Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
TEKNISK TIDSKRIFT
22 febr. 1930
Fig. 1. Förstörelsen börjar med nedtryckning av en enda sten.
är sålunda ofta en god penningplacering, i all
synnerhet, om hänsyn tages till årskostnaderna såväl för
vägen som för trafiken. Det gäller emellertid att
redan från början välja den rätta beläggningen, så
att omläggning eller utförande av en ny beläggning
av annat slag ovanpå den gamla ej så snart behöver
äga rum.
Bland de s. k. permanenta beläggningarna kan man
särskilja tre huvudgrupper, vilka här skola
underkastas ett försök till granskning ur
hållfasthetsteknisk synpunkt. De olika beläggningsgrupperna
kunna för korthets skull benämnas sten, betong och
asfalt. För alla dessa beläggningar är en sak
gemensam. De bestå samtliga till alldeles övervägande del
av sten och sålunda av inhemskt material. För
betong- och asfaltbeläggningar erfordras förutom sten
även en viss mindre mängd bindemedel och en
mindre del av kostnaderna för dessa bindemedel
gå för båda slagen till utlandet. Denna del är
emellertid så ringa, mindre än 10 %, att den ej
bör spela någon roll vid val mellan de olika
beläggningarna.
Inom de tre olika beläggningsgrupperna finnas
många olika beläggningstyper. Det största antalet
typer visa de bituminösa beläggningarna, inom
vilken grupp man kan finna typer för mycket olika
kostnader och med motsvarande olika hållfasthet,
underhållskostnad och varaktighet.
Cementbetong-och stenbeläggningar uppvisa däremot endast ett
fåtal typer. Särskilt de senare måste strängt
standardiseras för att kunna utföras till konkurrenskraftiga
priser. Ur denna myckenhet av olika
konstruktioner skola nu endast de vanligaste av de s. k.
permanenta beläggningarna bliva föremål för vidare
granskning.
Med en permanent beläggning avser man en
konstruktion, som har en beräknad längre tids
varaktighet. Det är inte alltid, kanske t. o. m. mera sällan,
som en permanent beläggning får ligga hela den
beräknade tiden, ty ofta undergår vägen förändringar
i olika avseenden: breddas, höjes, förses med
ledningar eller kanske till och med flyttas, vilket gör,
att varaktigheten mången gång inskränkes under den
teoretiskt möjliga, Yill man uppskatta livslängden
Fig. 2. Förstörelsen fortsätter med nedtryckning av angränsande stenar.
å en permanent beläggning i en stad eller dess
omnejd, torde man göra klokt i, att ej räkna med längre
tid än c:a 20 à 25 år.
Vid bedömande av olika permanenta beläggningar
ur hållfasthetsteknisk synpunkt, ställes man inför ett
svårt problem. Detta beror bl. a. därpå, att
utvecklingen på trafikområdet gått så fort, att man ännu
ej hunnit anpassa sig därefter, och att man ej heller
kan lägga resultaten av äldre beläggningar direkt
till grund för ett objektivt bedömande av en nu
utförd modern beläggning. För varje beläggning
finnes en övre trafikbelastningsgräns, sammansatt av
trafikintensitet, fordonsvikt och trafikhastighet. När
denna gräns uppnåtts, förstöras även sådana
beläggningar, som tidigare ej visat några tecken till
förstörelse. Det finns många exempel på, att en
beläggning, som vid utförandet för 15 à 20 år sedan kunde
sägas vara permanent, nu till följd av ökad
fordons-tyngd och hastighet visat sig éj alls motsvara den
äldre tidens förhoppningar.
Dessa svikna förhoppningar drabba i första rummet
stenbeläggning arna. En stenbeläggning består av
från varandra med ett tunt gruslager åtskilda
tillpassade stenar, anbragta i ett tunt lager av lämpligt
grus eller sand på en förut iordningställd under-
Fig. 3. Så småningom bildas i stenbeläggningen verkliga potthål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
