Print (PDF) - On this page / på denna sida - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anläggningarna ägas av koncessionsinnehavaren, Estländska skifferoljebolaget, med 5 mill. est. kr. i aktiekapital. Man har till en början gjort anstalter för utvidgning och modernisering av gruvdriften, vilken skall försiggå helt och hållet under jord. Destillationsanläggningen skall per dag kunna avverka ca 600 ton brännskiffer. Räknas härtill den kvantitet skiffer som erfordras bl. a. för eldning uder retorterna, kommer uppfordringen att uppgå till 250 000 ton årligen. Destillationsanläggningen skall utrustas med två retorter om vardera 250 ton dygnsförbrukning av skiffer. Årligen skall destillationsverket kunna lämna 5 000 ton bensin och 25 000 ā 30 000 ton råolja. Byggnadsarbetena äro numera i full gång, vid fabriks- och bostadsbyggena sysselsättas ca 700 ā 800 arbetare och i själva gruvan ca 1 000 arbetare. Hälften av den tillverkade bensinen skall avsättas på hemmamarknaden. Bensinen är av god kvalitet och lämpar sig utmärkt till motorbränsle. Den andra hälften kommer att exporteras för att i utlandet användas som denatureringsmedel för sprit. I motsats till naftabensinen är brännskifferbensinen fullkomligt löslig i sprit och kan icke skiljas från denna genom en enkel destillation. Råoljan skall huvudsakligen levereras till den estländska banförvaltningen till ett pris av 50 kr./ton, ehuru utländska anbud inkommit med pris upp till 65 kr./ton. Vidare kommer estländska marinen att förbruka en del olja, varjämte man planerar avsättning för densamma till oljeeldade värmeledningsanläggningar. Hela anläggningen beräknas kunna tagas i drift den 1 april 1931. De erforderliga maskinerna äro till största delen av estländskt ursprung. Anläggningens behov av elektrisk energi skall tillgodoses av ett i närheten befintligt vattenkraftverk, i vilket utom skifferoljebolaget även Goldfields och Krähnholms bolag äro intresserade. Kraftverket får två turbiner om 3 200 kW. Lättmetaller inom brandväsendet. Vid brandkåren i Frankfurt a. M. har man nyligen gjort försök att erhålla lättare brandmateriel med hjälp av lättmetaller. För dessa intressanta försök redogör branddirektor Schänker i nr 53, 1930, av VDI-Nachrichten, ur vilken uppsats vi återgiva några data. Försöken ha pågått sedan 1924. Man började därvid med armaturer, som först provades i övningstjänst, senare i brandtjänst och övergick senare till att bygga delar av karosserierna av lättmetall. På grundval av de erfarenheter man samlat har brandkåren numera i sina egna verkstäder gjort ett vidsträckt bruk av lättmetaller för en mångfald konstruktionsdetaljer. Genom att vikten å karosserier och materiel kunnat nedbringas har man även kunnat bygga lättare chassier och har därigenom lyckats reducera anskaffningskostnaderna, uppnå större acceleration och förkortad inbromsningssträcka, undvika störande skakningar å byggnader och slutligen minska gummislitaget. Brandkåren utrustade två bilchassier för en nyttig last av 2 1/2 ton och med en maximal dragkraft av 3,25 ton. Det ena chassiet försågs med motorspruta och karosseri för manskap och redskap, medan det andra försågs med en 24 m hög räddningsstege. Som material för karosseri etc. användes aluminiumplåt, gjutna detaljer av silumin och profiler av lautal, medan för armaturen användes silumin och för konstruktionsdelar i stegen duraluminium jämte Silumin och lautal. På detta sätt lyckades man nedbringa vikten hos en motorspruta från 6 610 till 4 080 kg, hos stegvagnen från 8 383 till 5 300 kg. Lika betydande viktsbesparingar uppnåddes beträffande redskapen. Ett ståndrör för anslutning till brandpost väger numera 7,6 kg, ett fördelningsstycke 5,25 kg och axeln till en slangrulle 6 kg mindre än förr, då dessa detaljer utfördes av koppar, brons eller gulmetall. Gränsstrålar för materialundersökningar. Med gränsstrålning förstår man den strålning, vars plats i spektum ligger mellan den ultravioletta strålningen och röntgenstrålningen och vars biologiska verkningar skilja sig avsevärt från nämnda strålningar. Gränsstrålar framställas medelst röntgenrör men vid betydligt lägre spänningar än de för röntgen använda, sålunda blott 4--12 kV. Strålarna utträda ur röret genom ett s. k. Lindemann-fönster, bestående av ett lågatomigt silikat. Vid nutida gränsstrålrör för terapi har man kommit ned till en tjocklek av 0,01 cm hos fönstret. Nyligen ha tre tyska forskare, professor Bodo Spiethoff i Jena, dr Gfröer och H. Berger, försökt använda gränsstrålarna för materialundersökningar. Den förstnämnde redogör i "Forschungen und Fortschritte" (1931, nr 1, sid. 12) för de vunna resultaten. Vid genomlysning av fibrösa material kunde man på fotografierna tydligt urskilja varje fiber. Vid genomlysning med dagsljus är detta ej möjligt, medan fibrerna delvis täcka varandra och emedan bilden återger även finare struktur. Vid undersökningar, som gå ut på räkning av trådarna inom en viss yta, borde därför gränsstrålarna kunna komma till användning. Vid fotografering av sedlar i gränsstrålbelysning visade det sig, att vattenmärket tydligt framträdde, även där det var övertäckt med tryckfärg, samt att den tryckta texten och papperets finstruktur framträdde fullt tydligt. Metoden borde därför kunna användas for äkthetsundersökningar å sedlar, frimärken, dokument osv. Gränsstrålundersökningen kompletterar röntgenundersökningen av material. Vid den senare skiljer man mellan grovstrukturundersökningar, vid vilka man använder spänningar om 40 ā 200 kV och rör med volframanoder, och finstrukturundersökningar med mjukare röntgenstrålar, spänningar lägre än 40 kV och anoder av mera lågatomiga metaller. Nyligen har man för undersökning av grovstrukturen hos material med lägre atomvikter, såsom vävnader, växtfibrer etc. börjat använda anoder av lättare metaller såsom nickel, järn, koppar osv. i förening med lägre spänningar (mellan 20 och 40 kV). Ännu lägre spänningar har man ej kunnat använda, enär de vid dessa rör använda Lindemannfönstren absorbera för mycket av strålningen. Om man sålunda ej kunnat vinna större fördelar med mycket mjuka röntgenstrålar, synas sådana dock vara inom räckhåll för de från röntgenstrålarna principiellt skilda gränsstrålarna. Gruvgasens explosivitet. Enligt Engineering (26 dec. 1930) har Safety in Mines Research Board nyligen publicerat en del intressanta undersökningar av gruvgasens explosivitet, utförda av framlidne professor H. B. Dixon. Denne fann, att spår av kvävedioxid sänka antändningstemperaturen hos metan med några hundra grader C och att koldioxid har den motsatta verkan, om också ej så utpräglad. Dessa upptäckter kunna tänkas leda till fortsatta undersökningar, vilka måhända resultera i upptäckten av ett ämne, som kan höja metanens antändningstemperatur tillräckligt mycket för att man skall kunna undvika gruvgasexplosioner vid sprängningar. För några år sedan upptäcktes, att spår av jod avsevärt försvåra antändningen av etan, och Dixon fann samma inverkan av jod även på metan. Safety in Mines Research Board är f. n. sysselsatt med att undersöka i vad mån detta förhållande kan utnyttjas i praktiken. Magnetiska material med hög begynnelsepermeabilitet. Angående dylika ha E. Gumlich m. fi. tyska forskare utfört ingående undersökningar, refererade bl. a. i VDI-Zeitschrift 1930, sid. 1 772. Undersökningarna ha omfattat dels rena nickel-järnlegeringar, dels nickel-järnmanganlegeringar och ha givit vid handen, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
