- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1930. Väg- och vattenbyggnadskonst /
101

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VÅG- OCH WrtNDYGGNADSRONST

Redaktor: Walo Finne

INNEHÅLL: Om förändringen av portlandcementets kemiska motståndsförmåga mot vatten genom inblandning
av olika tillsatsmedel, av Nils Sundius och G. Assarsson. — Underbyggnad för stora fyrar i öppen sjö, av
fyringenjören kapten Harry Lenander. — Vattenbyggnadstekniska modellförsök i "förställda" modeller och deras
tillförlitlighet, av civilingenjör Hans Hartzell. — Notiser. — Litteratur.

HÄFT. 103

TEKNISK TIDSKRIFT

NOV. 1930

UTGIVEN AV SVE

OM FÖRÄNDRINGEN AV PORTLANDCEMENTETS KEMISKA
MOTSTÅNDSFÖRMÅGA MOT VATTEN GENOM
INBLANDNING AV OLIKA TILLSATSMEDEL.

Av Nils Sundius och G. Assarsson.

Föreliggande arbete utgör en fortsättning och
avslutning av den undersökning, som tidigare
publicerats i Kungl, vattenfallsstyrelsens publikationsserie
(Tekn. medd., ser. B, nr 16), berörande den kemiska
vatten-motståndsförmågan hos portlandcement och
samma cement, utblandat med olika tillsatsämnen.
Arbetet i sin helhet är utfört vid Sveriges geologiska
undersökning och ingår i de av vattenfallsstyrelsen
genom dess betongkommitté föranstaltade
betong-och cementundersökningarna.

Den kemiska effekt, ett i cementet inblandat ämne
kan utöva, består huvudsakligen i ett upptagande
av den under bindningen frigjorda kalken i en mera
svårlöslig form. Innehåller tillsatsämnet en syra av
ej alltför ringa styrka och i tillräcklig kvantitet, är
det dessutom tänkbart, att en starkare
dekomponering av klinkermineralen skall kunna ske, än som
betingas enbart genom vattnets inverkan. Det
enklaste sättet att utprova den åstadkomna effekten är,
att efter cementets avbindning utföra jämförande
utlösningsprov å rent cement och resp. blandningar.

För utförandet av dylika utlösningsprov ha vi
använt oss av en metod, som ligger nära till hands,
nämligen att låta det pulveriserade cementet
genom-sippras med viss, given hastighet och kontinuerligt
uppsamla och analysera det genomrinnande vattnet.
Såsom tidigare framhållits, kan man på dylikt sätt
ernå dels en föreställning om kvantiteten närvarande
kalkhydrat, dels även en uppskattning av den mängd
kalk, som är lösare bunden vid i cementet
förefintlig kiselsyra och aluminium. Tillsammans lämna
dessa kvantiteter ett uttryck för cementets löslighet
i vatten. Beträffande apparaturen och detaljer
angående densamma hänvisas till ref. arbete. I detta
sammanhang må blott en kompletterande diskussion
av de teoretiska förutsättningarna för metoden
tillfogas.

Då vatten kommer i beröring med en krossad
betong eller sipprar genom densamma, sker en dubbel
process. Dels löses förhandenvarande kalkhydrat,
dels sker en sönderdelning (hydrolysering) av
silikater och aluminat i cementet, varvid nytt
kalkhydrat alstras, vilket ävenledes går i lösning. Vår

kunskap om den relativa hastigheten av dessa två
processer är ännu ofullständig, sannolikt går dock
den senare processen avsevärt långsammare än den
förra. Ju rikare på löst kalkhydrat vattnet är, desto
mera tryckes även hydrolysprocessen tillbaka. Vi
veta även, att med minskad mängd kvarvarande
kalk i silikaterna och aluminaterna, minskas även
hydrolysens hastighet och belopp.

De två processerna fortsätta i cementet, till dess
vattnet är mättat på kalkhydrat, förutsatt, att
vattenkvantiteten ej är för stor eller
genomsipp-ringen för hastig. Härefter förändras ej vattnets
kalkinnehåll. Detta förhållande innebär likväl i
allmänhet ej, att en jämvikt inställt sig, och att ingen
vidare effekt utövas på cementet. En jämvikt kan
endast inträffa i det speciella fallet, då residuet av
silikat och aluminat har just den sammansättning,
som svarar mot jämvikt i beröring med en mättad
kalklösning, en sammansättning, som ej är närmare
bestämd, men som möjligen för silikatets del utgöres
av en monosilikatisk proportion mellan kalk och
kiselsyra. Är kalkhalten i residuet högre, kommer
den mättade kalklösningen fortfarande att verka
sönderdelande på residuet och frigöra kalk. Då
emellertid kalklösningen ej kan ändra sin
sammansättning, måste samtidigt kalk avskiljas ur vattnet
såsom kalkhydrat i fast form. Filtrera vi sedermera
av lösningen och tillsätta nytt vatten, kommer detta
ej att finna enbart silikat-aluminat-residuet och de
ev. resterna av ursprungligen förhandenvarande
kalkhydrat, utan dessa komponenter -†- en viss
kvantitet kalkhydrat, vilken alstrats av det avfiltrerade
vattnet.

Av ovanstående framgår, att strömhastigheten
måste spela en viktig roll för formen och innebörden
av de vid utlakningsförsöken uppkommande
kurvorna. Den "ideala" strömhastigheten är tydligen
den, vid vilken vattnet i varje skede av passagen
genom cementpulvret just lagom erhåller den högsta
mättning, som svarar mot residuets kalkinnehåll.
Öka eller minska vi hastigheten härutöver, kan som
allmän regel sägas, att den totala utlösningen pr
tidsenhet ökas, resp. minskas. Samtidigt kommer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:12:36 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1930v/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free