Print (PDF) - On this page / på denna sida - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betongen bör företagas under minst 3 dygn. Det vatten som fordras för cementets kemiska processer, bör ej tilllåtas avdunsta på grund av den höga temperaturutvecklingen vid bindningen och hårdnandet, emedan betongens hållfasthet då skulle försämras. Varken specialcement eller smältcement bör därför gjutas i alltför "torr" konsistens, varav även följer att dessa cementsorter endast med stor försiktighet och riklig eftervattning eller vattendränkning böra användas av cementvarufabrikanter vid tillverkning av torrstampade cementvaror. Specialcement och smältcement böra vidare särskilt vid pelaregjutningar ej heller gjutas i alltför "blöt" konsistens. Lämpligaste gjutningskonsistensen är den "våta" eller på gränsen mellan "fuktig" och "våt". Uppvärmning av sand och vatten för gjutning av betong i kyla bör endast ske till en sådan temperatur, att betongen, då den lämnar bländaren vid användande av specialcement ej överskrider + 40 °C och vid användande av smältcement ej överskrider + 25°C. Vid alltför hög värme hos sanden eller vattnet kan "ögonblicklig bindning" befaras uppkomma, vilket har till följd att en dylik betongsats måste kasseras. Viktor Bährner. Ett nytt termoelement. I "Forschungen und Fortschritte"'(10--20 dec. 1930) beskriver Regierungsrat Carl Müller, Berlin-Charlottenburg, ett av honom nyligen uppfunnet känsligt och tröghetsfritt termoelement. De hittills känsligaste termoelementen för strålningsmätningar ha uppfunnits av holländarna Moll och Burger. Dessa element framställas så, att man löder tillsamman två olika metallplattor, t. e. konstantan och manganin, och utvalsar denna "termoplåt" längs med lödfogen till så liten tjocklek som möjligt. Själva lödfogen utbreder sig därvid relativt obetydligt. Genom att klippa ut smala remsor vinkelrätt mot fogen erhåller man känsliga termoelement, vilka svärtas med kolloidal grafit och inneslutas i evakuerade glaskärl. Genom denna valsningsmetod kan man komma ned till en tjocklek av ca 0,001 mm. Müller har velat framställa element med ännu mindre massa, större känslighet och mindre tröghet. Han utnyttjar den termoelektriska kraft som uppstår mellan olika ädla metaller eller deras legeringar. Elementen tillverkas på så sätt, att en mycket tunn metalltråd eller ett tunt metallblad på en del av längden eller ytan omvandlas till en lämplig legering eller kemisk förening. Man kan på detta sätt erhålla ytterst tunna strimlor, med omväxlande bälten av t. e. guld och guld-palladium. Om man nämligen överdrager hälften av ett guldblad med palladium, t. e. på galvanisk väg, och sedan medelst en kortvarig glödgning kan få palladiummetallen att diffundera in i guldet, så uppstår i guldbladet en skarpt begränsad zon av en homogen guld-palladiumlegering, vars termokraft gentemot det oförändrade guldet är betydande. Framställningen och monteringen av dylika tunna trådar eller blad äro förenade med stora svårigheter, som det tagit Müller och hans medhjälpare flera år att övervinna. Numera framställer Müller vakuumtermoelement med metallstrimlor om endast 0,0002 mm tjocklek samt mikrotrådar av 0,003 mm diameter med en bandliknande utsvällning på mitten. Genom att nian använder ädelmetaller och deras legeringar i kombination vinner man ej blott en höjd termokraft och stor hållfasthet hos elementen utan även att dessa på den för strålning utsatta sidan kunna förses med svarfning av platina. Jämförande strålningsmätningar i Physikalische Technische Reichsanstalt ha visat, att Müllerelementet är mer än 10 gånger så känsligt som det bästa Moll-Burger-element. Det har dessutom betydligt mindre tröghet, dvs. det inställer sin termoelektriska kraft snabbare efter strålningens växlingar. Den stegrade inställningshastigheten är värdefull särskilt vid registrerande mätningar. Det har t. e. lyckats att medelst instrumentet studera det för flygnavigeringen viktiga problemet om lämplig strålningssignalering i dimma på så sätt, att molntäckets försvagning av den synliga och infraröda solstrålningen undersökts spektrometriskt på termoelektrisk väg. För strålningsmätningar, vid vilka inställningshastigheten är av mindre betydelse än känsligheten, har Müller utarbetat en metod, vid vilken termoelementen avkylas till låg temperatur, t. e. genom nedsänkning i flytande luft. Härvid stegras elementets känslighet i avsevärd grad, då dess egen strålning är ringa vid dessa låga temperaturer och det därför kan magasinera större värmemängd. Müllers metod för framställning av legerade ädelmetaller kommer sannolikt att få stor betydelse för olika forskningsuppgifter. Man kan även med metoden framställa mycket känsliga termostaplar genom att bältesvis legera trådar eller blad av ädla metaller. Även högmagnetiska material, såsom permalloy, kunna medelst metoden framställas i hittills okänd finhet. Kraftbehovet vid rörkvarnar. I regel har man hittills bestämt kraftbehovet vid rörkvarnar på empirisk väg, enär tillgängliga teorier ej varit tillfredsställande bl. a. därför, att de ej tagit tillräcklig hänsyn till varvtalet, fyllningen och malgodsets beskaffenhet. Ett nytt försök att åstadkomma en generell teori för rörkvarnar har gjorts av W. Barth i "Technische Mechanik und Thermodynamik" (1930, nr 9, sid. 321; VDI-Verlag, Berlin). Teorien tillåter entydig bestämning av kraftbehovet vid givna värden å fyllning, varvtal osv. Barth påvisar, att partiklarna, i kvarnen, vilka röra sig med vinkelhastigheten omega, påverkas av krafter, som alla äro riktade mot en punkt, vars avstånd vinkelrätt från rotationsaxeln är g/omega 2 där g betyder jordaccelerationen. Detta resonemang leder till antagandet, att partiklarna vid lösgörandet ur godsmassan söka följa en fallkurva, som lämpligen kan framställas i form av en logaritmisk spiral, vars stigning beror på godsets beskaffenhet. De fria partiklarnas rörelse kan approximativt bestämmas enligt lagarna för det fria fallet. När man på detta sätt beräknat rörelsen i kvarnen, kan man även bestämma effektbehovet. Effektbehovet har hittills beräknats enligt formeln N = CT kvdratrot D vilken gäller för n = 32/D varv/min. I formeln betyder N effekten i hkr, T vikten av godsmassa och fallvikter, samt D inre diametern i kvarnen. C är en empiriskt bestämd faktor, vars storlek beror på fyllningen och godsets beskaffenhet. Barths beräkningar leda i ett specialfall till samma formel, varvid faktorn C återföres till en storhet, som beror på någon av de nämnda variablerna. Barths generella teori ger en ganska god överensstämmelse med de praktiska erfarenheterna. Även om de absoluta värdena på grund av försiktigt antagna premisser ligga 20 % högre än de på empirisk väg vunna, så kan man medelst metoden med tillfredsställande noggrannhet beräkna de ändringar i kraftbehovet som förorsakas av variationer i fråga om fyllning, varvtal osv. En intressant elektrobusslinje. Teknisk tidskrift gav under fjolåret (1930, häfte 13, sid. 186) en översikt av elektrobussarna, varvid särskilt framhölls, att det uppsving dessa tagit under de senare åren i icke ringa mån beror på det förbättrade vägunderhållet. Att man vågat sig på elektrobussdrift även under ganska svåra vägförhållanden, framgår av en artikel i VDI-Zeitschrift (1930, sid. 172)3), som redogör för en nyinrättad sådan omnibusslinje Mettmann--Gruiten i närheten av Düsseldorf. Denna linje framgår i en glest befolkad trakt, som har många terrängsvårigheter att uppvisa. Av hela sträckan, 5,8 km, äro endast 67 % rak väg; resten består
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
