- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1930. Väg- och vattenbyggnadskonst /
137

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

25 okt. 1930

137

Innan några större vattenkraftsanläggningar
utförts i Göta älv, voro isförhållandena i stort sett
följande. På hösten började isbildningen vid nordlig
vind, snöfall och låg temperatur genom att Vänerns
ytvatten underkyldes, blev starkt bemängt med
is-nålar och mindre isstycken, vilka av den nordliga
vinden fördes ned genom fallen vid Vargön,
uppfyllande älven i hela dess bredd. Vid ihållande kyla ocl)
isgång från Vänern uppstodo då svåra isbildningar
i nedanför liggande grunda älvsektioner såväl ovanför
som i Trollhättan och vid Lilla Edet och i älvens
nedre del mellan Lilla Edet och havet.

Sjöfarten på Trollhätte kanal, som till större delen
framgår i själva älvfåran, blev därvid hastigt
omöjliggjord på grund av issvårigheter. Vid inträffande
mildare väderlek förbättrades förhållandena för
sjöfarten, men isbildningar kunde på nytt hastigt ökas
vid förnyad kyla och trafiken brukade vara avstängd
för ishinder under tiden 15 dec.—15 april.

För de små kraftstationer, som då funnos vid
fallen i Göta älv, var driften under sådana perioder
mycket besvärad av is.

Genom ombyggnaden av Trollhätte kanal och
utbyggandet av kraftstationen vid Trollhättan och Lilla
Edet samt genom nu pågående dammbyggnad vid
Vargön kan man säga, att dessa förhållanden redan
blivit och ytterligare komma att bliva väsentligen
förbättrade. Genom den sålunda verkställda
profilregleringen hava nämligen vattenstånden på
älvsträckorna ovanför Trollhättan resp. ovanför Lilla
Edet blivit höjda med 1,5 resp. 2 m, varigenom
vattenhastigheten minskats. Genom fördjupningar för
farleden i grunda delar av älven har dess area
därstädes ytterligare förstorats. Vid Vänerns utlopp
anbringas numera varje vinter en kraftig islänsa,
vilken i stort sett förhindrar issörja att vid nordlig
vind föras ned i Göta älv. Vid börjande isbildning
uppstår därigenom hastigt fast istäcke på Vänern vid
dess utlopp. Detta medför icke allenast, att issörja
hindras flyta ned i Göta älv, utan även att
temperaturen av det vatten, som avrinner ur sjön, blir högre
än vid icke isbelagd sjö.

Genom utbyggandet av vattenkraftstationerna
in-dämmas vid Vargön forssträckor med omkring 2 km
längd, där vattnet tidigare avkylts mycket intensivt.
Vid Trollhättan och Lilla Edet framrinner vintertid
endast en ringa mängd vatten i fallen, varför den
intensiva avkylning, som på dessa fallsträckor tidigare
ägt rum, numera upphört. Det vatten, som
genomgår kraftstationerna, blir ej avkylt. Tvärtom uppstår
en viss ökning i dess temperatur genom att den del
av naturkraften, som icke genom turbinerna kan
omsättas i rörelseenergi, övergår till värme. Vid en
turbinverkningsgrad såsom vid Trollhättan av
ungefär 90 % och 32 m fall höjes sålunda hela
vattenmassans temperatur med 0,007 °C. Detta kan synas vara
en ringa temperaturhöjning, men den motsvarar dock
vid en vattenföring av 500 m3/s en värmemängd av
omkring 300 mill. kg kalorier per dygn, eller samma
värmemängd, som skulle erhållas vid förbränning av
omkring 50 ton kol. Resultatet härav har visat sig
däruti, att de nedanför fallen belägna älvsträckorna,
på vilka isbildningen förr försiggick mycket snabbt,
numera hålla sig fullständigt isfria på en längd av 5
à 10 km nedom kraftstationerna. För kraftverken i
Göta älv ha isförhållandena genom de beskrivna åt-

gärderna blivit avsevärt förbättrade. I Trollhättan
användes dock elektrisk uppvärmning av isgrindarna
för att medföljande iskristaller ej skola förhindra
vattentillförseln till turbinerna.

För den i Göta älv framgående sjöfarten utgöra de
ändrade isförhållandena ävenledes en förbättring,
men för att förhindra bildandet av drivisband söker
man med hjälp av flytande stocklänsor kvarhålla
yt-isen på de älvsträckor, där den bildats. Fartygen få
passera dylik islänsa i en relativt smal
genomfartsöppning utmärkt med fyrlyktor.

På den långa älvstiäckan nedanför Lilla Edet
kvarstå dock alltjämt vissa issvårigheter och försök pågå
att genom tekniska åtgärder förbättra förhållandena.
Man kan därvid tänka sig två olika lösningar, vilka
dock båda hava samma principiella mål, nämligen
strävan att hastigt åstadkomma balans i
värmehus-hållningen och söka minska uppkomsten av
drivisband. Man kan då liksom på de över älvsträckorna
genom tvärgående flytande länsor försedda med
farledsöppningar kvarhålla istäcket. På grund av
älvens stora bredd bliva emellertid dylika länsor
dyrbara och utsatta för svåra påfrestningar, varjämte
kostnaderna för fyrbelysning vid farledsöppningarna
bliva höga. En annan utväg till förhållandenas
förbättring är därför att med längsgående länsor
begränsa bredden av den djupa älvfåran, där fartygen
gå fram. Genom dessa längsgående länsor påskyndar
man bildandet av strandisar utmed älvens sidor. Den
lossbrytning av strandisarna, som förorsakas av
vågsvall eller av varierande vattenstånd i havet, hoppas
man genom dylika anordningar kunna minska, varför
resultatet borde bliva, att man hastigare kan ernå
jämvikt i älvens värmehushållning utan att svårare
isbarriärer behöva uppstå.

TJme älv i Norrland på omkring 64 breddgraden
faller på en sträcka av ca 2 mil ungefärligen 70 m.
Ovanför denna forssträcka finnes ett flertal mil
långt, lugnt framflytande parti av älven. Den övre
delen av dessa forsar med en total fallhöjd av
omkring 40 m blev för fyra år sedan utbyggd med en
vattenkraftstation. Isförhållandena i älven i dess
naturliga skick hade i allmänhet gestaltat sig på så
sätt, som inledningsvis blivit beskrivet. Älven
bildade sålunda i forssträckorna mycket stora
isforma-tioner, i vilka den under vintern framrinnande
vattenmängden skar sig ned i en ganska trång fåra.
På de delar av älven, där fallet var mindre brant,
fanns körbar is, men här och var förekommo öppna
älvstråk. Vid första kyla på hösten var isbildningen
oerhört intensiv, och man var vid kraftstationens
planläggning och utförande oviss om, huruvida
driftförhållandena skulle kunna bliva tillfredsställande.

På grund av de lokala förhållandena kunde
intagning av vattnet till kraftstationen ske genom en
särskild älvgren, vari vattnet framflöt med mycket liten
hastighet, fig. 1. Genom dammbyggnaden
uppdämdes älven ca 5 m, men den lugna älvsträckan skildes
från uppdämningssträckan ovan kraftstationen av en
icke utbyggd forssträcka med ca 1 mils längd och ca
4 m fallhöjd. Man förutsåg därför mycket kraftig
isbildning ovanför regleringsdammen och ovanför
intaget till kraftstationen.

Förhållandena utvecklade sig, sedan arbetena
färdigställts, i stort sett på följande sätt: Vid stark
kyla isbelades hastigt den älvgren, som framförde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:12:36 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1930v/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free