Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 19. 9 maj 1931
- Framställning av aluminium ur leucit, av Erik Hallström
- »... och till pensionsfonden avsattes ...», av Emil Liedstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ton 1928 och med hänsyn till landets stora
bauxitutvinning har man för länge sedan kunnat
förutse, att Italien snurt skulle bliva i stånd att
exportera aluminium.
Numera finns ett aluminiumverk av stora mått i
Civitavecchia. Vid detta nya verk, som hittills
drivits med av kol alstrad energi men som sedermera
skall utnyttja Tiberns vattenkraft, framställes
ej aluminiumet av bauxit utan av leucit. I aluminiumets
barndom var det, åtminstone i Tyskland, ett allmänt
talesätt, att metallen kunde framställas "aus jedem
Dreck". Detta är tekniskt riktigt, men utvinningen av
aluminium ur "lerjord" är alltför kostsam och därför
ej ekonomisk. Ehuru Tyskland har överflöd på
nyssnämnda material, har man därför förblivit vid
bauxiten, synnerligast som marknadspriset på råaluminium
sjunkit till några få mark pr kg. Professorn i geokemi
Alberto Blanc vid universitetet i Rom synes emellertid
nu med sin nya metod ha löst problemet att framställa
aluminium "aus jedem Dreck".
Det nu aktuella råmaterialet leucit är ett mineral, som
säges förekomma i oerhörda mängder i mellersta
Italiens av eruptivbergarter bestående områden.
Leuciten är ett kalium-aluminiumsilikat (K2 Al2 Si4 O12), som ingår i
eruptiva bergarter vilkas kiselsyrehalt är otillräcklig
för bildande av kalifältspat. Alltifrån det man fastställde
leucitens kalium- och aluminiumhalt, har man inom
intresserade kretsar närt en livlig önskan att utvinna
båda nämnda metaller, vilket skulle ekonomiskt höja
utbytet av bearbetningen.
Professor Blanc anlade först en aluminiumfabrik i
Bussi i Abruzzerna, ej långt från Gran Sasso, vilken
fabrik årligen har bearbetat 200 ton leucit. Det nya,
stora verket i Civitavecchia skall till att börja med
behandla 20 000 ton leucit enligt Blanc-metoden, men
längre fram skall det bliva i stånd att årligen förarbeta
1 million ton leucit till aluminium och kali. Vid full drift
skall verket kunna leverera 30000 ton aluminium pr år,
vilket motsvarar Tysklands årsproduktion under 1928.
Då för Blanc-metoden erfordras stora mängder
salpetersyra, är också en fabrik för dennas framställning
under uppförande.
Vid anläggningen i Civitavecchia beräkna italienarna
kunna producera 250 000 ton kali pr år. Då Italien f. n.
årligen importerar 25000 ton kali från Tyskland,
vilket motsvarar en kaligivning av 1,5 kg pr har mot en
genomsnittsgivning av 20 kg i Tyskland, så skulle
Blanc-metoden ej endast möjliggöra Italiens självförsörjning
med kali, utan genom Alberto Blancs metod skulle
också Italien komma att starkt göra sig gällande å
världsmarknaden i aluminium och kali.
Men Blanc-förfarandet har ej endast betydelse för
Italien utan även för Tyskland och kanske även för
andra länder. Även de tyska bergen av vulkaniskt
ursprung innehålla leucitförekomster. Vid Laacher
See, i Kaiserstuhl och i sachsiska Erzgebirge finnas
fyndigheter av leucit. Om dessa äro tillräckligt mäktiga
och nog rika för en lönande bearbetning, så är det
möjligt att de kunna göra Tyskland oberoende av
utländsk bauxit. Erik Hallström.
". . . OCH TILL PENSIONSFONDEN AVSATTES . . .".
Den lilla satsen härovan möter en ej sällan så här
års, när man läser igenom referaten från bolagsstämmorna.
Vare sig det belopp, som kompletterar satsen är stort
eller litet, torde det ofta vara med en viss stolthet över
berömvärd omsorg för personalens framtid, som
företagsledaren befordrar meddelandet till pressen. Ja,
"nog kan åtgärden att göra avsättning till en pensionsfond
betraktas som uttryck för en social omvårdnad, som är
erkännansvärd. Det är blott att beklaga, att den icke har
funnit en mera ändamålsenlig form, så att man helt
oreserverat kunnat skänka åtgärden sin uppskattning.
Tydligast träda åtgärdens betänkliga sidor i dagen, när
ifrågavarande företag ställes inför ekonomiska svårigheter.
Då kanske företagsledaren måste sända ut det mindre
hugnesamma meddelandet, att bolagsstämman beslutat
"att i och för avskrivningar disponera över pensionsfonden,
. . . . . . . . . . kronor", för "att bringa företagets tillgångar
på fullt räntabel grundval".
När man för kort tid sedan från ett betydande företag
i vårt land möttes av ett meddelande av nu angiven innebörd,
var det dessbättre ganska lång tid, sedan ett liknande
meddelande gick genom den svenska pressen. Det fanns
dock en tid, som de flesta av oss torde hava i livligt minne,
då dylika nyheter duggade ganska tätt. Det är ju icke
angenämt att tänka tillbaka på denna tid eller att föreställa
sig, att liknande tider kunna uppenbara sig på nytt, men
den företagsledare, som vederbörligen beaktar risken även
för ett i närvarande stund solitt företag att råka ut för
sådana ekonomiska förhållanden, som tvinga honom att
trots god vilja och avsatta pensionsfonder avskeda till åren
kommen personal utan ekonomiskt stöd på ålderdomen,
han nöjer sig icke med att föreslå sin bolagsstämma att
göra avsättning till pensionsfond.
Enär måhända en eller annan svävar i okunnighet därom,
må upplysas, att en i ett företags balansräkning uppförd
pensionsfond icke i och för sig innebär det minsta skydd
för personalens pensionering. Rättsligt sett är fonden intet
annat än en dispositionsfond, vilken när som helst kan av
företaget användas även för helt andra ändamål än
pensionering. Härav följer, att – oberoende av huruvida
pensionsfond blivit avsatt eller icke – varje enskild anställds
pensionering blir betingad av att vid den ofta ganska
avlägsna framtida tidpunkt, då han ej längre kan upprätthålla
sin tjänst hös företaget, dels företagets ekonomiska ställning
är sådan, att företaget kan bereda honom pension, dels
företagets ledning är sådan, att den vill giva honom denna förmån.
Det torde icke vara behövligt att här närmare belysa
konsekvenserna av det osäkerhetstillstånd, som följer med
det pensionssystem, som är grundat på inom företagen avsatta
pensionsfonder. Utöver vad nu sagts, må erinras om de
olägenheter för såväl företagen som de anställda, som uppstå
därigenom att pensionsrätten vid detta system givetvis icke blir
flyttbar, utan att å ena sidan en anställd, som – vare sig frivilligt
eller på grund av arbetsgivarens uppsägning – lämnar sin
anställning, förlorar den pensionsrätt, som kan anses belöpa på
den gångna tjänstetiden, å andra sidan en arbetsgivare, som
anställer en person vid mera framskriden ålder, drabbas av
oproportionerligt höga utgifter för dennes pensionering. Och
slutligen måste denna typ av pensionering bliva för arbetsgivaren
en mycket "dålig affär". Så som skattelagstiftningen i vårt land
är uppbyggd, kommer nämligen en dylik arbetsgivare att bl. a.
gå miste om de i olika hänseenden avsevärda lättnader i
beskattningen, som följa med pensioneringens överflyttning till
en fristående pensionsinrättning, vare sig denna utgöres av en
företagets egen pensionskassa eller av en central pensionsinrättning.
Beträffande storleken av dessa lättnader hava utredningar visat,
att de i stort sett lägst uppgå till cirka 16 % av pensionskostnaderna,
vilken siffra för företag med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:11:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0265.html
