Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 28 feb. 1931 - Forskningsuppgifter inom ångpanneområdet, av Otto Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konkurrensen från den betydligt yngre pulvereldningen
gjort väsentliga framsteg under de senaste åren. Man har
i Amerika under år 1930 med framgång utfört ångpannor
med undermatade stokers för en ångproduktion per
pannenhet av upp till 300 ton per timme, sålunda tills
vidare mer än nog för svenska behov. Som väsentliga
fördelar framför pulvereldningen framhålles att man
slipper dels den dyrbara kolmalningsanläggningen med
dess driftstörningar och högre underhållskostnader,
dels flygaskan och alla de obehag denna medför inom
och icke minst utanför pannan.
Men även vid de mest fulländade stokeranordningar
häftar alltjämt den olägenheten att luftförvärmningens
stora fördelar ej kunna komma till sin fulla rätt. Det är
emellertid förvånande att den sedan flera år kända och
åtminstone på ett par håll med framgång begagnade
metoden att under rosten inmata en viss mängd
kolsyrehältiga, varma avgaser, icke kommit till allmännare
användning. Detta inom metallurgien (t. e. vid den
elektriska masugnen) sedan 20 år använda och där så
gott som oumbärliga sätt att medelst den starka
värmebindning som äger rum när kolsyra reduceras till
koloxid kyla en allt för het zon och överföra värmet dit
där det bättre behövs, detta sätt, säger jag, förtjänar
att komma till allmännare användning just vid roster,
där fyren har benägenhet att bli för het. De möjligheter
denna metod bjuder synas mig förtjäna ett närmare studium.
Det är svårt att ge några tips beträffande utgången av
denna storslagna tävling mellan rost- och pulvereldning,
men det må framhållas, att enligt den officiella statistiken
utfördes i Amerika under 1930 rost-eldade pannor för
sammanlagt 310 000 m2 eldyta, mot endast
220 000 m2 pulvereldade pannor. Och det
stora pulvereldade Klingenbergverket vid Berlin har
sannolikt lämnat även negativa erfarenheter, eftersom
Berlins nya storstation West utföres med stokereldning
och dessutom med lägre ångtryck.
När pulvereldningen ännu låg i sin linda, ansågs allmänt
att densamma skulle möjliggöra förbränning av fast kol
på ett absolut lika enkelt och effektivt sätt som av olja
eller gas, man införde den stora pulverflamman i eldrummet,
och därmed var saken klar. Men tyvärr visade sig den
nya metoden dock ej kunna helt likställas med oljeeldningen,
kolpulvrets förbränning avspelas nämligen ej alls på samma
sätt som vid finfördelad olja, kolpulvrets förbränning tar tid.
Och en ganska lång tid, ty 2 à 3 sekunder är en lång tid när
kolpartiklarna sväva fram i en gasström, som har en hastighet
av 10-tals meter per sekund. Och det är till stor del denna
kolpartiklarnas långsamma förbränning som begränsar
belastningsökningen i strålningspannorna. Ty om man
ökar belastningen ökas gasens mängd och alltså även
dess hastighet, varvid man snart når den gräns, vid vilken
kolpartiklarnas kokskärnor börja lämna eldrummet
oförbrända. Från olika håll framhålles, att vid kolpulvereldning
ernås ofta bästa utbyte av pannorna om deras belastning
drives så långt, att en del koks går förlorad med avgaserna,
– ett bevis så gott som något på att detta system ännu ej
nått sin fulländning. Man har som botemedel häremot anfört
ökad luftförvärmning, ökad turbulens och långt driven
finmalning av kolet. Av dessa medel synes det endast
vara luftförvärmningen som är obetingat effektiv. Den
ökade turbulensen verkar visserligen effektivt inom ett
visst område i eldrummet, men snart nog lugna sig de
effektivaste luftvirvlarna och under en stor del av sin
bana genom eldrummet sväva kokskärnorna fram med
en hastighet som helt obetydligt skiljer sig från
gasströmmens. Dessa kokskorn äro alltså synnerligen
illa lottade ur förbränningssynpunkt, den kolsyra som
alstras på deras yta spolas ej bort och hindrar därför
tillförseln av nytt syre. Och ju mindre kokskornen bli,
desto mer gör sig denna effekt gällande. Det må
emellertid till kolpulvervännernas tröst framhållas,
att på allra sista tiden påvisats ett nytt, verkligen
originellt sätt att inom hela eldrummet åstadkomma
en turbulensen motsvarande luftrörelse. Det var av en
ren tillfällighet som Audibert för ej så länge sedan
kom att observera, att när man vid en viss ångpanna
forcerade draget över en viss gräns, råkade gaserna
i pannan i vibrationer, varvid flammornas längd
minskades till hälften och temperaturen steg väsentligt.
Mig synes förklaringen till fenomenet vara följande.
De brinnande småpartiklarna ha större tröghet än
gasmolekylerna, så att om dessa försättas i tillräckligt
snabba vibrationer, kunna kolpartiklarna ej följa dessa,
utan en relativrörelse inträder mellan kolpartiklarna
och gasen, vilken, om gasmolekylernas amplitud blott
är tillräckligt stor, kommer att verka lika effektivt för
att icke säga effektivare än den kraftigaste
brännareturbulens. Man kan nog utan överdrift
säga att genom denna Audiberts iakttagelse
förbränningstekniken fått ett nytt medel i sin hand
att åstadkomma den eftersträvade intensifieringen
av förbränningen av oöverskådlig betydelse, och
vilket därtill ej medför någon nämnvärd kraftförbrukning.
Fenomenet förmodar jag är närbesläktat med den
sedan gammalt bekanta, ljudkänsliga gaslågan, en
märklig företeelse, som åtminstone i min ungdom alltid
framfördes vid fysikundervisningen som ett intressant
men oförklarligt "akustiskt" fenomen. En lång och smal
lysande gaslåga, som träffas av ljudvågor, förkortas
nämligen högst väsentligt vid en viss frekvens hos dessa
vågor, med största sannolikhet beroende på resonansfenomen,
medförande en stark relativ rörelse mellan de brinnande
sotpartiklarna och luftsyrets molekyler. Här föreligger alltså
ännu en forskningsuppgift av det mest tilltalande slag,
öppnande hela perspektiv av möjligheter. På en något
liknande tankegång har ingenjör Hilding Håkanson tidigare
(1925) varit inne. På grund av sin uppfattning om
förbränningens periodiska natur, vilken styrktes när han
såg det i Amerika på en film upptagna förloppet av
förbränningen på en stoker, ansåg han att man, genom
att tillföra luften till stokern under oavbrutna, tämligen
snabba tryckvariationer, borde kunna intensifiera
förbränningen. Förberedande försök utfördes, som
emellertid strandade på svårigheten att med de tillgängliga
anordningarna åstadkomma tillräckligt hastiga
tryckvariationer. När det senare blev bekant att
Babcock & Wilcox i Paris höllo på med något liknande,
återupptogos försöken ej.
Återgå vi nu till kolpulvrets kornstorlek, så visar sig
denna faktor ävenledes inbjuda till ett ingående studium.
Nusselt har på teoretisk väg påvisat, att kolpulvrets
antändningshastighet mot förmodan ej är störst hos de
minsta kornen, och i Amerika och i Tyskland oberoende
av varandra utförda experimentella undersökningar ha
givit enahanda resultat. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
