälla material i kornform. En något
annorlunda åskådning och matematisk utformning av
lösningshastigheten har nyligen givits av W. Jacek3.
Löslighet (eller lösnings jämvikt) och
lösningshastighet stå icke i någon känd relation till varandra, varför
ett ämne med en hög löslighet ingalunda behöver
besitta en stor lösningshastighet och omvänt, vartill
man måste taga hänsyn vid sådana mätningar, som
utföras för bestämning av den utlösning, som en
vätska åstadkommer hos ett visst material. Ett
exempel skall förtydliga detta.
Om den utlösning av t. e. kalk skall bestämmas,
som förorsakas av genom det kalkhaltiga materialet
sipprande vatten, så blir den mängd kalk, som per
tidsenhet utlöses och bortföres, beroende av kalkens
löslighet, om vattensippringen är så långsam, att
alltid mättad lösning eller lösningsjämvikt hinner
utbildas, men av kalkens lösningshastighet
(diffusionshastighet), om vattensippringen är så stor, att
mättad lösning eller jämvikt icke hinner utbildas. I det
senare fallet blir tydligen utlösningsmätningens
resultat beroende dels av den använda
sippringshastig-heten, dels av lösningshastigheten, och lämnar
sålunda knappast något karakteristikum av värde å det
undersökta materialet.
För de utlösningsmätningar å olika cementmaterial,
som nedan komma att relateras, har en speciell för
cementmaterial särskilt lämpad mätmetodik
utprovats och använts. Metoden, som baserar sig på
skakning av provet i finfördelad form med vatten,
har utformats så, att den tillåter ett snabbt arbete
samtidigt med erforderlig noggrannhet. Anordningen
fungerar i detalj på följande sätt.
I en glasfilterdegel (fig. 1) inlägges exakt 1 g
finkrossat material av kornstorleksfraktionen
0,130—-0,055 mm. Sedan proppen a isatts och kranen b öpp-
1 Nernst, w.: Theoretische Chemie, 8—10 uppl., sid. 162 ;
se även Pogg. Ann. 9b, 59 (1855).
2 Werner, D.: "Härledning- av en ny diffusionsformel".
Svensk kemisk tidskrift SS (1926), 135—137.
3 Jacek, w.: "über die Lösungsgeschwindigkeit
feinzerteilter Körper." Roezniki Chemji, 9, 19—40 ; Referat i Chem.
Zentralblatt 1919 I, 1655.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:10:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1930k/0059.html
