Print (PDF) - On this page / på denna sida - Depressionen och den svenska cellulosa- och trämasseindustrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kombination av de båda sistnämnda förhållandena. I enlighet härmed har man inom trämasse- och cellulosaindustrierna slagit in på olika vägar för bekämpande av depressionens verkningar. För sulfitindustrien har depressionen kommit mest oväntat. Marknadspriset på sulfitcellulosa, som under 1928 var relativt lågt, steg under 1929 successivt med 5 ā 10 % för att under 1930 åter sjunka med minst 20 %. Sänkningen motsvarar för Sveriges del en nedgång i exportvärdet av ca 40 mill. kr. och innebär, att flertalet fabriker måste sälja till priser vid eller under de rena produktionskostnaderna. Under 1930 ha dock inga väsentliga nybyggnader eller utvidgningar förekommit vid fabrikerna. Världsproduktionen av sulfitmassa uppgår f. n. till ca 6 mill. ton årligen, därav för export ca 2,6 mill. ton. Sveriges andel härav utgör 1,1, resp. 0,95 mill. ton. Produktionsökningen under de senaste åren har utgjort ca 200 000 ton årligen eller 3,5 %. En fortsatt produktionsökning är åtminstone i Skandinavien otänkbar på grund av knappheten å granvirke. Den nuvarande ökningen torde ej fullt motsvara den normala ökningen av konsumtionen, och prisfallet måste därför helt tillskrivas en minskning i papperskonsumtionen, vilken i sin tur beror på minskad varuomsättning och minskad annonsering. I syfte att återställa jämvikten mellan produktion och konsumtion träffades som bekant i slutet av år 1930 en överenskommelse mellan samtliga tillverkare av sulfitmassa för avsalu i Sverige, Norge, Finland, Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien, varigenom dessa förbundo sig att inskränka produktionen fr. o. m. 1 okt. 1930 t. o. m. utgången av år 1932 med 15 %. Reduktionen beräknas motsvara en årsproduktion av ca 450 000 ton. För Sveriges del innebär detta en exportminskning om ca 150 000 ton med ett värde av ca 25 mill. kr. vid nuvarande dagspris. Den minskade ärliga vedförbrukningen utgör ca 1,2 mill. m3. En följd av denna minskning torde bliva betydande prisfall å sulfitved samt minskad arbetstillgång i skogarna. Någon reduktion i sulfitfabrikernas arbetskostnader torde få motses under 1931 på grund av pågående rationaliserings- och moderniseringsarbeten inom denna industri. Arbetslönerna äro däremot fastlåsta till slutet av året. Frågan om en för landets producenter gemensam försäljning av sulfitcellulosa har som bekant dryftats men ej kunnat bringas till sin lösning. Förf. anser, att en sådan åtgärd heller icke är nödvändig, om blott produktionsbegränsningen kan genomföras, allrahelst som kartellbildningarna inom cellulosaindustrien böra kunna bidraga till en stabilisering av marknaden. Sämre är läget inom sulfatindustrien. Världsproduktionen har ökats från 0,8 mill. ton år 1922 till 1,9 mill. ton år 1930, i vilka kvantiteter U. S. A:s produktion utgjorde resp. 0,2 och 0,875 mill. ton och Sveriges 0,24 och 0,65 mill. ton (för år 1931 beräknas 0,69 mill. ton). Avsättningen för sulfatmassa har sedan 1921 kraftigt ökats, speciellt i U. S. A., som köper minst 2/3 av Sveriges produktion. Någon råvaruknapphet råder ej i denna industri, och detta förhållande i förening med tämligen goda priser har medfört en livlig nybyggnadsverksamhet, tyvärr uteslutande baserad på stundom väl optimistiska beräkningar av råvarutillgången. Den överproduktion som orsakats härav har ytterligare förvärrats genom den minskade varukonsumtionen. Prisfallet å sulfatmassa uppgår till minst 33 %, för Sveriges del medförande ett minskat exportvärde av 30 mill. kr. Dagspriset täcker f. n. ej ens i bästa fall produktionskostnaderna och ligger vid ca 85 till 90 % av förkrigspriset, medan arbetslönerna ligga vid en nivå av 250 % och övriga råvaror utom ved vid minst 150 % av förkrigsnivån. Sulfatindustrien arbetar därför uteslutande för att till underpris realisera sågavfall och gallringsvirke. En allmän inskränkning i produktionen av sulfatcellulosa i Skandinavien anses vara omöjlig att genomföra, då en sådan åtgärd sannolikt endast skulle stimulera till ökad nybyggnadsverksamhet i Amerika, Det anses även svårt att förmå de äldre fabrikerna att inskränka sin produktion till förmån för nyare, kanske alltför stora anläggningar. Försök pågå dock att ena fabrikanterna i en försäljningsförening och att åstadkomma enighet om en produktionsinskränkning i någon form. Under tiden ha ett flertal fabriker både i Sverige och U. S. A. nödgats frivilligt minska produktionen genom periodiskt inställande av driften. En ljusning i läget kan tänkas inträffa först genom en ökad konsumtion i samband med en förbättring av det allmänna konjunkturläget, men konsumtionsökningen kommer tyvärr att i viss mån motvägas av den produktionsökning som härrör från de nytillkommande anläggningarna. Även inom den mekaniska trämasseindustrien har depressionen gjort sig kännbar, om också denna industri redan förut genomgått sin egentliga kris. Den mekaniska massan avsattes huvudsakligen i England. Även om priserna f. n. äro sådana, att vi kunde konkurrera med Canada på U. S. A:s marknad, lägga frakterna för den våta massan hinder i vägen för en dylik utvidgning av försäljningsområdet. Den skandinaviska trämassemarknaden har sedan 1927 präglats av överproduktion, framkallad av stora utbyggnader. År 1927 inträffade på en gång ett prisfall om ca 25 %, som bragte priset vida under produktionskostnaden. Krisen ledde till en sammanslutning av ett antal sliperier, motsvarande ca 75 % (f. n. ca 80 %) av landets tillverkning, i en försäljningsförening, Svenska trämassekompaniet, vilken sedan 1928 samarbetar med motsvarande organisationer i Norge och Finland. Genom produktionsinskränkningar (1928 25 %, 1929 30 % och 1930 33 %) och en fast prispolitik har det lyckats de skandinaviska organisationerna att hålla priset vid en nivå som någorlunda motsvarar nettoproduktionskostnaden. På grund av ytterligare reducerad konsumtion torde man under 1931 få inskränka driften med 45 % eller mer. Författaren anser, att man inom de tre industrierna sökt sig fram på de vägar, som i varje fall varit mest framkomliga. Som en avslutning på analysen har författaren sökt konstruera fram riktlinjerna till en radikal lösning av industriernas av depressionen "orsakade problem. Vägen ut ur depressionen ser författaren i en sänkning av industriarbetarlönerna. Medan dessa för timlön ligga vid ett index av 280 % i förhållande till förkrigsnivån, är motsvarande index för industriens produkter 90--120 % och för råvaran (det växande trädet) ca 125 %. Å andra sidan torde jordbruksarbetarlönerna ligga vid högst 150 % av förkrigsnivån. Följden härav är, att jordbrukaren for sitt arbete erhåller i utbyte endast ca 50--55 % så mycket industriarbete som före kriget. Industrien, som finner sin avsättning reducerad genom jordbrukarens minskade köpkraft, har i någon mån sökt kompensera detta genom att nedsätta priset på råvarorna, men divergensen är och förblir för stor. Mot invändningen, att en lönereduktion inom exempelvis cellulosaindustrien är av mindre betydelse, då endast ca 20 % av tillverkningskostnaden är lönekostnad, anmärker författaren, att löner förefinnas även i övriga omkostnader, framför allt i kostnaderna för råvarorna. I själva verket torde i priset för ett ton sulfitmassa minst 50 till 60 % utgöras av arbetslöner, och även övriga kostnader påverkas avsevärt av lönerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
