Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 28 mars 1931 - Statens företagareverksamhet - Inverkan av portlandcement på aluminatcement, av G. S. Lalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom och utom riksdagen med anspråk på en särskild
gynnad behandling. Särskilt hava aktioner av det
förstnämnda slaget, således s. k. politiska aktioner,
verkat rätt så irriterande och störande på vissa verks
arbetsro och lugna utveckling. Det är emellertid
utomordentligt viktigt, att man i detta avseende håller,
affärsmässigt sett, klar kurs, ty eljest veta icke de
olika verksledningarna, vad de skola hålla sig till. Det
kan dock ej sägas annat, än att, sedan ovannämnda
direktiv en gång blivit klart angivna, de olika regeringarna,
vilken politisk färg de än ägt, givit verksledningarna
sitt stöd för att följa kursen. I enlighet med dessa direktiv
bör sålunda ett verk icke tvingas att till förmån för något
visst intresse lämna eller utföra något till underpris,
önska regering och riksdag subventionera en viss
verksamhet, exempelvis genom billigare frakter än de
ordinarie eller genom billigare kraftpris än de ordinarie,
bör för ändamålet upptagas ett anslag på statsverkets
årsbudget, vilket anslag lämnas vederbörande verk i
ersättning. Sä sker t. e. beträffande frakterna av
jordbrukskalk på statens järnvägar. Det är ej alltid
lätt att få riksdagsmännen att förstå detta. För den
enskilde gäller ofta den satsen, att om det är staten,
som betalar, så gör det ingenting, om det blir förlust.
Det är ej heller alltid lätt att få full förståelse för begreppet
"fullgod förräntning". Det borde ju vara klart, att det skall
minst betyda ränta på hela det av staten insatta kapitalet
jämte därå möjligen löpande räntor under en starttid, då ej
företaget burit sig. Med kapital skall då menas såväl
penningekapital som värde av naturtillgångar (vattenkraft,
skogar el. dyl.). Penningekapitalet kan antingen vara
skattekapital eller lånekapital. Man förfar ju numera så,
att skattekapital användes för sådana nyanläggningar, som
göras för främjande av kulturella ändamål och vilka icke
kunna tänkas bliva räntebärande utan nätt och jämnt täcka
driftskostnaderna. På detta kapital kräves ej heller
förräntning. För övriga nyanläggningar användes lånekapital.
Räntefoten bör givetvis vara den, till vilken ovannämnda
kapital upplånats. Gärna vill man glömma räntan på de
förfallna men ej erhållna räntorna. Det borde ej heller
förmenas staten att härutöver räkna med 1 à 2 % i
företagarevinst inom begreppet fullgod förräntning, om
det ur andra allmänna synpunkter är möjligt.
Sammanställas de huvudsakliga olägenheter ur affärsmässig
synpunkt, som framträtt vid den statliga affärsverksamheten,
kunna de i korthet sägas vara:
1) Stelhet och orörlighet i organisationen, anställningsformer
för personalen samt i lönesystemet.
2) Den tungroddhet, som följer, dels av att beslutanderätten
i vissa betydelsefulla frågor ej ligger hos verkens ledning utan
hos kungl, maj:t och riksdagen, samt dels därav att verken
ingå som delar av den stora statliga förvaltningsapparaten.
Den administrativa formalism, som sätter sin tunga prägel
på vanlig statlig förvaltningsverksamhet och som väl
väsentligen beror på de många reglementena och den alltför
formalistiska revisionen, har därför en tendens att tränga in i
affärsverken. Automatiskt bliva de också tvungna att arbeta
med i det stora remissmaskineriet, och en del av deras egna
frågor måste gå igenom samma maskineri.
3) Dessutom finnes en tendens att inblanda politik i dessa
affärsföretags förvaltning, vilket visat sig kunna medföra
irritation av atmosfären kring dessa företag samt verka
störande på arbetsron och arbetsglädjen inom desamma.
Det är nog ej heller så utan, att riksdagspolitiken i vissa
länder visat sig kunna ha ett visst inflytande på lönesatsernas
bestämmande.
Den i regel mest kännbara olägenheten är bundenheten i
personalfrågornas handhavande, och den betyder dess
mer, som den personliga insatsen är den främsta faktorn
vid affärsverk och personalkostnaderna äro av dominerande
betydelse för ekonomien.
Det framgick av föredragshållarens framställning, att han
ansåg riktigt och ofrånkomligt, att staten uppträtt såsom
företagare på vissa affärsområden i Sverige, och särskilt
de här nämnda fem områdena. Men mera kan och bör
göras, innan organisation och arbetsformer fått den
systematiska utbildning, som bäst motsvarar kravet,
sett ur affärsmässig synpunkt.
Man gör sig nu gärna den frågan: Är det några andra
affärsområden, på vilka staten borde uppträda, som
företagare? Eller var skall gränslinjen sättas? Det är ju
mycket vanskligt att söka besvara en sådan fråga och
svaret utfaller säkerligen olika, alltefter man tillhör den
ena eller andra samhällsåskådningen.
Det riktiga svaret bör ju dock erhållas av erfarenheten.
Det är ej staten, som fört fram utvecklingen på näringslivets
olika områden utan individerna. Att den största effekten
inom det produktiva livet nås, om näringslivets organisation
framlockar de största ansträngningarna hos individerna,
borde därför vara klart, och människorna äro nu en gång
sådana, att detta i regel bäst sker, genom att de få arbeta
för egna intressen. Att produktionen och handeln med
största effekt drivas under den privata affärsorganisationens
form torde därför vara en klar erfarenhetssats, som ej heller
motsägas utav diverse experiment under senare tider.
Under alla tider har å andra sidan visat sig behövligt, att
staten inträder reglerande, utjämnande och ordnande för
att bevaka samhällets intressen och söka leda utvecklingen
till största möjliga båtnad för samhället i dess helhet.
Det är en nära härmed sammanhängande utvidgning av
denna statens uppgift, som givit anledning till statens
direkta omhändertagande genom egna organ av de
verksamhetsgrenar av stor allmän betydelse för samhället
i dess helhet, vilka här omnämnts. För närvarande kunde
föredragshållaren ej peka på något annat område av
jämbördig allmän betydelse. Möjligen blir flygväsendet
snart ett sådant.
Men livet står aldrig stilla. Vad framtiden kan medföra
för krav på utvecklingen av statlig affärsverksamhet är
ej gott att säga, men generaldirektör Malm hoppades,
att en sådan utveckling i Sverige måtte ske med stor
försiktighet och samma kloka betänksamhet, som i det
stora hela präglat den utveckling, som varit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
