Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 3. 17 jan. 1931
- Notiser
- Framställning och användning av natriumhypoklorit
- Kolhydrering i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NOTISER
Framställning och användning av natriumhypoklorit
i U. S. A. Med anledning av en artikel om
framställning och användning av flytande klor i
Teknisk tidskrift, Kemi, häfte 5,1930, har en i
U. S. A. bosatt svensk ingenjör Per Ebbersten
tillställt oss ett meddelande angående tillverkning och
användning av natriumhypoklorit i U. S. A. Vår
meddelare har under en följd av år varit anställd vid
Penna Salt Mfg. Co., Philadelphia, och har därvid
bl. a. haft tillsyn över denna gren av tillverkningen.
Natriumhypoklorit kan ej i praktiken framställas i
fast form och kommer därför i handeln i vattenlösningar
av olika koncentration. Vid Penna Salt Mfg. Co.
tillverkas en produkt, innehållande 15-16 % verksam
klor, 0,4–0,8 % fri NaOH jämte samma mängd Na2CO3.
Hypokloriten framställes som bekant genom inledning
av klor i natronlut, varvid omsättningen sker enligt formeln
2 NaOH + Cl2 = NaCl + NaOCl + H2O.
Råmaterialen erhållas vid bolagets egna saliner i Michigan,
där natriumhydroxid och klor framställas genom elektrolys
av koksalt, och sändas vidare till fabriken i järncylindrar
eller tankvagnar.
Vid hypoklorittillverkningen lägges natriumhydroxiden i
fasta block på järngaller, som nedsänkas i en vattenfylld
cistern. Lösningens koncentration avpassas till 40° Bé.
Efter avkylning och sedan olösliga partiklar sjunkit till
botten, avdrages den klara lösningen i en annan järnbehållare
och utspädes till 30° Bé. Sedan lösningen fått klarna under
en vecka, pumpas den upp i "klorinatorerna", som äro
gjorda av betong och invändigt klädda med en sorts
kvartscement. I lösningen inledes nu klorgas till nära
mättning. Om den ekvivalenta klormängden överskrides
och temperaturen är för hög, dekomponeras lösningen,
som då blir obrukbar. Processen måste därför noga övervakas.
En charge håller ca 2 800 kg. Efter satureringen går lösningen
till kvartsfilter och tappas därefter i damejeanner av glas
eller lergods eller i järntunnor, infodrade med gummimaterial.
Temperaturen vid satureringen bör ej överstiga 30 °C.
Klorinatorerna äro därför försedda med ett kylsystem
av lergodsrör i förbindelse med en kylmaskin. Till en
början använde man järnbehållare med utvändig
vattenkylning, varjämte man genom klorgasens expansion
sökte nedsätta reaktionsvärmet. Produkten upptog dock
för mycket järn (den bör ej innehålla mer än högst
0,002 % Fe2O3). Man har nyligen även lyckats
avlägsna en del av koksaltet ur lösningen.
Fabriken, som till en början hade en årskapacitet av
endast 15 000 kg hypoklorit och ett värde på
anläggningarna av ett par tusen dollars, producerar
nu 200 000 kg per månad, och anläggningskostnaderna
ha stigit till ca. 50 000 dollars. Fabrikationen har under
det sista året stegrats trots den allmänna
konjunkturförsämringen i landet. Arbetsstyrkan är endast
4 à 5 man och har kunnat bibehållas oförändrad trots
produktionsökningen. Priset (om det är självkostnads-
eller partiförsäljningspriset som avses, är ej angivet)
uppgår till 3 à 4 cents per pound, motsvarande
25 à 33 öre per kg. Klorhalten hos produkten minskas
något vid varm och ljus förvaring, mera ju högre
koncentrationen är. En 5 %-ig lösning är dock mycket stabil.
Som driftsanalyser tillämpas bestämning av Cl, NaOH
och Na2CO3. Vid klorbestämningen titreras lösningen
i en As2O3-lösning (1/10 n) med metylorange som
indikator. Före titrering på alkalier i lösningen förstöres
hypokloriten genom kokning med vätesuperoxidlösning (3 %).
Natriumhypokloriten har i Amerika alltmer undanträngt
klorkalken i färgerier och blekerier inom textilindustrien.
Även inom pappersindustrien användes den, dock ej i så
stor utsträckning som klorgas. En icke ringa användning
har hypokloriten erhållit i tvättinrättningar, vid rening av
vatten samt som antiseptiskt medel. I detaljhandeln
förekommer den som 5 %-ig lösning i flaskor om 1 pint
(480 cc) till 18 cents per flaska och under en mångfald
benämningar. Dess alltjämt ökade användning som
antiseptiskt och kosmetiskt medel torde ha stimulerats
av den gynnsamma erfarenhet man genom A. Carrels
försök under världskriget vann av natriumhypoklorit
(Dakins lösning) som antiseptikum vid sårskador.
Kolhydrering i England. Bergius’ kolhydreringsmetod
har som bekant introducerats i England av Fuel
Research Board, vilken myndighet i sin berättelse för
verksamhetsåret 1929–1930 ger en intressant översikt
över de resultat som i England vunnits av metoden.
Hydreringsanläggningen ligger i Greenwich och är av
samma system som Bergius’ originalanläggning i
Mannheim samt arbetar i rätt stor skala.
Oljeutvinningen kan betraktas som tillfredsställande,
men den enligt originalmetoden erhållna produkten är
en tjärliknande vätska som håller avsevärt med vatten
jämte fasta ämnen. De senare kunnal frånskiljas medelst
centrifugering, varvid dock en betydlig mängd olja går
förlorad. Att destillera tjäran fore centrifugeringen har
heller icke lyckats så bra, bl. a. på grund av
skumbildningen. Man har däremot vid Greenwichanläggningen
utexperimenterat en avsevärd förbättring av metoden,
innebärande att vätgasen får cirkulera kontinuerligt
över bränslet, varvid man likaledes kontinuerligt avskiljer
de flyktiga beståndsdelarna i en kondensor.
Den olja som uttages ur kondensorn skiljer sig
betydligt från den normala Bergiusoljan, i det att den
är mörkt rödbrun till färgen, fullständigt klar,
genomskinlig i tunna skikt och fri från fasta föroreningar.
Vid destillation av denna olja upp till 360 °C erhålles
ej ett beck som återstod utan en tung, vaxliknande olja.
Med denna modifikation i metoden kan man utvinna
540 à 580 liter bensinliknande olja per (metriskt) ton stenkol.
Om möjligt ännu mera betydelsefull är upptäckten,
att tjäror från lågtemperatur eller vanlig destillering
av stenkol kunna nästan fullständigt förvandlas till
bensin och oljor genom hydrering i närvaro av
lämpliga katalysatorer. I fråga om lågtemperaturtjäror
behandlades fraktionerna över och under 230 °C
var för sig. Vid behandling av den högre fraktionen
erhöllos de bästa resultaten, om hydreringen skedde
vid 450 °C med ett tryck på vätgasen av 105 atm.
Med molybdensyra och svavel som katalysatorer
erhölls en bärnstensgul, svavelfri olja, fullkomligt
löslig i bensin och fri från beck. Ehuru processen var
intermittent, omvandlades 78 % av chargen i neutral
olja, och man väntar än bättre resultat i en ny,
kontinuerligt arbetande anläggning.
Fraktionen under 230° behandlades på liknande sätt,
men katalysatorn utgjordes av molybdensyra enbart.
I detta fall omvandlades all tjära i neutral olja med
kokpunkt lägre än 170°. Oljan erfordrar ingen
raffinering efter destillationen. Vid fortsatta försök
utfördes hydreringen vid atmosfärstryck och med
en blandning av molybdensyra och aktivt träkol.
Utbytet av neutral olja uppgick härvid till 80 % av
det teoretiska. Man räknar med att i en lämplig
anläggning kunna omvandla de ca 90 liter tjära man
i genomsnitt erhåller vid förgasning av 1 ton stenkol till
ca 72,5 liter motor-bensin och 17,5 liter neutral olja
med kokpunkt mellan 230 och 360 °C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:11:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0046.html
