Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 273 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 16 maj 1931 - Notiser - Ännu en paneuropeisk kraftplan - Ett förbisett uppvärmningssystem?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Europeiskt kraftnät enligt Viels förslag.

även och refereras utförligt i VDI-Zeitschrift (25 april
1931 sid. 527), varur vi återgiva några data.

Som framgår av fig. l innefattar det franska förslaget
betydligt flera linjer än det tyska men täcker ej fullt
samma område som detta. Det berör sålunda även
Storbritannien, medan utsträckningen åt öster endast
omfattar Polen, de baltiska rikena och västligaste
Ryssland men däremot ej de ryska olje- och
kolförekomsterna vid Svarta havet. I det tyska
förslaget hade Englands deltagande i kraftförsörjningen
tänkts äga rum genom transport av kol till Nordfrankrike.
Det franska förslaget upptager däremot elektrisk
kraftöverföring genom en tunnel med 4 m diam.
under Engelska kanalen.

Oliven betecknade själv sin plan som en utopi och
befattade sig därför ej med de rent tekniska problem
som skulle möta vid dess förverkligande. Viel har
däremot ägnat dessa frågor stor uppmärksamhet.
För 400 kV ledningarna föreslås ihåliga ledningslinor,
som för minskande av koronaförlusterna skulle hava
80 mm diameter i lågländerna och 90 mm i högländerna
(300–1 500 m ö. h.), i närheten av stolparna t. o. m.
110–130 mm. Ledningar av så stora dimensioner kunna
dock ej konstrueras på analogt sätt med vanliga ihåliga linor.


Fig. 2. Ledningslina för 400 kV. a linor av aluminium- och ståltråd,
b mantel, c linhållare.

Fig. 2 visar, hur man tänkt sig konstruktionen. Ledningen
sammansättes av 6 lika linor av aluminium och stål, vilkas
inbördes läge fixeras med särskilda hållare. Linkomplexet
omges av en mantel av aluminium eller rostbeständigt stål,
som anbringas i sektioner, sedan linorna uppspänts. För
440 kV spänning räknar man med en aluminiumarea av
840 mm² och en stålarea av 2:00 mm².


Fig. 3. Isolatorkedja för 400 kV ledning.

Isolatorerna föreslås bliva av Hewlett-typ, med 15 kroppar
i varje kedja. Kedjans utseende framgår av fig. 3. Den är
försedd med skyddsringar (c) mot ljusbågsverkningar
samt en hjälplina (b), som förbinder alla isolatorer
med varandra. Denna hjälplina skall hållas vid en viss potential
med hjälp av motstånd, induktanser och kondensatorer,
kopplade parallellt med isolatorkedjorna. Kedjan delas på
detta sätt i 2 delar med 7 och 8 isolatorkroppar i varje,
varigenom spänningsfördelningen blir gynnsammare. Hjälplinan
skulle göras av stål med hög hållfasthet och tjäna även som
bärlina för huvudledningen (a). Förslagsställaren har
dessutom sökt patent på en metod att använda hjälplinan för
överföring av 150 kV-kraft jämsides med 440-V. Om detta
låter sig göras i praktiken, torde dock få anses tvivelaktigt.

Ett förbisett uppvärmningssystem? I Tyskland har
man numera börjat göra propaganda för ett nytt
uppvärmningssystem, kallat Daquasystemet, grundat
på cirkulerande överhettat vatten. Systemet, som är
fullt slutet, är givetvis försett med erforderliga
cirkulationspumpar och expansionsanordningar. Det
arbetar med en temperatur hos varmvattnet av 175 °C.

Jämfört med ångvärmeledningar säges systemet erbjuda
en hel del fördelar. Den kraftiga cirkulationen åstadkommer
en bättre värmeöverföring i pannan, vilket innebär lägre
anläggningskostnader för panna och pannhus än vid
ånguppvärmning och dessutom fördelen, att en panna
för ånguppvärmning, som är otillräcklig för detta ändamål,
kan bliva fullt tillräcklig, om den ändras till varmvattenpanna,
vilket säges kunna gå för sig utan svårighet. Då systemet
är fullt slutet, bortfaller vidare hela frågan om matning och
pannstensbildning. Varmvattnets värmeinnehåll är, per
volym räknat, större än ångans, varför systemet kan
använda klenare ledningar än vid uppvärmning med ånga.
Detta medför dels minskade anläggningskostnader, dels
minskade värmeförluster i rörledningarna.

Själva uppvärmningsapparaterna, som väl i första hand äro
avsedda för större verkstadslokaler o. d., bestå av
varmkammare, genom vilka en fläkt suger luften, som
bestryker de värmegivande ytorna (fig.). Vid lägsta
yttertemperatur och en temperatur i varmvattenledningen
av 175° har returvattnet till pannan en temperatur av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>