Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 52 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 24 jan. 1931 - Notiser - Metalliseringspistol, typ Schori - Regler och råd beträffande byggnadsåskledare - Normer för elektriska kokplattor - Svenska industriens standardiseringskommission, av Fmn. - Standardisering av hyvelplanksprofiler - Internationellt samarbete inom gasverksindustrien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 2. Pulverbehållare med utsugningsslang
och luftslang för vibrationsturbinen.

Acetylen-syrgasblandningen förbrinner i en krans vid
pistolmynningen, och lågan utblåses av pressluften,
som tillföres i en ringformig stråle och vars hastighet
regleras med en ventil på pistolkolven. Luften verkar
därvid som en ejektor och utsuger metallpulver ur
behållaren. Pulvret inträder i mitten av den kransformiga
lågan och kommer sålunda ej i beröring med luften.
Pulvermängden regleras genom undertrycket i
sugledningen, vilket i sin tur regleras av arbetaren
genom att denne med tummen mer eller mindre täcker
ett hål på kolvens baksida. Tillförseln av metall kan
på detta sätt ögonblickligen stoppas.

Per timme förbrukar apparat av normalstorlek ca 8,5 kg
zinkpulver (med en vidhäftningsgrad av ca 70 %),
ca 1000 liter syrgas, ca 800 liter acetylen och ca 25 m³
pressluft av 3 kg tryck.

Regler och råd beträffande byggnadsåskledare. En
kommitté inom Svenska, elektroingenjörsföreningen har
nyligen framlagt förslag till regler och råd beträffande
utförandet av byggnadsåskledare. Medlemmar av
kommittén ha varit professor Emil Alm, ingenjör
B. John F. Andersson, docent Harald Norinder,
direktör Karl Thorngren, överdirektör Waldemar Borgquist,
professor Henning Pleijel och direktör Nils Wallin.
Förslaget förelåg till behandling vid Svenska
elektroingenjörsföreningens sammanträde den 23 januari.

Vid utarbetandet av förslaget ha dels erfarenhetsrön
från inträffande åskslag inom och utom landet, dels
de i vissa länder existerande bestämmelserna av
motsvarande slag utnyttjats. Normer för
byggnadsåskledare finnas numera i Tyskland,
Schweiz, Danmark och U. S. A., av vilka de
amerikanska normerna äro de mest omfattande.
De hittills utkomna normerna karakteriseras
genomgående av en strävan till förenkling och
förbilligande av anläggningarna. Man har frångått
uppfattningen, att en hög uppfångarstång skyddar
för åskslag inom ett av stångens höjd bestämt område,
och likaså har man frångått det belgiska systemet med
en större kvastliknande anordning i uppfångarledningens
avslutning upptill. Ur kostnads- och förenklingssynpunkt
ha de hittills utkomna normerna säkerligen påverkats av
de tyska, som möjliggjort en enklare och mera rationell
konstruktion av åskledaren, än vad tidigare varit fallet.
Kommittén har den uppfattningen, att betydelsen av
den rent okulära besiktningen hittills tillmätts alldeles för
litet värde i de utförda normerna. Det svenska förslaget
förordar en grundlig kontroll i fråga om vissa byggnader,
såsom sådana, i vilka ett större antal människor vistas,
särskilt värdefulla byggnader, byggnader för förvaring av
lättantändliga eller explosiva ämnen samt byggnader som
genom sitt läge äro utsatta för åskslag. I fråga om enklare
byggnader av annat slag än de nämnda förordas en
enklare kontroll.

I inledningen till förslaget betonas, att det ur elektrofysisk
synpunkt är av underordnad betydelse, om åskledaren
är av koppar, järn eller annan metall. Huvudsaken är dels,
att den är avpassad efter byggnaden och terrängförhållandena
och så rikligt dimensionerad, att den icke vare sig mekaniskt
slites sönder eller smälter genom urladdningen, samt att den
är motståndskraftig mot frätning.

För utförande av åskledare å byggnader enligt den förstnämnda
kategorien förordar förslaget, att sådant bör överlåtas åt
kompetent person eller entreprenörfirma, medan anläggning
för exempelvis en mindre lantgård eller villa bör kunna utföras
av ägaren själv med biträde av hantverkare eller montör.

Ledningsmaterialet i åskledaranläggningen bör hava följande
minimidimensioner: För koppar i form av tråd 6 mm diam.,
lina 35 mm² och band 40 mm² med 2 mm tjocklek,
för galvaniserat järn i form av tråd 8 mm diam., lina 70 mm²
och band 75 mm² med 3 mm tjocklek. För åskledare
på kyrkor krävas dock grövre dimensioner.

I fråga om kontrollen av anläggningarna påpekas
bl. a. att motståndsmätningar på åskledares ovan
jord belägna delar ej behöva utföras eller tillmätas
någon betydelse. Små rost- eller oxidskikt kunna
nämligen uppvisa ett högt övergångsmotstånd utan
att anläggningen behöver vara ineffektiv. Erfarenheten
har visat, att dylika övergångsmotstånd utan vidare
överbryggas vid åskslag.

Normer för elektriska kokplattor. Svenska
elektroingenjörsföreningen hade vid sitt sammanträde
den 23 januari att behandla även förslag till normer för
utförande och provning av elektriska kokplattor, som
utarbetats av elektriska standardiseringskommitténs
utskott för kok- och värmeapparater. Bland de
detaljerade föreskrifterna kunna säkerligen de som
beröra konstruktionen ha intresse för en större allmänhet.
Det föreskrives alltså, att kokplattans häll bör vara plan
eller konkav, att kokplatta med en märkeffekt av mer
än 500 W ej får utföras med stiftreglering och att sådan
ej får förekomma ens vid lägre effekt än 500 W, såvida
ej kontakter, strömställare och dylika delar äro utförda
i enlighet med gällande särskilda bestämmelser.
Strömställare för effektreglering skall vara försedd med
tydlig markering av de olika lägena. Inga spänningsförande
delar få vara åtkomliga för oavsiktlig beröring. Kokplatta
skall vara försedd med anslutningskontakt för jordledning,
vilken kontakt skall stå i ledande förbindelse med plattans
alla metalldelar, vilka icke höra till strömkretsen. Den
uppmätta effekten får vid märkspänning och vid varm platta
ej avvika från märkeffekten med mer än 10 % och vid kall
platta med mer än 20 %.

Svenska industriens standardiseringskommission.
Svenska teknologföreningens styrelse har beslutat att
Svenska teknologföreningen skall även under åren
1931–1933 vara ansluten till S. I. S. och har, sedan direktör
Vilh. Nordström undanbett sig återval, för nämnda år utsett
till sina ordinarie representanter i kommissionen
undervisningsrådet Nils Fredriksson och civilingenjör
Ch. Hässler samt till suppleanter för dessa direktör
Kristoffer Huldt och civilingenjör Gunnar Chatillon-Winbergh.
Fmn.

Standardisering av hyvelplanksprofiler. I Oslo
sammanträdde den 20 jan. en nordisk konferens för
behandling av ett förslag till standardisering av
hyvelplanksprofiler, vilket på grund av beslut vid
en år 1929 hållen konferens mellan svenska, norska
och finska trävaru-fabrikanter utarbetats av Norges
industriförbunds standardiseringskommitté. I
Oslokonferensen deltogo från Sveriges sida direktör
Carl Ekman, ingenjör Knut Gullstrand, direktör
Amos Kruse och överingenjörerna August Larsson
och Emil Löf.

Internationellt samarbete inom gasverksindustrien.
Det alltmera vidgade tekniska och vetenskapliga samarbetet
mellan olika länder har nu utsträckts även till gasindustrien.
På franskt initiativ sammanträdde den 25 nov. 1930 i
"Maison du Gaz" i Paris ombud för de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>