Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9. 28 feb. 1931
- Forskningsuppgifter inom ångpanneområdet, av Otto Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
HÄFT. 9 ÅRG. 61 28 FEBR. 1931
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
<b><i>HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN</b></i>
INNEHÅLL: Forskningsuppgifter inom ångpanneområdet, av Otto Stålhane. – Tekniska högskolans nya
bibliotek II, av bibliotekarien Hilda S. Lindstedt. – Notiser. – Tekniska föreningar. – Sammanträden.
FORSKNINGSUPPGIFTER INOM ÅNGPANNEOMRÅDET.
[1]
Av Otto Stålhane.
Man brukar säga att det 19:de århundradet var
ångans tidevarv och att det 20:de är elektricitetens.
I själva verket är detta uttryck i någon mån
missvisande, i det att den oinvigde lätt får det
intrycket, att ångan skulle ha spelat ut sin roll i
vår krafthushållning. Visserligen spelade ångkraften
under 1800-talet en i det dagliga livet mycket mer
direkt ingripande roll än den nu gör, och har i det
avseendet så gott som helt och hållet ersatts av
elektriciteten, men som kraftkälla tilltager ångans
betydelse f. n. med en hastighet varom man på
1800-talet icke kunde drömma. Vattenkraften och
den medelst fossila bränslen alstrade ångkraften äro
alltjämt våra båda stora kraftkällor med solen som
ursprung, men elektriciteten har blivit den smidiga
förmedlaren, som tillåter oss att i stor utsträckning
kunna billigt och effektivt distribuera dessa våra
krafttillgångar även i helt små poster och använda
dem för alstrande av ljus, kraft och värme, där vi
bäst behöva dem. Om den dag kommer, och den
kommer helt säkert, då vi lärt oss att på ett eller
annat sätt direkt omvandla solvärmet i elektrisk
energi, då kan det vara motiverat att tala om ett
inträdande "elektricitetens tidevarv", emedan ångkraften
därmed sannolikt skulle helt förlora sin betydelse.
Också den meningen har gjort sig gällande, att när
vi förbrukat våra fossila bränslen, vilket även efter
mänskliga tidsmått ej kan dröja så länge, vore även
ångkraftens saga all, men den uppfattningen torde
knappast komma att stå sig, förutsatt att vi vid den
tidpunkten alltjämt ej löst problemet att direkt
tillgodogöra solvärmet. Ty även om alla jordens
vattenkrafttillgångar, inberäknat vad man möjligen
kan få ut av tidvattnet, då tagits i den mänskliga
hushållningens tjänst, skulle de ej på långt när
kunna fylla behovet, varför vi bleve nödsakade
att tillgripa även andra varaktiga kraftkällor. Och
sådana finnas och äro t. o. m. praktiskt påvisade,
men de förutsätta alltjämt användande av ångkraft
om än ej baserad på vattenånga. Härmed syftar
jag på den kraftalstring i stort som enligt pågående
undersökningar kan baseras exempelvis på
temperaturskillnaden mellan havets yt- och
bottenvatten i de varma länderna, eller på
temperaturskillnaden mellan de stora flodernas
vatten och den invid dem lagrade isen i de
kallare regionerna. I båda de nämnda fallen
använder man temperaturskillnaden för
avdunstning medelst det varmare mediet av
någon vätska med lämplig kokpunkt och dess
återkondensering till vätska medelst det kallare
mediet, varvid ångtryck s differensen användes
för kraftalstring i en ångturbin. När vi kommit
så långt, kunna våra efterkommande i sena led
läsa om de fossila bränslena som en avslutad
men intressant epok i den mänskliga
krafthushållningens historia, och huru denna
ackumulerade energitillgång, varmed en
omtänksam försyn utrustat jorden, hjälpte oss
över den första tiden, innan vi hunnit lära oss
att utnyttja de varaktigare men betydligt
svårhanterligare kraftkällorna. Och då kommer
ångkraften att alltjämt bestå och måhända
t. o. m. spela en ojämförligt mycket större
roll än nu.
Emellertid kunna vi vara förvissade om att de med
de nyss berörda kraftkällornas utnyttjande förknippade
detaljproblemen komma att lösas långt innan jordens
fossila bränsleförråd sinat och dessa kraftalstringsmedel
kanske t. o. m. hunnit ersättas av andra och bättre –
ett är säkert, någon katastrofal brist på ljus- och
kraftalstrande värmeenergi ha vi ingen anledning att
lägga in i perspektivet. Ångproblem av olika slag
komma sålunda, av allt att döma. att förbli aktuella
under en ännu oöverskådlig framtid, och de som
syssla med dem behöva ej befara att bli arbetslösa
på grund av bristande arbetsuppgifter.
Om vi nu granska de ångproblem som närmast äro
aktuella för oss, så måste medgivas att utvecklingen
inom den del av ångtekniken som berör själva
kraftalstrarna – motorerna – alltjämt har ett visst
försprång framför utvecklingen av de ångalstrande
organen. Våra dagars ångturbiner ha på ett
utomordentligt sätt, icke minst tack vare svenska
ingenjörers insatser, fyllt behoven och i högsta
tänkbara grad motsvarat tidens lösen: intensitet
– koncentration. Och när man därvid har kommit
upp till enheter på 160 000 kW, så må villigt
erkännas att ångturbinkonstruktörerna väl kunnat
hålla jämna steg med utvecklingen.
Betrakta vi nu läget på ångpanneområdet blir intrycket
ej fullt så gynnsamt. Studerar man de sista tre årens
internationella litteratur på detta område, får man
ett visst intryck av oklara utvecklingslinjer och
isärgående uppfattningar om detaljproblemens rätta
lösning. På sina håll synes man inte ens ha
[1] Föredrag hållet vid I. V. A:s ångtekniska konferens den 26 febr. 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:11:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0131.html
