Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 31 jan. 1931 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som utvecklas av desperationspartierna till höger och
vänster, nazi och kommunisterna, kunna emellertid
omöjligt råda bot på det förtvivlade läget, endast skapa
ökat kaos. Någon statsmannamässig ledning synes ej
heller hava framträtt inom det nationalsocialistiska partiet
– åtminstone ej ännu. Vore så fallet skulle lägets
möjligheter bli rikare. Men som det nu är kan ett
nationalsocialistiskt kuppförsök sannolikt varken lyckas
eller medföra värdefulla resultat. Parallellen med
situationen i Italien 1922 är i mycket missvisande.
I trots härav synes herr Hitlers demagogiska framgångar
ännu ej ha nått sin kulmen. Vid municipalval i november
i Baden och Mecklenburg vunnos sålunda nya betydande
framgångar, likaså vid samtidigt förrättade val i fristaten Danzig.
Det tvångsmässiga Tysklands allmänna läge har
emellertid medfört att den allmänna politiska kursen
i trots av den inre krisstämningen hållits tämligen
oförändrad. Utlandets bekymmer för ett övergivande
av den Stresemannska utrikespolitikens riktlinjer ha
hittills visat sig ogrundade. Regeringen Brüning förblir
visserligen en minoritetsregering, men den synes vid
alla kritiska tillfällen kunna räkna på socialdemokraternas
stöd. Vid riksdagens senhöstsession fick den sålunda
förtroendevotum med icke mindre än 318 röster mot
236, och det rätt drakoniska budgetförslag, som
riksdagen tidigare, med socialdemokraterna i têten,
vägrat att godtaga, och som sedan utfärdats till
efterlevnad med rikspresidentens och "diktatur"-paragrafens
stöd, fick i december riksdagens av det allmänna
lägets tvång fram tvungna indirekta godkännande,
om än med svagare majoritet (293 mot 253). Faktiskt
regeras Tyskland nu i icke ringa mån diktatoriskt,
men diktaturen utövas ej av "diktatur-partierna"
utan av de grupper som äro de ivrigaste anhängarna
av demokrati och parlamentarism, och denna de
demokratisk-parlamentariska partiernas diktatur
uppbäres i icke ringa mån av den personliga och
författningsmässiga auktoriteten hos den år 1925
av de högerbetonade folkelementen valde och helt
säkert personligen konservativt sinnade gamla
rikspresidenten Hindenburg. Detta förhållande är
belysande för det paradoxala i Tysklands nuvarande läge.
Nationalsocialisterna inrikta för närvarande sin häftigaste
offensiv mot den socialistiska regimen i Preussen, vars
upprätthållande i så hög grad stärker regeringen
Brünings allmänna ställning. Vad de här närmast eftersträva
är en lantdagsupplösning, i den förmodligen riktiga
beräkningen att nyval i Preussen skulle undanrycka
grunden för den myndige socialdemokratiske
ministerpresidenten Otto Brauns maktställning. Denne
är emellertid en beslutsam motståndare och har helt
nyligen låtit utnämna sin partivän Severing till preussisk
inrikesminister. Dennes från en tidigare flerårig
ämbetsperiod väl kända fasthet i maktmedels
handhavande gör att hans utnämning betraktas som
ett direkt motdrag mot den nationalsocialistiska offensiven.
I Adolf Hitlers hemland Österrike har efter de i
föregående kvartalsöversikt omnämnda nyvalen till
nationalrådet ett regeringsskifte ägt rum. Valen blevo
ej den framgång för den fascistiskt inriktade
Heimwehr-rörelsen som man på grund av valresultatet
i Tyskland i dessa kretsar hoppats på. Regeringsskiftet,
den kristligt sociale Vaugoins ersättande som
förbundskansler med den samma parti tillhörande men
politiskt moderatare Ender, och Heimwehr-ministrarnas
avgång, innebar också en förskjutning mot centrum och
ett stärkande av förre förbundskanslern Schobers för
utlandet välbehagliga inflytande. Febertemperaturen i
Österrike sjunker samtidigt som den stiger i Tyskland.
Ministären Tardieu i Frankrike, vars resoluta
maktutövning länge varit de radikala elementen en nagel i
ögat, har nu slutligen fallit för vänsterns angrepp. Helt visst
skulle dessa även denna gång blivit resultatlösa, om icke
misstämningen över vissa politikers indragande i den stora
finans- och affärsskandalen Oustric upphetsat sinnena och
möjliggjort den i Frankrike vanliga nervositetsavledaren,
ett regeringsskifte. Regeringen Tardieu fälldes dock ej i
deputeradekammaren utan i senaten och endast med tre
rösters majoritet. Efter många våndor och misslyckade
försök bildades slutligen under chefskap av förre
generalresidenten i Marokko m. m. senatorn Steeg en
övervägande radikal ministär, där Briand dock, som
alltid, behåller utrikesportföljen. I deputeradekammaren
fick denna regering den 18 september en majoritet på 7
röster (291 röster mot 284, ett trettiotal avståenden). Dess
framtid torde vara mycket oviss. Vänsterpartiernas mål
är att återupprätta den 1924–26 tämligen ömkligt
misslyckade vänsterkartellen – detta särskilt för att få
"göra" presidentvalet 1931 och kammarvalen 1932 –
men utsikterna härtill torde vara ringa. Balansen i
kammaren hålles av ett par tiotal politiskt ovissa
deputerade, men den allmänna opinionen synes alltmer
vänja sig vid att i Tardieu se Poincarés naturlige
efterträdare. Denne sistnämndes starka ställning i
landet markerades tydligt då han helt nyligen genomgick
en allvarlig sjukdomskris. Den nye ministerpresidenten
Steeg är icke i något hänseende en betydande person.
Regeringen Mac Donald i England får det uppenbarligen
allt svårare. Dess regeringsställning är som bekant beroende
av liberalerna, vilka nu av allt att döma måste tillfredsställas
med en valreform, den "alternativa rösten", ett steg i
proportionalistisk riktning, som beräknas öka det liberala
partiets genom majoritetsvalen förträngda ställning i
parlamentet. Någon större framgång synes Lloyd Georges
parti dock ej mera kunna hoppas på, och tillmötesgåendet
mot denna grupp lär ej länge kunna hålla arbetarregeringen
vid liv. Motgångarna vid fyllnadsvalen fortfara, och de
kommande nyvalen kasta sin skugga framför sig.
Arbetslöshetssiffran har nu nått över två millioner.
Visserligen kan regeringen Mac Donald knappast i
högre grad göras ansvarig för denna sorgliga
utveckling, men detta läge ställer dock tomheten
i dess främsta vallöfte från 1929, arbetslöshetens
övervinnande, i en slående belysning. Samtidigt
splittras partiet mer och mer just i denna fråga.
Finansministern Snowden och hans grupp hålla
obönhörligt fast vid frihandelsprinciperna, vilka
emellertid från fackföreningshåll ej längre tillmätas
något större värde. Stor uppmärksamhet väcktes
nyligen genom ett av den högaristokratiska, mot
Mac Donald och Snowden oppositionella unge
arbetarpolitikern Sir Oswald Mosley med flera
instämmanden utfärdat manifest vari en slags
ekonomisk diktatur förordnas och en rad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
