Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 17 jan. 1931 - Depressionen och den svenska cellulosa- och trämasseindustrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kombination av de båda sistnämnda förhållandena. I
enlighet härmed har man inom trämasse- och
cellulosaindustrierna slagit in på olika vägar för
bekämpande av depressionens verkningar.
För sulfitindustrien har depressionen kommit mest
oväntat. Marknadspriset på sulfitcellulosa, som under
1928 var relativt lågt, steg under 1929 successivt med
5 à 10 % för att under 1930 åter sjunka med minst
20 %. Sänkningen motsvarar för Sveriges del en
nedgång i exportvärdet av ca 40 mill. kr. och innebär,
att flertalet fabriker måste sälja till priser vid eller
under de rena produktionskostnaderna. Under 1930
ha dock inga väsentliga nybyggnader eller utvidgningar
förekommit vid fabrikerna. Världsproduktionen av
sulfitmassa uppgår f. n. till ca 6 mill. ton årligen, därav
för export ca 2,6 mill. ton. Sveriges andel härav utgör
1,1, resp. 0,95 mill. ton. Produktionsökningen under de
senaste åren har utgjort ca 200 000 ton årligen eller
3,5 %. En fortsatt produktionsökning är åtminstone i
Skandinavien otänkbar på grund av knappheten å
granvirke. Den nuvarande ökningen torde ej fullt
motsvara den normala ökningen av konsumtionen,
och prisfallet måste därför helt tillskrivas en minskning
i papperskonsumtionen, vilken i sin tur beror på
minskad varuomsättning och minskad annonsering.
I syfte att återställa jämvikten mellan produktion och
konsumtion träffades som bekant i slutet av år
1930 en överenskommelse mellan samtliga tillverkare
av sulfitmassa för avsalu i Sverige, Norge, Finland,
Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien, varigenom
dessa förbundo sig att inskränka produktionen
fr. o. m. 1 okt. 1930 t. o. m. utgången av år 1932
med 15 %. Reduktionen beräknas motsvara en
årsproduktion av ca 450 000 ton. För Sveriges del
innebär detta en exportminskning om ca 150 000 ton
med ett värde av ca 25 mill. kr. vid nuvarande dagspris.
Den minskade ärliga vedförbrukningen utgör ca
1,2 mill. m3. En följd av denna minskning torde
bliva betydande prisfall å sulfitved samt minskad
arbetstillgång i skogarna. Någon reduktion i
sulfitfabrikernas arbetskostnader torde få motses
under 1931 på grund av pågående rationaliserings-
och moderniseringsarbeten inom denna industri.
Arbetslönerna äro däremot fastlåsta till slutet av året.
Frågan om en för landets producenter gemensam
försäljning av sulfitcellulosa har som bekant dryftats
men ej kunnat bringas till sin lösning. Förf. anser, att en
sådan åtgärd heller icke är nödvändig, om blott
produktionsbegränsningen kan genomföras, allrahelst
som kartellbildningarna inom cellulosaindustrien böra
kunna bidraga till en stabilisering av marknaden.
Sämre är läget inom sulfatindustrien. Världsproduktionen
har ökats från 0,8 mill. ton år 1922 till 1,9 mill. ton år
1930, i vilka kvantiteter U. S. A:s produktion utgjorde
resp. 0,2 och 0,875 mill. ton och Sveriges 0,24 och
0,65 mill. ton (för år 1931 beräknas 0,69 mill. ton).
Avsättningen för sulfatmassa har sedan 1921 kraftigt
ökats, speciellt i U. S. A., som köper minst 2/3 av
Sveriges produktion. Någon råvaruknapphet råder
ej i denna industri, och detta förhållande i förening med
tämligen goda priser har medfört en livlig
nybyggnadsverksamhet, tyvärr uteslutande baserad
på stundom väl optimistiska beräkningar av råvarutillgången.
Den överproduktion som orsakats härav har ytterligare
förvärrats genom den minskade varukonsumtionen.
Prisfallet å sulfatmassa uppgår till minst 33 %, för
Sveriges del medförande ett minskat exportvärde av
30 mill. kr. Dagspriset täcker f. n. ej ens i bästa fall
produktionskostnaderna och ligger vid ca 85 till
90 % av förkrigspriset, medan arbetslönerna ligga
vid en nivå av 250 % och övriga råvaror utom ved
vid minst 150 % av förkrigsnivån. Sulfatindustrien
arbetar därför uteslutande för att till underpris
realisera sågavfall och gallringsvirke.
En allmän inskränkning i produktionen av sulfatcellulosa
i Skandinavien anses vara omöjlig att genomföra,
då en sådan åtgärd sannolikt endast skulle stimulera
till ökad nybyggnadsverksamhet i Amerika, Det anses
även svårt att förmå de äldre fabrikerna att inskränka
sin produktion till förmån för nyare, kanske alltför stora
anläggningar. Försök pågå dock att ena fabrikanterna
i en försäljningsförening och att åstadkomma enighet
om en produktionsinskränkning i någon form. Under
tiden ha ett flertal fabriker både i Sverige och U. S. A.
nödgats frivilligt minska produktionen genom periodiskt
inställande av driften. En ljusning i läget kan tänkas inträffa
först genom en ökad konsumtion i samband med en
förbättring av det allmänna konjunkturläget, men
konsumtionsökningen kommer tyvärr att i viss mån
motvägas av den produktionsökning som härrör från
de nytillkommande anläggningarna.
Även inom den mekaniska trämasseindustrien har
depressionen gjort sig kännbar, om också denna
industri redan förut genomgått sin egentliga kris.
Den mekaniska massan avsattes huvudsakligen i
England. Även om priserna f. n. äro sådana, att vi
kunde konkurrera med Canada på U. S. A:s marknad,
lägga frakterna för den våta massan hinder i vägen
för en dylik utvidgning av försäljningsområdet. Den
skandinaviska trämassemarknaden har sedan 1927
präglats av överproduktion, framkallad av stora
utbyggnader. År 1927 inträffade på en gång ett prisfall
om ca 25 %, som bragte priset vida under
produktionskostnaden. Krisen ledde till en sammanslutning
av ett antal sliperier, motsvarande ca 75 % (f. n. ca 80 %)
av landets tillverkning, i en försäljningsförening, Svenska
trämassekompaniet, vilken sedan 1928 samarbetar
med motsvarande organisationer i Norge och Finland.
Genom produktionsinskränkningar (1928 25 %, 1929 30 %
och 1930 33 %) och en fast prispolitik har det lyckats
de skandinaviska organisationerna att hålla priset
vid en nivå som någorlunda motsvarar
nettoproduktionskostnaden. På grund av ytterligare
reducerad konsumtion torde man under 1931 få
inskränka driften med 45 % eller mer.
Författaren anser, att man inom de tre industrierna
sökt sig fram på de vägar, som i varje fall varit mest
framkomliga.
Som en avslutning på analysen har författaren sökt
konstruera fram riktlinjerna till en radikal lösning av
industriernas av depressionen "orsakade problem.
Vägen ut ur depressionen ser författaren i en sänkning
av industriarbetarlönerna. Medan dessa för timlön
ligga vid ett index av 280 % i förhållande till förkrigsnivån,
är motsvarande index för industriens produkter 90–120 %
och för råvaran (det växande trädet) ca 125 %. Å
andra sidan torde jordbruksarbetarlönerna ligga vid högst
150 % av förkrigsnivån. Följden härav är, att jordbrukaren
for sitt arbete erhåller i utbyte endast ca 50–55 % så
mycket industriarbete som före kriget. Industrien, som
finner sin avsättning reducerad genom jordbrukarens
minskade köpkraft, har i någon mån sökt kompensera
detta genom att nedsätta priset på råvarorna, men
divergensen är och förblir för stor.
Mot invändningen, att en lönereduktion inom
exempelvis cellulosaindustrien är av mindre
betydelse, då endast ca 20 % av tillverkningskostnaden är
lönekostnad, anmärker författaren, att löner
förefinnas även i övriga omkostnader, framför
allt i kostnaderna för råvarorna. I själva verket
torde i priset för ett ton sulfitmassa minst 50 till
60 % utgöras av arbetslöner, och även övriga
kostnader påverkas avsevärt av lönerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
