Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 jan. 1931 - Tekniska föreningar - Örebro ingenjörsklubb, av H. S. - Ingenjörsklubben i Falun, av T. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härefter höll civilingenjören Erik G. Hellström,
Stockholm, ett med skioptikonbilder belyst föredrag
över ämnet: Några minnen från Amazonflodens källflöden.
Efter en orientering på kartan tog föredragshållaren
auditoriet med på den långa och tidskrävande ömsom
besvärliga, ömsom angenäma färden från Columbias kust
med järnväg till Magdalenafloden, med hjulångare uppför
denna, återigen med järnväg och slutligen med mulåsnor
över Ostkordillererna. Talaren, som för något år sedan
vistats en tid därute och haft åtskilliga arbeten att
utföra, hade en hel del underliga saker att berätta om
de goda Columbianernas tekniska kunskaper och arbeten
och huru utländska teknici misstänktes, trakasserades
och hade stora svårigheter vid utövandet av sitt yrke.
För det intressanta och medryckande föredraget, kryddat
med många lustiga historier, belönades föredragshållaren
med livliga applåder, varjämte ordföranden i ord frambar
klubbens tack.
Innan major Hållén förklarade sammanträdet avslutat,
uttalade han ett tack till klubben och kamraterna i
styrelsen för den tid, han varit ordförande.
Efter sammanträdet följde supé och samkväm under synnerligen
angenäm stämning, varunder bl. a. aftonens föredragshållare
underhöll med ytterligare minnen från Sydamerika. H. S.
Ingenjörsklubben i Falun.
Under livlig tillslutning av deltagare firade
Ingenjörsklubben i Falun sitt årsmöte lördagen
den 6 december. Men så var det också intressanta
diskussionsämnen på dagens program, som
förvisso lockat det stora antalet åhörare, varjämte
denna årliga sammankomst, redan genom det
goda rykte den lyckats förvärva sig under de
gångna årens lopp såsom ett samlingstecken av
högsta rang för ingenjörskonstens bästa och mest
hängivna utövare inom skilda fack av teknisk
verksamhet, kommit att utöva en stark dragningskraft
på alla teknici inom det mellersta Sveriges
vidsträckta bergslagsbygder. Det var väl knappast
något järnverk eller gruvbolag i Bergslagen, som
ej här var representerat, varjämte ett respektingivande
antal företrädare för verkstadsindustrien,
elektricitetsverk samt väg- och vattenbyggnadskonst
möttes i Stora Kopparbergs bergslags förnämliga
festsal, då ordföranden, disponent Emil Lundqvist, kl.
3,40 e. m. slog klubban i bordet och hälsade de
närvarande välkomna till dagens diskussionsmöte.
Men redan en timme tidigare hade
föreningsförhandlingarna öppnats, av naturliga
skäl inför en betydligt fåtaligare skara medlemmar.
Dessa förhandlingar voro de vanliga föreningsärendena,
varibland märktes fastställande av ändrade stadgar,
med smärre ändringar redan godkända å ett par
föregående sammanträden.
Därjämte hade emellertid ett nytt stadgeändringsförslag
inkommit, avseende vissa föreskrifter rörande absolut
majoritet vid val samt kravet på ökat antal
styrelseledamöters medverkan för styrelsebesluts giltighet.
Sedan ordföranden redogjort för detta förslag och
motiverat styrelsens avstyrkande därav, beslöts enhälligt
att med uttalande av tack till den aktade medlem, som
väckt förslaget, på grund av de framförda praktiska
betänkligheter lägga förslaget till handlingarna, varefter
de först antagna stadgeändringarna enhälligt fastställdes.
Sjutton nya medlemmar invaldes i klubben.
Val av styrelse och funktionärer utföll sålunda:
Ordförande disponent Emil Lundqvist, v. ordförande
disponent W. Nisser, sekreterare bergsingenjör
Thorsten Quennerstedt, v. sekreterare ingenjör Harald
Almqvist, skattmästare ingenjör Fritz Parke, redaktör
för förhandlingarna och bibliotekarie bergsingenjör
Björn Tiberg, samtliga omvalda, övriga styrelseledamöter:
bergmästare Th. Dahlbom, omvald, samt bergsingenjör
Emil Öhrn, förutvarande suppleant, i st. f. civilingenjör Nils
Ribbing, som avflyttat från orten. Till styrelsesuppleanter
omvaldes civilingenjör Tore Norlin och nyvaldes ingenjör
A. Eiritz. Till revisorer omvaldes ingenjör Carl Hammar
och ingenjör Carl Liljestrand och till deras suppleanter
ingenjörerna Götrik Ehrling och Arvid Munktell. Ingenjör
Öhrn och civilingenjör Ragnar Lundquist blevo omvalda
till resp. förste och andre klubbmästare. Att jämte
ordföranden justera dagens protokoll utsågs direktören
vid Falu gruva P. A. Jonsson. Efter avslutade
förhandlingar intogo de närvarande te i Bergslagets festvåning.
Det första diskussionsämnet: Om Boliden jämte några
andra Västerbottensfyndigheter, inleddes av fil. lic.
Olof Baeckström. Om Boliden har så mycket skrivits
under det gångna decenniet och de mest fantastiska
föreställningar om detta nya guldfält, där man nästan
bokstavligen kunde skära guld med täljknivar, ha varit
i omlopp. Desto värdefullare var det icke blott för
den stora allmänheten utan även för industriens och
teknikens män att få sina begrepp koncist tillrättalagda
av en sä framstående kännare av detta stora
malmområde, som Skellefteåbolagets chef för de
malmgeologiska undersökningarna.
Några detaljredogörelser kunna här naturligtvis inte
ifrågakomma. Den som söker sådana må gå till
facklitteraturen, som efter hand förökas med nya rön
på området. Vi nödgas här åtnöja oss med en
axplockning, som kan giva en allmänbild av denna
för vårt land så märkliga malmtillgång.
Inledaren började med en historisk återblick och
omnämnde de fynd, utan ekonomisk betydelse, av
svagt kopparhaltiga magnetkiser, som gjordes genom
statsanställda malmletare under 1600- och 1700-talen.
Det var redaktören Petrus Burmans inmutning år 1855
av arsenikförande kvartsgångar i Krångfors i Skellefteå
socken med prov, som gav ända till 220 gr guld/ton
och däröver, som utgjorde det första inslaget av
betydelse. Vidare omnämndes de undersökningar,
som utfördes av Stora Kopparbergs bergslag med
genomsnittligt mycket svag guldhalt. Generalkonsul
Axel Johnson lät även göra dylika undersökningar
med lika små resultat.
Det var Centralgruppens emissionsaktiebolag, som
först 1918 på allvar upptog undersökningarna, vilka
fortsattes av deras efterföljare, Skellefteå & Västerbottens
gruvaktiebolag samt från 1920 Sveriges geologiska
undersökning. Man utgick därvid från malmblocksfynd.
Så upptäcktes Skellefte-fältet, som befanns sträcka
sig ända från trakten av Skellefteälvens mynning inemot
20 mil upp emot Sorsele och Stensele.
Den s. k. Jörngraniten har förorsakat en omvandling
av vissa stråk av porfyr-leptitformationens bergarter,
vilken omvandling åtföljts av deposition av sulfidmalmer.
Det har på grund av moräntäckets omfång varit svårt
att upptäcka de gjorda blockfyndens moderklyft;
och därvid har de nådda resultaten erhållits
huvudsakligen med hjälp av de av bolaget speciellt
utarbetade magnetiska malmletningsmetoderna.
För jämt hundra år sedan upptäckte engelsmannen
Robert Fox den förefintliga potentialskillnaden
mellan malm och omgivande gråberg. Senare ha
andra fortsatt på denna väg, varibland svenskarna
spelat en framstående, ja avgörande roll.
Engelsmännen Daft och William och svenskarna Lundberg,
Nathorst, Sundberg och Lindblad må här omnämnas.
Härigenom upptäcktes redan 1918 kopparmalm, i
fast klyft i Kristinebergsområdet i Lycksele, ett fält
med 6 000 m2 areal och en delvis kopparhaltig
svavelkis av anrikningstyp med ca 32 % S.
Från och med 1921 igångsattes prov i stor skala. Norr
om Raukkejaur i Malå socken träffades ett stort antal
malmblock, däribland av kopparkis och arsenikkis, en
för Västerbotten karakteristisk malmsort, utmärkt genom
en anmärkningsvärd guldhalt. Raukkejaur är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
