Print (PDF) - On this page / på denna sida - Det utrikespolitiska kvartalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som utvecklas av desperationspartierna till höger och vänster, nazi och kommunisterna, kunna emellertid omöjligt råda bot på det förtvivlade läget, endast skapa ökat kaos. Någon statsmannamässig ledning synes ej heller hava framträtt inom det nationalsocialistiska partiet -- åtminstone ej ännu. Vore så fallet skulle lägets möjligheter bli rikare. Men som det nu är kan ett nationalsocialistiskt kuppförsök sannolikt varken lyckas eller medföra värdefulla resultat. Parallellen med situationen i Italien 1922 är i mycket missvisande. I trots härav synes herr Hitlers demagogiska framgångar ännu ej ha nått sin kulmen. Vid municipalval i november i Baden och Mecklenburg vunnos sålunda nya betydande framgångar, likaså vid samtidigt förrättade val i fristaten Danzig. Det tvångsmässiga Tysklands allmänna läge har emellertid medfört att den allmänna politiska kursen i trots av den inre krisstämningen hållits tämligen oförändrad. Utlandets bekymmer för ett övergivande av den Stresemannska utrikespolitikens riktlinjer ha hittills visat sig ogrundade. Regeringen Brüning förblir visserligen en minoritetsregering, men den synes vid alla kritiska tillfällen kunna räkna på socialdemokraternas stöd. Vid riksdagens senhöstsession fick den sålunda förtroendevotum med icke mindre än 318 röster mot 236, och det rätt drakoniska budgetförslag, som riksdagen tidigare, med socialdemokraterna i têten, vägrat att godtaga, och som sedan utfärdats till efterlevnad med rikspresidentens och "diktatur"-paragrafens stöd, fick i december riksdagens av det allmänna lägets tvång fram tvungna indirekta godkännande, om än med svagare majoritet (293 mot 253). Faktiskt regeras Tyskland nu i icke ringa mån diktatoriskt, men diktaturen utövas ej av "diktatur-partierna" utan av de grupper som äro de ivrigaste anhängarna av demokrati och parlamentarism, och denna de demokratisk-parlamentariska partiernas diktatur uppbäres i icke ringa mån av den personliga och författningsmässiga auktoriteten hos den år 1925 av de högerbetonade folkelementen valde och helt säkert personligen konservativt sinnade gamla rikspresidenten Hindenburg. Detta förhållande är belysande för det paradoxala i Tysklands nuvarande läge. Nationalsocialisterna inrikta för närvarande sin häftigaste offensiv mot den socialistiska regimen i Preussen, vars upprätthållande i så hög grad stärker regeringen Brünings allmänna ställning. Vad de här närmast eftersträva är en lantdagsupplösning, i den förmodligen riktiga beräkningen att nyval i Preussen skulle undanrycka grunden för den myndige socialdemokratiske ministerpresidenten Otto Brauns maktställning. Denne är emellertid en beslutsam motståndare och har helt nyligen låtit utnämna sin partivän Severing till preussisk inrikesminister. Dennes från en tidigare flerårig ämbetsperiod väl kända fasthet i maktmedels handhavande gör att hans utnämning betraktas som ett direkt motdrag mot den nationalsocialistiska offensiven. I Adolf Hitlers hemland Österrike har efter de i föregående kvartalsöversikt omnämnda nyvalen till nationalrådet ett regeringsskifte ägt rum. Valen blevo ej den framgång för den fascistiskt inriktade Heimwehr-rörelsen som man på grund av valresultatet i Tyskland i dessa kretsar hoppats på. Regeringsskiftet, den kristligt sociale Vaugoins ersättande som förbundskansler med den samma parti tillhörande men politiskt moderatare Ender, och Heimwehr-ministrarnas avgång, innebar också en förskjutning mot centrum och ett stärkande av förre förbundskanslern Schobers för utlandet välbehagliga inflytande. Febertemperaturen i Österrike sjunker samtidigt som den stiger i Tyskland. Ministären Tardieu i Frankrike, vars resoluta maktutövning länge varit de radikala elementen en nagel i ögat, har nu slutligen fallit för vänsterns angrepp. Helt visst skulle dessa även denna gång blivit resultatlösa, om icke misstämningen över vissa politikers indragande i den stora finans- och affärsskandalen Oustric upphetsat sinnena och möjliggjort den i Frankrike vanliga nervositetsavledaren, ett regeringsskifte. Regeringen Tardieu fälldes dock ej i deputeradekammaren utan i senaten och endast med tre rösters majoritet. Efter många våndor och misslyckade försök bildades slutligen under chefskap av förre generalresidenten i Marokko m. m. senatorn Steeg en övervägande radikal ministär, där Briand dock, som alltid, behåller utrikesportföljen. I deputeradekammaren fick denna regering den 18 september en majoritet på 7 röster (291 röster mot 284, ett trettiotal avståenden). Dess framtid torde vara mycket oviss. Vänsterpartiernas mål är att återupprätta den 1924--26 tämligen ömkligt misslyckade vänsterkartellen -- detta särskilt för att få "göra" presidentvalet 1931 och kammarvalen 1932 -- men utsikterna härtill torde vara ringa. Balansen i kammaren hålles av ett par tiotal politiskt ovissa deputerade, men den allmänna opinionen synes alltmer vänja sig vid att i Tardieu se Poincarés naturlige efterträdare. Denne sistnämndes starka ställning i landet markerades tydligt då han helt nyligen genomgick en allvarlig sjukdomskris. Den nye ministerpresidenten Steeg är icke i något hänseende en betydande person. Regeringen Mac Donald i England får det uppenbarligen allt svårare. Dess regeringsställning är som bekant beroende av liberalerna, vilka nu av allt att döma måste tillfredsställas med en valreform, den "alternativa rösten", ett steg i proportionalistisk riktning, som beräknas öka det liberala partiets genom majoritetsvalen förträngda ställning i parlamentet. Någon större framgång synes Lloyd Georges parti dock ej mera kunna hoppas på, och tillmötesgåendet mot denna grupp lär ej länge kunna hålla arbetarregeringen vid liv. Motgångarna vid fyllnadsvalen fortfara, och de kommande nyvalen kasta sin skugga framför sig. Arbetslöshetssiffran har nu nått över två millioner. Visserligen kan regeringen Mac Donald knappast i högre grad göras ansvarig för denna sorgliga utveckling, men detta läge ställer dock tomheten i dess främsta vallöfte från 1929, arbetslöshetens övervinnande, i en slående belysning. Samtidigt splittras partiet mer och mer just i denna fråga. Finansministern Snowden och hans grupp hålla obönhörligt fast vid frihandelsprinciperna, vilka emellertid från fackföreningshåll ej längre tillmätas något större värde. Stor uppmärksamhet väcktes nyligen genom ett av den högaristokratiska, mot Mac Donald och Snowden oppositionella unge arbetarpolitikern Sir Oswald Mosley med flera instämmanden utfärdat manifest vari en slags ekonomisk diktatur förordnas och en rad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
