Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 2 maj 1931 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den oro som framkallats av de tysk-österrikiska
tullunionsplanerna har i tiden direkt följts av en
hastigt genomförd omstörtning i det latinska Europa,
vars följder ej heller låta sig på förhand beräkna.
Omvälvningen i Spanien, varigenom den urgamla
spanska monarkien satts ur funktion, är en händelse
av betydande räckvidd.
Den i september 1923 av Primo de Rivera och Alfonso
XIII upprättade diktaturen inlade under flera år mycket
stora förtjänster om landets politiska och administrativa
sanering, ekonomiska utveckling och utrikespolitiska
ställning. Dess införande i det givna läget var sannolikt
en nödvändighet. Dess fel. – och ett mycket ödesdigert
fel – blev att den visade sig ur stånd att skapa en varaktig
regim. Diktaturen var till sin natur ett provisorium men
gled över i en sjuårig slentrian. Den kunde varken –
som i Italien – skapa en nydaning på grunden av en ny
samhällsåskådning eller gradvis leda utvecklingen tillbaka
mot en ny konstitutionell utveckling. Den kom härigenom
i ett obotligt motsatsförhållande mot de så småningom
nyvaknande aktiva politiska krafterna i landet. När Primo
de Rivera slutligen för mer än ett år sedan drog sig tillbaka
var detta misslyckande redan klart. Sedan dess har
uppgiften att avveckla diktaturen i främsta rummet vilat
på konungen. Alfonso XIII ägde för denna svåra roll många
goda förutsättningar: smidighet och intelligens, politisk
förfarenhet, personlig popularitet och orädd beslutsamhet.
Men det visade sig att uppgiften var olöslig. Hela det sista
året har fyllts av en serie förtvivlade ansträngningar att
binda de lössläppta krafterna till samverkan inom det
historiska stats- och samhällsskickets ram. Efter ett
misslyckat försök till samarbete med vänstern bildades
slutligen i februari en moderat-monarkistisk ministär,
ledd av amiral Aznar och greve Romanones. Men
stormfloden lät sig ej hejda. Kommunalvalen i början
av april gåvo stark republikansk majoritet, När dessa
resultat den 13 april tillkännagåvos blev stämningen,
särskilt i Madrid och Barcelona, sådan att konungen
redan dagen därpå för att undvika ett inbördeskrig såg
sig tvungen att nedlägga utövningen av sin makt och dagen
därpå med sin familj lämna landet. Republiken utropades,
och en revolutionär regering bildades under ledning av
Zamora m. fi. tidigare upprorsmän. Konungen har
emellertid ej formligen avsagt sig tronen, endast tillsvidare
i avvaktan på folkmeningens slutliga konsoliderande
dragit sig tillbaka.
Framtidsutvecklingen synes mycket oviss. En republikansk
regim erbjuder naturligtvis i och för sig ingen lösning för
landets svårigheter. Den nya regeringen kommer att få
brottas med samma upplösningsmakter som den gamla
– eller snarast med värre sådana. Allt kommer att bero
på de nya männens fasthet, duglighet och auktoritet.
Farorna för extrema elements överhandtagande inflytande
synas emellertid ej ringa, vilket allt måste återverka
betänkligt på Spaniens ekonomi och yttre ställning.
Valet av Finlands statschef för nästa femårsperiod
har däremot otvivelaktigt bidragit att minska riskerna
för inre oro. Svinhufvuds utseende till president den
16 februari med 151 röster mot 149 för vänsterkandidaten
Ståhlberg har nämligen med sannolikhet besparat detta
vårt grannland en allvarlig inrepolitisk kris. Ståhlbergs
namn var till den grad förhatligt för Lapporörelsen och
med Lappo-andan mer eller mindre sympatiserande
grupper, att hans val helt visst skulle kommit att hårt
påfresta samhällsordningen. Denna fara har undgåtts
genom Svinhufvuds val. Den nya presidenten var visserligen
Lappos kandidat, men han är först och främst en samlande
nationell figur, åtnjutande ett i alla folklager befäst anseende
för redbarhet, fasthet och lagtrohet. Hans roll i Finland torde
komma att erbjuda många jämförelsepunkter med
rikspresidenten Hindenburgs i Tyskland.
Den avgående vice-konungen i Indien, lord Irwin, har
krönt sin ämbetsperiod genom att åstadkomma en
fredsuppgörelse med nationalistledaren Gandhi.
Överenskommelsen innebär i huvudsak, att bojkotten
mot engelska varor och "den medborgerliga ohörsamheten"
avblåsas, varjämte amnesti i viss utsträckning beviljas.
Den innebär däremot icke att oavhängighetsmännen avstå
från sitt krav på fullt oberoende. Gandhi har dock haft
stora svårigheter att få de extrema nationalistelementen
att acceptera uppgörelsen. För första gången på flera år
har likväl nu en möjlighet skapats att i Indien i fredligt
samarbete pröva de vittgående nya befogenheter, vilka
som ett resultat av runda-bords-konferensen i London
nu lagts i indiska händer.
Den nye vice-konungen, lord Willingdon, tidigare
generalguvernör i Canada och ännu tidigare guvernör
i Madras och Bombay, tillträder emellertid en mycket
svår uppgift. Under ämbetsperioden (vilken i praxis är
femårig) kommer det verkliga generalprovet för Indiens
konstitutionella utveckling att äga rum. Den nya
självstyrelsen måste bli en framgång eller ett definitivt
misslyckande. Lord Willingdon är mera ämbetsman än
politiker. Hans anseende är i alla kretsar det bästa.
Framför allt mötes han med större förtroende av det
engelska elementet i Indien än vad på sin tid kom lord
Irwin till del.
Australiens finansiella läge har under flera år varit
särdeles bekymmersamt. Under sistlidna år har situationen
än mer förvärrats genom katastrofala prisfall på de stora
exportartiklarna ull och vete. En extrem arbetarpolitik i
fråga om sociallagstiftning och direkt beskattning har
ytterligare betungat landets resurser.
I Nya Syd-Wales, där en arbetarregering under chefskap
av Mr. Lang sitter vid makten, har man nu vidtagit den
betänkliga åtgärden, att vägra inlösen av den 1 april
förfallande räntekuponger på statslån. Förbundsregeringen,
under chefskap av Mr. Scullin, har emellertid som garant
trätt emellan och inlöst kupongerna, Uppgörelsen mellan
förbundsregeringen och Nya Syd-Wales-regeringen
återstår ännu. I övrigt ha såväl inflation som drastiska
utgiftsreduktioner tillgripits för svårigheternas momentana
övervinnande. Framtidsutsikterna synas emellertid mörka.
Australiens absoluta beroende av London-krediter synes
dock dess bättre omöjliggöra ett fortsättande på den väg,
på vilken Syd-Wales-regeringen slagit in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
