- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1930. Väg- och vattenbyggnadskonst /
30

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30

TEKNISK TIDSKRIFT

22 febr. 1930

Fig. 7. Brommavägen, nätarmerad cementbetong; gjuten 1928 på
makadambädd, talrika sprickor 1930.

ning av sand och cement med eller’utan vatten samt
på en förut iordningställd undergrund av betong.
Härigenom erhåller man en beläggningsyta, som tål
slitning under många år, och i vilken stenarna hållas
kvar i sitt läge, så länge undergrunden håller. Genom
att taga betonglagret tillräckligt tjockt, numera helst
ej under 40 cm, kan man få erforderlig hållfasthet,
men kostnaderna stiga med tjockleken.

Betongbeläggningar hava utförts sedan 35 år
tillbaka. Av de tidigare betongbeläggningarna återstå
numera ej mycket. Erfarenheterna av dessa äldre
beläggningar hava emellertid varit synnerligen
värdefulla, då man lärt känna de faktorer, som i första
hand verkat förstörande på betongbeläggningarna. I
någon mån kan man därför numera skydda sig
däremot. Man har sålunda under tidens lopp övergått
från en betongvägstyp med större tjocklek i vägens
mitt än vid kanterna till en annan typ med större
tjocklek vid alla fria kanter. Betongens
sammansättning har undergått förändring, och man torde på
detta område numera hava nått ganska långt.

En betongväg kan liksom en stenväg utsättas för
stark nötning utan att direkt nötas bort. Ett hjul
förmår ej göra skada på en betongväg på samma sätt
som på en stenväg. Åverkan av en betongväg
beror på helt andra orsaker, framför allt på böjningar
i plattan, förorsakade av den egna vikten och av
trafiklasten. Dessa böjningar medföra
sprickbildning, när trafikbelastningsgränsen nåtts. För att
motverka sprickbildningen inlägges numera i
allmänhet fogar på ej alltför långt inbördes avstånd,
varjämte nätarmering anses som en nödvändig sak.
Icke dess mindre är alltjämt sprickbildningen enligt
såväl amerikansk, Hogentogler, som tysk uppfattning
den största faran vid betongbeläggning, och en
väsentlig fordran på en god betongbeläggning är,
såsom bl. a. prof. E. Probst i Karlsruhe påpekat, att
sprickbildningen inskränkes till ett oskadligt
minimum.

De vid betongvägar uppträdande sprickorna äro
enligt Probst huvudsakligen av tre olika slag:
hårsprickor, volymförändringssprickor och
belastningssprickor.

Hårsprickor visa sig på vägbeläggningen överyta
och uppnå en bredd av högst Vi» mm. Hårsprickor

på vägytan kunna alltid förväntas, när en cementrik
betong inarbetas i överytan. Ävenledes kan ett för
hastigt uttorkande av överytan förorsaka dylik
sprickbildning.

Volymförändringssprickor inträffa i betong vid
klimatiska förändringar. Dessa sprickor gå i regel
genom hela plattan och öppna sig ibland mer, ibland
mindre.

Volymförändring i betong vore i och för sig ej
farlig, om plattan utan hinder kunde utvidga eller
hopdraga sig. En fritt uppställd eller upphängd
betongprisma kan utsättas även för de största
volymförändringar utan att visa den minsta böjelse för
sprickbildning. Först när volymförändringen röner
motstånd på grund av inspänning eller på grund av
friktion mot underlag uppträder dragspänning och
därmed fara för sprickbildning i betongen. Friktion
mot underlag kan ske dels mot sidokanter, dels mot
underliggande mark, och torde aldrig helt kunna
undvikas. Likaledes torde det vara omöjligt att
utföra en betong, som ej uppvisar volymförändringar.
Storleken av friktionen mot underlaget är i högsta
grad beroende på den omsorg, med vilken
undergrunden under betongbeläggningen utförts. Om
sålunda en gammal vägbana med spår och sår ej först
omsorgsfullt avjämnats, uppstår väsentlig höjning
av friktionen med åtföljande betydligt större risk
för sprickbildning. Dessa orsaker till sprickbildning
hava varit så framträdande, att de blivit föremål för
systematiskt studium. Det har vid amerikanska
undersökningar visat sig, att friktionskoefficienten för
ett jordslag kan vara mer än dubbelt så stor som för
ett annat. Ävenledes i Tyskland hava undersökningar
av detta slag företagits.

Statiska sprickor eller belastningssprickor
slutligen äro en följd av otillräcklig bärförmåga hos en
betongplatta och gå oftast genom plattans hela
tjocklek. De kunna bliva mycket stora. För ringa
platttjocklek, för mager betong och för stark stegring av
hjultrycken äro de vanligaste orsakerna till dylik
sprickbildning. I en belastad platta på ett elastiskt
underlag uppstå större böjningsmoment vid plattans
kanter och framför allt i hörnen än i plattans mitt.
Vid betongplattor med samma tjocklek överallt bliva

Fig. 8. Sprickbildning i oarmerad betongväg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:12:36 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1930v/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free