Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 18 april 1931 - Tekniska föreningar - Östergötlands tekniska förening, av H. N. - Ingenjörsföreningen i Halmstad, av E. Ö. - Sammanträden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utnyttjandemöjligheter, hastigare cirkulation av materielen,
bättre tidtabeller och större frekvens m. m. I samband med
personalbehovet passade tal. på att vederlägga farhågorna
för att elektrifieringen skulle medföra uppsägning av ett stort
antal järnvägsmän. Personalminskningen kommer att väga
ungefär jämnt med den normala personalavgången från
statsbanorna. Praktiskt taget behöver alltså ingen personal
avskedas för elektrifieringens skull. Däremot borde
elektrifieringen och de oerhörda stora arbetstillfällen den
skapar vara synnerligen välkommen i dessa depressionstider.
Väger man de av elektrifieringen betingade samtliga
kostnadsminskningarna mot samtliga kostnadsökningar får
man fram att elektrifieringen betyder en kostnadsminskning pr
år av i runt tal 300 000 kr. Behöver icke nedläggningen av
telegrafverkets ledningar i banvallarna medräknas får man
fram en summa på i runt tal 1/2 mill. Detta kan ju synas
ganska litet för ett så stort arbete – men vad betyder inte
dessutom elektrifieringen nationalekonomiskt. När
Malmöbanan blir elektrifierad kommer över hälften av
statens järnvägars tidigare kolåtgång att vara borteliminerad,
medan den för de båda stora linjerna Stockholm–Göteborg
och Stockholm–Malmö åtgående strömmen endast
representerar 10 proc. av det s. k. centralblockets
leveranskapacitet – och denna ström dessutom uttages
på för kraftverken lämpligaste tider. Vid en elektrifierad
bana äro de fasta kostnaderna större men i stället de
årliga kostnaderna så mycket mindre – även ur den
synpunkten är alltså elektrifieringen en synnerligen god
affär, sedd på lång sikt.
Efter föredraget, som var illustrerat med ett stort antal
instruktiva skioptikonbilder, visades en film från de hittills
elektrifierade statsbanelinjerna, Riksgränsbanan och
Stockholm–Göteborg.
Vid en kort diskussion efteråt framställdes en del frågor
till föredragshållaren, bl. a. huruvida i samband med
elektrifieringen dubbelspårutbyggnad kunde väntas på
hela södra stambanan. Detta trodde ingenjör Ottosson
icke skulle bli fallet, då tvärtom den större tåghastigheten
på elektrifierade linjer torde göra dubbelspår obehövligt.
Radiostörningarna från den elektrifierade linjen, ett mycket
svårt störningsmoment tidigare i Norrland, trodde
föredragshållaren, att man nu skulle lyckas borteliminera
i mesta möjliga grad och att störningsrayonen skulle bli
mycket liten.
Efter föredraget framförde ordföranden, direktör Lindman,
föreningens och de närvarandes tack till föredragshållaren,
som dessutom belönades med kraftiga applåder för sin
tekniska orientering i denna elektrifieringsfråga, som ligger
Linköpings intressen mycket nära. Ett stort antal stadsfullmäktige
och andra intresserade övervoro – förutom föreningens
medlemmar – sammanträdet och åhörde föredraget. H. N.
Ingenjörsföreningen i Halmstad
hade lördagen den 7 mars sammanträde å hotell Svea i
Halmstad under disponent H. Welmers ordförandeskap.
Till sammanträdet hade inbjudits medlemmarnas damer.
Sedan diverse föreningsangelägenheter behandlats, därvid
bl. a. förrättades inval av vägingenjören, kapten S. Springfeldt,
Halmstad, och ingenjör T. Lundgren, Rydöbruk, höll
civilingenjör G. W:son Cronquist, Stockholm, föredrag över
"En jämförelse mellan utställningarna i Malmö 1914, i
Göteborg 1923 och i Stockholm 1930". Föredraget belystes
med ett stort antal utomordentligt väl tagna bilder, varav ett
flertal i naturliga färger. Talaren genomgick först grundprinciperna
för de olika utställningarna och påpekade bl. a., att Malmö-
och Göteborgsutställningarna omfattade industri, konst och
hantverk, då däremot Stockholmsutställningen omfattade
konstindustri, konsthantverk och bostadskultur. Malmöutställningen
bar en utländsk prägel, Göteborgsutställningen, som kunde
uppdelas i en minnes- och en exportutställning, bar en historisk,
Stockholmsutställningen en social. Vid byggandet av såväl
Malmö- som Göteborgsutställningarna hade arkitekterna
tillämpat principen: stora gårdar med sammanhängande
byggnader, då däremot Stockholmsutställningens arkitekt
gått in för paviljongsystem, enär man vid tidigare utställningar
funnit, att publiken tröttnat vid vandringen genom de stora
hallarna. Genom paviljongsystemet hade man också fått större,
överskådlighet, bättre ljusförhållanden samt möjlighet till
skyltfönster. Paviljongerna hade gjorts enkla för att framhäva
de utställda föremålen. Ovanan med den nya "funkis"-stilen
gjorde dock, att byggnaderna tilldrogo sig större uppmärksamhet
än vad man tydligen beräknat. Vad som däremot ej tillräckligt
uppmärksammades var bostäderna, vilka trots alla försök till
förringande, var det viktigaste på Stockholmsutställningen.
Kanske ej fullt så mycket i fråga om lösningen av de enskilda
problemen som fast mer i fråga om framförandet av de nya idéerna.
Av de visade ljusbilderna fick man en klar uppfattning om
skillnaden mellan de olika utställningarna. Vid Malmöutställningen
hade byggnaderna och deras placering vid vatten något tjusigt,
romantiskt över sig, då däremot de utställda föremålen – vilka
ju borde vara huvudsaken – voro hopgyttrade på ett sätt, som
man nu häpnar över. Talaren framhöll, att hemslöjden var den
bäst ordnade avdelningen på Malmöutställningen. På
Göteborgsutställningen däremot var denna avdelning synnerligen
dåligt utformad, men i övrigt var Göteborgsutställningen betydligt
klarare och enklare upplagd än Malmöutställningen. Längst hade
i detta fallet dock Stockholmsutställningen nått. Där kommo de
enskilda föremålen bäst till sin rätt, och överskådligheten av de
olika avdelningarna var i stort sett utmärkt. Med ett flertal bilder
i färg påvisade talaren, huru blommor och planteringar använts
för att giva färg åt alla tre utställningarna. Genom bilder av olika
glas-, porslins-och metallföremål m. m. fick man en god
uppfattning om, hur stilen förändrat sig sedan 1914 – gudskelov,
kan man nog säga. Efter att ha meddelat en del ekonomiska och
andra siffror från de tre utställningarna slöt talaren med att uttala
sin tro på, att de vid Stockholmsutställningen framkomna stil-
och andra idéer länge skola stå sig.
Det synnerligen intressanta och fängslande föredraget avtackades
med kraftiga applåder. Efter sammanträdet följde supé och
samkväm med dans. E. Ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
