- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1930. Väg- och vattenbyggnadskonst /
31

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

25 jan. 1930 VÄG- OCH VATTENBYGGNADS KON ST 31

därför hörn och sidor utsatta för
större påfrestning än mitten av
plattan. Belastningssprickorna
uppstå därför oftast vid plattornas
hörn och sidor.

En ojämnt bärkraftig mark
under en betongbeläggning befrämjar
sprickbildning. Lerhaltig mark
eller överhuvud taget varje mark,
som har stor kapilär sugförmåga,
och som därigenom utsättes för
stora utvidgningar och
sammandragningar, måste betraktas såsom
farlig för betongbeläggning. Vid
regn sväller marken först och mest
vid beläggningens sidokanter,
varför plattan lyftes, så att
anliggningen mot underliggande mark ej
längre förefinnes i plattans mitt.
Vid upptorkande inträffar motsatt
förhållande. Marken vid kanterna
drager då ihop sig fortare än mitt
under plattan. Denna kommer då att vila mot
marken endast under plattans mitt. Man kan sålunda
vid dylika markarter ej tala om ett likformigt
understöd under betongplattan. Liknande ojämn bärkraft
har exempelvis gatumark, där gravar för ledningar
utförts.

Även om emellertid undergrunden är fullgod,
inverka många andra omständigheter till ett ojämnt
överförande av belastningen till undergrunden. Vid
uppvärmning till följd av solbestrålning inträffar
sålunda först en utvidgning av betongplattans översida,
vilket förorsakar en lyftning av betongplattan i
väg-mitten. Trots likformigt bärkraftig undergrund
uppbäres därvid plattan endast längs vägkanterna. Vid
slag med hammare på en dylik betongplatta märkes
tydlig skillnad i klang mitt i plattan och vid dess
kanter. Liknande följd har ensidig befuktning eller
uttorkning av betongen. Dylika, sprickbildning
befrämjande, omständigheter kunna sålunda även vid
den sorgfälligaste behandling av undergrunden aldrig
helt undvikas.

Ett förändrande av upplaget på detta sätt har till
oundviklig följd böjningsmoment ibland i plattans

Fig. 9.

Laboratorieförsök, visande betydelsen av friktionen mot underlaget för sprickbildning
i cement. Cementklick t. v. på oljat underlag, t. h. på strävt underlag.

Fig. 10. Laboratorieförsök, visande betydelsen av friktionen mot underlaget, för sprickbildning i
cement. Vid det vänstra provet är den nedre delen av underlaget oljad vid den högra är

mitten oljad.

underkant, ibland i dess överkant, och som resultat
härav bildas längs vägen gående sprickor, ofta genom
hela plåttjockleken. För att undvika sprickbildning
till följd av flyttning av plattans upplag, måste
antingen mycket stor omsorg ägnas åt undergrundens
iordningställande eller plattan göras så tjock och
förses med så stark armering, att den utan bristning
kan uthärda de olika böjningsmomenteii. Göres detta,
erhålles en utmärkt beläggning med ringa
underhållskostnad, men den blir dyr.

Den tredje gruppen slutligen, de permanenta
bituminösa beläggningarna, karaktäriseras till skillnad
från stenbeläggningarna därav, att det i beläggningen
ingående stenmaterialet är bundet, och till skillnad
från betongen därav, att bindemedlet är plastiskt. En
bituminös beläggning förmår sålunda, att först utan
märkbar förändring av höjdläget upptaga vissa av
trafikbelastning förorsakade böjningsmoment samt
medger därefter, vid större belastning, nedböjning
utan att beläggningen brister. För trafiken giva
dessa egenskaper sig tillkänna som en mjukare,
tystare och jämnare gång på fordonen: beläggningen
höjer den med gummiringarna avsedda verkan. Man
strävar sålunda inom den
bituminösa beläggningstekniken efter
beläggningar, som vid mindre
belastning kunna, liksom en
betongbeläggning slå brygga över mindre
ojämnheter, men som vid större
belastningar följa variationerna i den
under beläggningen liggande
vägbanans höjdläge på likartat sätt
som en gummimatta.

Asfaltens förmåga att tåla
böjningar är emellertid begränsad.
Detta medför på visst sätt större
krav på den under beläggningen
liggande vägbanekonstruktionen vid
användande av asfalt än viel
användning av betong, men detta större
krav gäller ej vägkroppen i sin
helhet, utan endast den del av vägbanan,
som ligger omedelbart under den
permanenta beläggningen. Om näm-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:12:36 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1930v/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free