Print (PDF) - On this page / på denna sida - Tekniska föreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härefter höll civilingenjören Erik G. Hellström, Stockholm, ett med skioptikonbilder belyst föredrag över ämnet: Några minnen från Amazonflodens källflöden. Efter en orientering på kartan tog föredragshållaren auditoriet med på den långa och tidskrävande ömsom besvärliga, ömsom angenäma färden från Columbias kust med järnväg till Magdalenafloden, med hjulångare uppför denna, återigen med järnväg och slutligen med mulåsnor över Ostkordillererna. Talaren, som för något år sedan vistats en tid därute och haft åtskilliga arbeten att utföra, hade en hel del underliga saker att berätta om de goda Columbianernas tekniska kunskaper och arbeten och huru utländska teknici misstänktes, trakasserades och hade stora svårigheter vid utövandet av sitt yrke. För det intressanta och medryckande föredraget, kryddat med många lustiga historier, belönades föredragshållaren med livliga applåder, varjämte ordföranden i ord frambar klubbens tack. Innan major Hållén förklarade sammanträdet avslutat, uttalade han ett tack till klubben och kamraterna i styrelsen för den tid, han varit ordförande. Efter sammanträdet följde supé och samkväm under synnerligen angenäm stämning, varunder bl. a. aftonens föredragshållare underhöll med ytterligare minnen från Sydamerika. <tab>H. S. Ingenjörsklubben i Falun. Under livlig tillslutning av deltagare firade Ingenjörsklubben i Falun sitt årsmöte lördagen den 6 december. Men så var det också intressanta diskussionsämnen på dagens program, som förvisso lockat det stora antalet åhörare, varjämte denna årliga sammankomst, redan genom det goda rykte den lyckats förvärva sig under de gångna årens lopp såsom ett samlingstecken av högsta rang för ingenjörskonstens bästa och mest hängivna utövare inom skilda fack av teknisk verksamhet, kommit att utöva en stark dragningskraft på alla teknici inom det mellersta Sveriges vidsträckta bergslagsbygder. Det var väl knappast något järnverk eller gruvbolag i Bergslagen, som ej här var representerat, varjämte ett respektingivande antal företrädare för verkstadsindustrien, elektricitetsverk samt väg- och vattenbyggnadskonst möttes i Stora Kopparbergs bergslags förnämliga festsal, då ordföranden, disponent Emil Lundqvist, kl. 3,40 e. m. slog klubban i bordet och hälsade de närvarande välkomna till dagens diskussionsmöte. Men redan en timme tidigare hade föreningsförhandlingarna öppnats, av naturliga skäl inför en betydligt fåtaligare skara medlemmar. Dessa förhandlingar voro de vanliga föreningsärendena, varibland märktes fastställande av ändrade stadgar, med smärre ändringar redan godkända å ett par föregående sammanträden. Därjämte hade emellertid ett nytt stadgeändringsförslag inkommit, avseende vissa föreskrifter rörande absolut majoritet vid val samt kravet på ökat antal styrelseledamöters medverkan för styrelsebesluts giltighet. Sedan ordföranden redogjort för detta förslag och motiverat styrelsens avstyrkande därav, beslöts enhälligt att med uttalande av tack till den aktade medlem, som väckt förslaget, på grund av de framförda praktiska betänkligheter lägga förslaget till handlingarna, varefter de först antagna stadgeändringarna enhälligt fastställdes. Sjutton nya medlemmar invaldes i klubben. Val av styrelse och funktionärer utföll sålunda: Ordförande disponent Emil Lundqvist, v. ordförande disponent W. Nisser, sekreterare bergsingenjör Thorsten Quennerstedt, v. sekreterare ingenjör Harald Almqvist, skattmästare ingenjör Fritz Parke, redaktör för förhandlingarna och bibliotekarie bergsingenjör Björn Tiberg, samtliga omvalda, övriga styrelseledamöter: bergmästare Th. Dahlbom, omvald, samt bergsingenjör Emil Öhrn, förutvarande suppleant, i st. f. civilingenjör Nils Ribbing, som avflyttat från orten. Till styrelsesuppleanter omvaldes civilingenjör Tore Norlin och nyvaldes ingenjör A. Eiritz. Till revisorer omvaldes ingenjör Carl Hammar och ingenjör Carl Liljestrand och till deras suppleanter ingenjörerna Götrik Ehrling och Arvid Munktell. Ingenjör Öhrn och civilingenjör Ragnar Lundquist blevo omvalda till resp. förste och andre klubbmästare. Att jämte ordföranden justera dagens protokoll utsågs direktören vid Falu gruva P. A. Jonsson. Efter avslutade förhandlingar intogo de närvarande te i Bergslagets festvåning. Det första diskussionsämnet: Om Boliden jämte några andra Västerbottensfyndigheter, inleddes av fil. lic. Olof Baeckström. Om Boliden har så mycket skrivits under det gångna decenniet och de mest fantastiska föreställningar om detta nya guldfält, där man nästan bokstavligen kunde skära guld med täljknivar, ha varit i omlopp. Desto värdefullare var det icke blott för den stora allmänheten utan även för industriens och teknikens män att få sina begrepp koncist tillrättalagda av en sä framstående kännare av detta stora malmområde, som Skellefteåbolagets chef för de malmgeologiska undersökningarna. Några detaljredogörelser kunna här naturligtvis inte ifrågakomma. Den som söker sådana må gå till facklitteraturen, som efter hand förökas med nya rön på området. Vi nödgas här åtnöja oss med en axplockning, som kan giva en allmänbild av denna för vårt land så märkliga malmtillgång. Inledaren började med en historisk återblick och omnämnde de fynd, utan ekonomisk betydelse, av svagt kopparhaltiga magnetkiser, som gjordes genom statsanställda malmletare under 1600- och 1700-talen. Det var redaktören Petrus Burmans inmutning år 1855 av arsenikförande kvartsgångar i Krångfors i Skellefteå socken med prov, som gav ända till 220 gr guld/ton och däröver, som utgjorde det första inslaget av betydelse. Vidare omnämndes de undersökningar, som utfördes av Stora Kopparbergs bergslag med genomsnittligt mycket svag guldhalt. Generalkonsul Axel Johnson lät även göra dylika undersökningar med lika små resultat. Det var Centralgruppens emissionsaktiebolag, som först 1918 på allvar upptog undersökningarna, vilka fortsattes av deras efterföljare, Skellefteå & Västerbottens gruvaktiebolag samt från 1920 Sveriges geologiska undersökning. Man utgick därvid från malmblocksfynd. Så upptäcktes Skellefte-fältet, som befanns sträcka sig ända från trakten av Skellefteälvens mynning inemot 20 mil upp emot Sorsele och Stensele. Den s. k. Jörngraniten har förorsakat en omvandling av vissa stråk av porfyr-leptitformationens bergarter, vilken omvandling åtföljts av deposition av sulfidmalmer. Det har på grund av moräntäckets omfång varit svårt att upptäcka de gjorda blockfyndens moderklyft; och därvid har de nådda resultaten erhållits huvudsakligen med hjälp av de av bolaget speciellt utarbetade magnetiska malmletningsmetoderna. För jämt hundra år sedan upptäckte engelsmannen Robert Fox den förefintliga potentialskillnaden mellan malm och omgivande gråberg. Senare ha andra fortsatt på denna väg, varibland svenskarna spelat en framstående, ja avgörande roll. Engelsmännen Daft och William och svenskarna Lundberg, Nathorst, Sundberg och Lindblad må här omnämnas. Härigenom upptäcktes redan 1918 kopparmalm, i fast klyft i Kristinebergsområdet i Lycksele, ett fält med 6 000 m2 areal och en delvis kopparhaltig svavelkis av anrikningstyp med ca 32 % S. Från och med 1921 igångsattes prov i stor skala. Norr om Raukkejaur i Malå socken träffades ett stort antal malmblock, däribland av kopparkis och arsenikkis, en för Västerbotten karakteristisk malmsort, utmärkt genom en anmärkningsvärd guldhalt. Raukkejaur är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
