Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 sept. 1930
KEMI
75
Vattnets hårdhet mätes och angives i
hårdhetsgrader, varvid en grad motsvarar 10 mgr kalk eller 7,14
mgr magnesia per liter. Graden av ett vattens
hårdhet brukar angivas enligt följande skala:
0— 4 hårdhetsgrader = mycket mjukt vatten
4— 8 „ = mjukt „
8—12 „ = föga hårt „
12—18 „ = medelhårt „
18—25 „ = hårt „
över 25 „ = mycket hårt „
Stockholmsvatten har en hårdhet av 3—4°,
Uppsalavatten c:a 20° och Landskronavatten c:a 30°.
Stockholmsvatten är således mycket mjukt, under det
de två andra som exempel anförda städernas vatten
är i olika grad hårt.
Vattnets hårdhet är oläglig vid tvättningen, ty
dels förbrukas en del av tvättmedlen genom
uppkomst av kalk- och magnesiafällningar, och dels
hava sådana fällningar, då de bildas i fibermaterialet
och fastna därvid en skadlig inverkan, i det de
bidraga till försvagningen av fibermaterialet och i
övrigt bibringa det ofördelaktiga egenskaper. På
grund härav har frågan om borttagandet av
vattnets hårdhet en stor ekonomisk betydelse för
tvättningen.
Kemiskt sett har man tre huvudmetoder för
vattenrening nämligen:
1. Behandling med kalkmjölk och soda eller
natronlut,
2. Behandling med kalkmjölk och bariumkarbonat,
3. Filtrering genom zeolit- eller hydrosilikatmassa.
Vid de två första metoderna utfällas ingående
kalk och magnesia m. fi. metalloxider som olösliga
salter och bilda fällningar, vilka i
vattenrenings-apparater av lämplig konstruktion avlägsnas genom
avsättning i behållare och det bildade slammets
avtappande. Enligt den tredje metoden får vattnet i
ett filter passera genom en zeolitmassa av lämplig
kornstorlek. Sådan zeolit har följande ungefärliga
sammansättning, Na,0, A1203, 3 Si02, 5 H,0 och
kan framställas på konstgjord väg genom
sammansmältning av kaolin, kvarts och soda. En del i
naturen förekommande eldfasta leror, exempelvis vissa
skånska leror, hava sådan sammansättning, att de
efter bränning kunna direkt användas som filtermassa.
Zeolitmassan innehåller en blandning av
lerjords-dubbelsilikater och aluminiumsilikater. I de senare är
natrium bunden vid lerjord, och detta natrium kan
i vattenlösning lätt utbytas mot kalcium,
magnesium, järn m. fi. metalljoner. En förbrukad
zeolitmassa kan ånyo regenereras genom behandling med
koksaltlösning, då omsättningen går i motsatt
riktning, så att natrium intager de nämnda metallernas
plats i zpolitmassan och dessa gå i lösning såsom
klorider.
Vatten, som äro missfärgade av järn eller
humusämnen, bliva åtminstone delvis avfärgade genom de
nu beskrivna reningsprocesserna. Humusämnen
kunna avlägsnas mera fullständigt genom tillsats av
alun eller behandling av vatten med klor.
Det är icke ännu utrett, hur låg hårdhet ett vatten
avsett till tvättning bör hava för att icke behöva
avhärdas. Det är sannolikt, att en avhärdning av även
ganska mjuka vatten är lönande, då det är fråga om
tvättvatten.
Enkla tvättmedel.
De viktigaste enkla tvättmedlen äro följande:
1. Tvål,
2. Såpa,
3. Lutpulver eller natronlut,
4. Soda,
5. Vattenglas,
6. Natriumfosfat,
7. Perborat,
8. Såpa eller tvål av vattenlöslig, sulfonerad olja,
s. k. monopolsåpa,
9. Fettlösningsmedel såsom koltetraklorid,
trikloretylen, tetralin, hexalin, bensin m. fi. användas
vanligen som emulsioner med tvål eller såpa,
10. Saponinpreparat,
11. Enzympreparat.
Tvål och såpa framställas som bekant genom
kokning av fasta fetter och feta oljor med natron- resp.
kalilut. Fetter och feta oljor äro bildade av
glycerin och blandningar av fettsyror. Tvål är därför
fettsyrors natriumsalt och såpa fettsyrors kalisalt.
Den fasta konsistensen hos vanlig s. k. kärntvål
beror på dess genom utsättning ernådda nedsättning
av vattenhalten till 5—15 % samt därpå att
ingående fettsyror (ur exempelvis talg, benfett och
kokosfett) hava en mera fast konsistens. S. k.
kallrörd tvål tillverkas genom hoprörning av
lättför-tvålade fetter såsom kokosfett och palmkärnolja med
konc. natronlut utan utsättning. Sådan tvål är hård
men likväl mera lättlöslig än kärntvål och innehåller
10—20 % vatten. Såpa innehåller 40—60 % vatten
och framställes av flytande fettsyror såsom olein och
diverse feta oljor, varigenom den erhåller den
karakteristiska lösa konsistensen. Vid tvättningen lösas
tvål och såpa i vatten till en koncentration, vilken
bör motsvara 0,2—0,4 % vattenfri substans. I
vattenlösningen sker, om ock i ringa grad, en
sönderdelning, hydrolys, varvid dessa fettsyresalter omsätta
sig med vatten under bildning av fritt alkali och
sura fettsyrade salter, vilka senare liksom neutrala
fettsyresalter äro kolloidalt suspenderade i
lösningen. Halten fritt alkali såväl som den
kolloidala lösningsformen möjliggöra tvål och såpas
rengöringsförmåga, som framgår av den förut givna
beskrivningen av det sannolika förloppet vid den
egentliga tvättningsprocessen.
Natriumhydrat tillsättes i form av lutpulver eller
konc. natronlut. Det kan som bekant icke användas
för ylle eller silke, ty dessa lösas upp och förstöras
i lutlösning. Däremot äro bomull och linne
motståndskraftiga mot utspädd alkalilösning även i
värme, under förutsättning att luftens syre ej
samtidigt har tillträde. Genom kokning av dessa
fiberslag med alkali vid lufttillträde överföres cellulosa
delvis till oxicellulosa, vilken sedan så småningom
nedbrytes till lösliga ämnen. En riktig och försiktig
behandling av linne- och bomullsvaror med alkali är
fördelaktig, ty därigenom få dessa fibermaterial
större glans och i övrigt mera tilltalande yttre
egenskaper. Vid tvättningen avhärdar natronlut
tvättvattnet och befordrar rengöringen genom att
förtvåla och upplösa fetter samt genom att underlätta
förklistring och upplösning av stärkelsehaltiga
föroreningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
