- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen /
122

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 28 feb. 1931 - Forskningsuppgifter inom ångpanneområdet, av Otto Stålhane

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sökt närmare klargöra för sig själva problemställningen,
och man ser gång på gång i de stora utländska
facktidskrifterna den omotiverade frågan dryftas:
skola vi i fortsättningen gå in för pulvereldade
strålningspannor eller är den rosteldade tubpannan
deri som "skall göra’t".

Förklaringen till detta osäkerhetstillstånd är givetvis
i första hand de under de allra senaste åren snabbt
ökade kraven på ångalstrarna, som måste framställas
i väsentligt större enheter än förr, samtidigt med att
man kräver allt högre ångtryck. I själva verket har
här snabbt växt fram ett helt komplex av svårlösta
detaljproblem, som ingen kunde ana sig till ännu för
bara 10 år sedan. Och just nu äro alla dessa
problem underkastade en så intensiv bearbetning i
så gott som samtliga kulturländer, att det faktiskt
måste bli svårt även för fackmännen att hålla huvudet
kallt och ur det framvällande materialet sovra ut det
bärande och livskraftiga. Utvecklingen formligen
störtar framåt, och en teknisk "sanning", som
förr stod sig åtminstone 10 à 20 år, är nu ofta urmodig
inom 2 à 3, och exempel finnas på stora anläggningar,
som ej ens av sina upphovsmän ansetts vara fullt up to
date innan de knappt hunnit bli färdiga.

Det som för en utomstående mest faller i ögat vid studiet
av den moderna ångpannetekniken är att man tillsynes
ej har nått den intensifiering av förloppen, som dock
synes vara en av förutsättningarna för att kunna nå
fram till stora enheter med hög verkningsgrad och rimliga
anläggningskostnader. Vad som mest slog mig när jag
för ett par år sedan genom ett uppdrag fick anledning
att skaffa mig någon inblick på ångpanneområdet var
just den pågående utvecklingen mot stora, oerhört
stora dimensioner på särskilt ångpannornas eldrum.
Man beskrev pannor så stora att man i deras eldrum
kunnat servera måltider för 50 personer. Snart läste man
om en anläggning, där man kunnat inbjuda 75 intresserade
till en bankett i eldrummet, och om jag inte är allt för illa
underrättad ligger världsrekordet inom denna sällsamma
tävlingsgren f. n. något över 100-talet. Man får dock
inför dylika manifestationer av den mänskliga benägenheten
att utföra storverk en känsla av att man kommit på avvägar,
och att detta inte borde vara något att skryta med. Hade
däremot någon meddelat, att han lyckats konstruera en
panna av samma storleksordning beträffande den omsatta
effekten men med så litet eldrum, att man inte kunde få
rum med någon middagsätare alls i detsamma,
skulle man ha blivit imponerad.

Utvecklingens gång har väl varit ungefär följande. När man
försökte öka pannornas ångproduktion genom att höja
eldrumsbelastningen, fann man snart, att den höjda
temperaturen tillsammans med smältande, aggressiva
slagger blev ödesdiger för de murade eldrumsväggarna,
och den samtidigt ökade gasvolymen krävde antingen
ökad volym hos eldrummet eller ett kraftförbrukande
tillskott av konstgjort drag. Man tillgrep då de vattenkylda
väggarna, och fann snart att den för dessa väggars
hållbarhet relativt ofarliga intensifieringen av förbränningen
på grund av flamstrålningen medförde en oväntat hög
ångbildning i de väggbildande rören. Man var därvid
framme vid den s. k. strålningspannan. I sin renodlade
form och eldad med olja utgör denna panna en utmärkt
lösning på problemet: en snabbuppeldad, lättreglerad
ångpanna för stor förbränningsintensitet, lämplig för
samarbete med vattenkraftstationer. Sådana pannor
ha också redan uppförts vid vattenfallsstyrelsens
ångkraftverk i Västerås, där de fylla sin uppgift
bättre än som f. n. är möjligt med något annat
pannsystem. Även vid Värtaelektricitetsverket är
ifrågasatt att uppställa en del strålningspannor, för
att på ett billigt sätt få fram den utjämnande effekt,
som man hittills endast kunnat vinna medelst stora
ångackumulatorer. Därvid kommer att undersökas
möjligheten av att vid användande av oljeeldning införa
automatisk reglering av oljetillförseln, då ångreserven
momentant måste tagas i bruk. En dylik panna skulle
ständigt hållas i gång, dock med endast så stor belastning
som erfordras dels för att hålla tryck på en del
reservpannor, vilkas vattenrum kunna lämna en viss
ackumulatorverkan, dels för att lämna avkylningsånga
till den tomgående reservångturbinen. När avbrott inträder,
skulle en eller flera oljebrännare automatiskt tändas,
varigenom inom några sekunder den erforderliga
ångmängden strömmade till den gående reservturbinen,
vilkens generator sålunda praktiskt taget omedelbart
kunde kasta in den felande effekten på nätet.

Om man nu, bortsett från den automatiska regleringen,
söker tillämpa detta ångpannesystem vid industriell drift,
är saken ej längre så enkel. På grund av driftsförhållandena
vid reservkraftverken kan man där med ekonomisk fördel
använda olja som bränsle, varigenom ernås en billig,
lättskött, snabbstartad och framför allt driftsäker anläggning,
men vid de industriella ånganläggningarna, som skola lämna
ånga under en väsentligt större del av året, blir man
nödsakad att övergå till koleldning, varvid en rad problem
tillkomma, som till största delen ännu vänta på sin lösning
och som måste anses vara delvis mycket svårlösta. Dessa
problem äro i själva verket till stor del av rent fysikalisk,
resp. kemisk natur, och vid dessas lösning torde ångteknikerna,
liksom fallet numera är inom tekniken i allmänhet, kunna
erhålla värdefullt bistånd av personer, vilkas utbildning
och erfarenhet ligga på den mera vetenskapligt betonade
forskningens område, utan att dessa personer i övrigt
behöva vara så särskilt hemma på ångteknikernas
kunskapsområde sett i stort. Våra dagars tekniska
problem inom en viss bransch kunna, på grund av deras
oftast komplicerade natur, ej som förr helt behärskas av
varje erfaren fackman, och åtminstone för de små länderna
är den frimodige amerikanske allroundmannen, som med
stora penningeresurser till sitt förfogande bygger och ändrar
en anläggning ända tills dess han får den att fungera
någorlunda tillfredsställande, en alltför dyrbar företeelse.
Men även i de stora industriländerna börjar man allt mer
inse nödvändigheten av att låta realiserandet av nya
tekniska projekt föregås av en grundlig forskning, som
lämnar så litet som möjligt över åt slumpen.

Det är med dessa synpunkter som bakgrund, som det
må tillåtas mig att i det följande framlägga min uppfattning
om några av de många problem inom
ångpannetekniken, som f. n. vänta på sin lösning.

För att då i första hand återgå till strålningspannan,
har man vid koleldning f. n. endast att välja på rosteldning
och pulvereldning. Båda systemen ha sina fördelar och
olägenheter. Beträffande rosteldningen har densamma på
grund av den stimulerande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:11:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free