Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 156 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 14 mars 1931 - Polarskensproblemet och elektronstrålkompassen, av A. Salmony

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Norrskensdraperi (efter Störmer),


Fig. 2. Modellförsök med polarsken (efter Birkeland).


Fig. 3. Elektronstrålar i magnetfält.

och uppträdande, är bevisat genom parallellismen mellan
solfläckarnas, polarskenens och de magnetiska
störningarnas uppträdande. Dessa iakttagelser utgöra
också grunden för Birkelands och Störmers polarskensteori.
En föregångare till dessa forskare var Goldstein[1], som
redan år 1881 på grund av sina försök med katodstrålar
påpekade möjligheten för transport av elektriska laddningar
från solen till jorden genom den tomma världsrymden.
Birkelands och Störmers teori säger, att polarskenen äro
elektronstrålningar från solen, vilka uppfångas av det
jordmagnetiska fältet och ledas till polarområdena samt
vid sitt inträngande i atmosfärens lager bringa dessa att lysa.


Fig. 4. Trådformig elektronstråle, t. v. i ett fältfritt
rum, t. h. i fältet kring en permanent magnet.


Fig. 5. Elektronbana, koncentrisk med
magnetiska ekvatorn.

Denna teori för polarskenens uppkomst genom solens
elektronstrålning uttalades för första gången klart av
Birkeland år 1896 och illustrerades genom försök med
en magnetisk modell av jorden (fig. 2), vilken infördes i
ett elektriskt urladdningsfält. Förtjänsten av att ha klätt
denna tanke i matematisk dräkt och fullföljt den till dess
yttersta konsekvenser tillkommer Störmer (år 1904).
Denne forskares beräkningar, vilka väsentligen bestå i
matematisk bestämning av olika banformer i fältet kring
en elementarmagnet, försökte man illustrera medelst
modellförsök. Försöken lyckades först sedan man förstått
att framställa "trådformiga", synliga elektrons trålar (fig. 3
och 4) vilka äga tillfredsställande känslighet i förhållande
till svaga magnetiska fält.

Den viktigaste av alla banor, vilka uppträda i en
elementarmagnets fält, är den cirkelformiga banan
(fig. 5), som ligger i ekvatorplanet koncentriskt med
ekvatorn. I det jordmagnetiska fältet ligger denna
bana utanför månbanan. Ungefär mitt emellan den
förstnämnda banan och jorden ligger gränsen för ett
elektriskt område, som omsluter jorden liksom en


Fig. 6. Försöksanordning lör påvisande av elektronstrålens
avböjning i ett kraftigt magnetfält.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>