- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1930. Väg- och vattenbyggnadskonst /
164

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

164

TEKNISK TIDSKRIFT

27 sept. 1930

nummits, att programmen snarare tenderat att bliva
allt för bastanta.

En önskvärd omväxling har heller ej varit svär att
upprätthålla, då så många skiftande frågor varit
aktuella inom vårt vidsträckta fackområde. Jag kan
erinra om en rad stora frågor, som kommit till
behandling här de sista åren, såsom entreprenadväsendet,
vägorganisationen, de stora trafikfrågorna i
huvudstaden, betongen och dess sjukdomar, de nya
strömningarna inom modernt husbyggande, de nya
kartläggningsmetoderna från luften och åtskilligt annat.

De nyaste byggnadsföretagen inom vårt fack hava
successivt varit föremål för uppmärksamhet, och vi
erinra oss därvid särskilt med nöje en mycket lyckad och
givande utflykt till Lanforsens kraftverk i Dalälven.

Flera föredrag hava ägnats åt svenska väg- och
vattenbyggares arbeten i utlandet och givit en inblick i
framtidsmöjligheterna för denna viktiga gren av svensk
ingenjörsverksamhet.

En som jag tror uppskattad åtgärd, som torde komma
att fullföljas, är att börja året med en revy över de
märkligare nyheter inom olika specialområden av vårt
fack, som kommit fram under det gångna året.

Vid våra förhandlingar hava vi vid åtskilliga
tillfällen sökt förbindelse med andra avdelningar inom
teknologföreningen: upprepade gånger med avdelningen för
husbyggnadskonst, helt naturligt, men även med
avdelningarna för mekanik och elektroteknik, vilka vi
framför allt mött, då det gällt frågor rörande utformande
av det moderna vattenkraftverket. Erfarenheten från
dessa gemensamma sammanträden med andra
fackavdelningar har visat, att det torde vara all anledning att
fortsätta på denna väg, som även bidrager att befrämja
den kamratliga kontakten med kollegerna i andra fack.
Även med ingenjörsvetenskapsakademien hava vi
samarbetat vid det nyligen avhållna stora svetsningsmötet.

Denna samverkan med kolleger från andra håll har
även sträckt sig därhän, att vi här såsom uppskattade
föredragshållare haft nöjet att mottaga representanter
från grannländerna, såväl från Norge och Danmark som
från Tyskland. Detta internationella samarbete har
slagit väl ut och manar otvivelaktigt till efterföljd i
ökad omfattning.

Vid sidan om och i samband med vad som
förekommer här å våra sammanträden bör ihågkommas det
stora arbete, som av frivilliga krafter inom avdelningen
nedlagts på dess kommittéutredningar. Jag erinrar om
sådana viktiga, på detta sätt bearbetade frågor som den
nya stadsbyggnadslagen, vägväsendets omorganisation,
normer för vägentreprenader, den högre
lantmäteri-undervisningens ordnande, normalbestämmelser för
järnkonstruktioner, standardiseringsfrågor, den nya
vägtrafikstadgan, tegelnormerna m. m. Jag begagnar med
glädje här tillfället att till alla de medlemmar i
avdelningen, som i dessa angelägenheter nedlagt ett
intresserat och oegennyttigt arbete, framföra ett avdelningens
uppriktiga tack.

Formella angelägenheter hava lyckligtvis endast i
ganska ringa omfattning tagit vår sammanträdestid i
anspråk. Ett undantag bildar måhända i viss mån ett
ärende, som dock ingalunda saknar reel innebörd,
nämligen frågan om avdelningens namn och ställning inom
teknologföreningen, varåt vi fått ägna rätt mycket
uppmärksamhet. De omfattande, men, trots skiftande
meningar, ganska fridsamma förhandlingar, som förra året
ägde rum i denna fråga, ledde som bekant till
behållande av status quo. Måhända kommer frågan dock att
senare återupptagas.

En händelse, som vi vid denna lilla återblick ej böra
glömma, är avdelningens 40-årsjubileum, som firades i
no’vember 1928. Jubileumssammanträdet blev en stor dag
i våra annaler och stärkte intrycket av vår
sammanslutnings inre och yttre ställning och betydelse. Vi hava snart

bara sju år kvar till 50-årsjubileet och jag vill
rekommendera åt mina efterträdare att i god tid taga itu med
förberedelserna till den kommande celebra tilldragelsen.

En speciell arbetsform hava vi under dessa år hunnit
inaugurera, i det till decembersammanträdet förra året,
såvitt jag vet för första gången, avdelningens damer
voro inbjudna. Denna julfest torde hava varit
anmärkningsvärt lyckad. Vi hava dock ej vågat spänna bågen
så högt, att vi redan i år upprepat försöket, men jag
förmodar, att avdelningens kommande ledning skall
hava denna sak i gott minne.

Den senare, sällskapliga delen av våra
sammanträträden har de senaste åren företett en påtaglig
högkonjunktur, detta säkerligen icke minst tack vare
inrättandet av den särskilda ceremonimästaresysslan och
det sätt, på vilket denna blivit besatt. Jag erinrar här
exempelvis om det lysande sätt, på vilket den mera
skämtsamma teknologie doktorsgraden här
introducerades med både disputationer, promotioner och andra
ceremonier. Även bordsvisorna och andra medel till
den kamratliga glädjens höjande hava varit i rik
blomstring. Jag föreslår, att vi här förena oss i ett
tack såväl till avdelningens ordinarie ceremonimästare
och klubbmästare under de gångna åren, som ock icke
mindre till alla de frivilliga krafter, som medverkat till
det goda och glada resultatet.

Det är till slut en stor glädje att kunna konstatera,
att den kamratliga tonen i vår sammanslutning under
de gångna åren varit den allra bästa. Jag kan ej
erinra mig, att ett enda ont ord fällts här. Hetsig
polemik och personliga angrepp hava varit bannlysta så
fullständigt som väl sällan ens inom rena
kamratföreningar. Den stora anslutningen till sammanträdena,
flera gånger intill yttersta gränsen av vad lokalen
rymmer, har också vältaligt vittnat om, att väg- och
vattenbyggarna trivas här. Det är också med stor
tillfredsställelse man kan konstatera, att vår avdelning
alltid rönt det största och mest älskvärda tillmötesgående
från föreningsledningens sida. Jag förmodar, att i
teknologföreningen alla avdelningar skola vara mest
gynnad nation, men säkert är det i alla händelser, att vår
avdelning känner sig hava varit det.

Nu återstår mig till sist endast att, samtidigt som
jag önskar Svenska teknologföreningens avdelning för
väg- och vattenbyggnadskonst en lyckosam utveckling
under de år, som följa, få uttala mitt mycket
uppriktigt menade tack till alla kamraterna för den tid, jag på
grund av deras förtroende haft hedern, mödan och
glädjen att vara denna avdelnings ordförande.

NOTISER

Arapunikraftverket undersökt. Som Teknisk tidskrift

i somras meddelade (häfte 31, sid. 462), avreste i augusti
— på uppdrag av Nya Zeelands regering — två av
Vattenbyggnadsbyråns ingenjörer, professor P. G. Hörnell
och civilingenjör P. W. Werner för att såsom
sakkunniga undersöka den skadade kraftanläggningen vid
Arapuni i Waikatofloden, Nya Zeeland, och avge förslag
till åtgärder för dess iståndsättning och framtida
tryggande. Undersökningen är numera avslutad, och ett
utdrag ur rapporten om dess resultat har publicerats i
Engineering (28 nov. 1930), varur nedanstående uppgifter
äro hämtade.

Som framgår av bilden, ledes drivvattnet från
huvuddammen i Waikatofloden genom en gammal, för
ändamålet fördjupad flodbädd. Denna tilledningskanal slutar
ca 1 200 m från huvuddammen vid intaget, varifrån
drivvattnet ledes genom i berget sprängda tunnlar till den ca
50 m under intaget befintliga kraftstationen. Denna
skall i komplett skick erhålla 8 maskinaggregat om
vardera 25 000 hkr, av vilka i början av sommaren endast 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:12:36 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1930v/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free