Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
TEKNISK TIDSKRIFT
20 SePt. 1930
en rapport, som härmed offentliggöres, i förhoppning
att den kan hava aktualitet även här i Sverige.
Arbetsmetodik och apparatur. Av vissa skäl
följdes vid denna undersökning ett arbetssätt, som den
kände mineralogen, Hofrat Doelter i Wien, redan
för åtskilliga år sedan rekommenderat som lämplig
kontrollmetod vid undersökningar över silikaternas
termiska förändringar (se Doelter: Handbuch der
Mineralchemie, band I, sid. 638).
Metoden kräver ej någon speciell eller vidlyftig
apparatur. I en vanlig horisontell Heraeusugn an-
Fig. i.
bringas ett termoelement a och i omedelbar kontakt
med detsammas lödställe ett skepp eller i nödfall ett
degellock av platina b, i vilket är fäst en tjock
pla-tinatråd, så att det kan tagas ut eller skjutas in i
ugnen även när denna är varm. Bestämningarna
utfördes på följande sätt:
Ugnen upphettades till en temperatur, vid vilken
man kunde antaga, att slaggen eller askan skulle
baka ihop sig. En liten portion av provet utbreddes
på platinalocket i ett skikt, några mm tjockt och
8 à 10 mm i fyrkant, och infördes därpå i ugnen, där
den fick kvarstanna 10 min. Efter denna tid togs
locket med askan ut, varpå hållfastheten hos den
uppkomna askkakan uppskattades genom att den
klämdes mellan fingrarna. Allt efter
omständigheterna stegrades eller minskades temperaturen
därefter en 25°, varefter en ny portion aska infördes i
ugnen och behandlades som ovan och så undan för
undan. På detta sätt kan man, som försöken här
nedan visa, lätt nog jämföra graden av
sammanbak-ning hos olika askor vid resp. temperaturer.
Onekligen lider metoden i sin ovan skisserade form
av en viss subjektivitet, som, om bestämningarna
utföras av olika personer, kan förrycka resultaten.
Den kan naturligtvis utformas elegantare och
framför allt göras fullt objektiv, om man har tillgång till
någon mekanisk anordning för uppmätning av
hållfastheten hos de hopbakade eller sintrade
askkakorna. Men även i den av oss använda mera
primitiva formen lämnar den, förutsatt att en och
samma person har tillfälle att göra samtliga
bestämningar, tillfredsställande resultat
(dubbelbestämningar visa mycket god överensstämmelse).
Jämförd med de gängse metoderna för bestämning
av "asksmältpunkter" äger den Doelterska den stora
fördelen att tillåta att steg för steg följa askans
förändring med temperaturen. I regel nöjer man sig
vid sådana här undersökningar enbart med att låta
en starkare deformation hos en askkägla markera
någon slags odefinierbar "asksmältpunkt". Dessa
deformeringar inställa sig först sedan en mer eller
mindre långt framskriden smältning av askan inträtt.
Nu uppstå emellertid oftast långt innan några
smält-fenomen visat sig hårda och hållfasta produkter.
Efter vad man på senare tid funnit (Hedvalls m. fi.
ingående undersökningar) försiggå nämligen även
inom pulverformiga massor vid höga temperaturer
fysikaliska och kemiska förändringar, som resultera
i kraftig hopbakning med ty åtföljande förhårdning
av pulvret. Och från tekniken, enkannerligen
lerindustrien kan man hämta klassiska exempel på att
hårda och hållfasta produkter uppstå utan att någon
kraftigare deformering eller smältning behöver
inträda,
Under sådana förhållanden är det ej tillfyllest att,
ifall man skall dra några slutsatser om ett kols
benägenhet för slaggbildning ur askans förhållande vid
upphettning, endast fastställa dennas "smältpunkt";
man måste även närmare undersöka, vilka
förändringar den undergår, innan själva smältningen
inträder.
Provens signering:
1. Hj: Slagg, erhållen vid förbränning av experiment-
kolet med varmluft av 200 °C. Kolbäddens
höjd 250 mm.
2. H2: Slagg, erhållen vid förbränning av experiment-
kolet med kalluft. Kolbäddens höjd 200 mm.
3. H„: Prov av experimentkolet, från vilket IT, och
H2 härstamma.
4. H4: Slagg, erhållen vid förbränning av experiment-
kolet med varmluft av 180 °C. Kolbäddens
höjd 250 mm.
5. H_: Prov av experimentkolet, från vilket H4 här-
stammar.
Å den önskade substansen av H3 gjordes en delvis
elementär analys. De erhållna värdena överensstämde
synnerligen väl, varför en ur litteraturen hämtad
analysuppgift över askans sammansättning från kol av
ifrågavarande kvalitet här kan meddelas:
A1203 ....................................30,7 %
Fe„03 ....................................4,1 %
CaÖ °........................................1,8 %
Mg O ....................................0,4 %
Si02 ........................................56,6 %
S03" ........................................1,8 %
Ti02 ......................................2,9 %
Glödningsförlust ..................1,7 %
Askans smältpunkt...... 1 580°C.
Försök 1.
Material: Hj direkt.
1 125°......hårt sammanbakad, kunde ej brytas
sönder.
1100°......kunde brytas sönder i ett par större
stycken.
1 075°......kunde brytas sönder i mindre bitar.
1 050°......kunde smulas sönder till pulver.
Försök 2.
Material: H2 direkt.
1 150°......hårt sammanbakad, kunde ej brytas
sönder.
1125°......kunde brytas i mindre skarpkantiga
stycken.
1100°......kunde till största delen smulas sönder,
ett par små runda bitar blevo kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
