Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 21. 23 maj 1931
- Kraftdistributionen i Skåne, av Jonte Hultkrantz
- Cementtillverkningens utveckling och nuvarande ståndpunkt, av Folke Winqwist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här utförda för 30 kV och distributionsspänningen är
4 000 och 3 000 volt. Kraften försäljes dels i detalj
inom vissa samhällen, dels en gros till ett 30-tal
föreningar och större gårdar. Totala årsproduktionen
uppgår till ca 10 000 000 kWh. Härav användes
endast ca 1 200 000 kWh för distributionen och
utnyttjas alltså huvudparten av energien inom bolagets
egna anläggningar och för leverans till Sydsvenska
kraftaktiebolaget.
Vidare finnes inom Skåne ett par företag av rent
lokal natur, nämligen Andelsföreningen Brittedals
kraftverk och Föreningen Spånga kraftverk, båda
med smärre kraftstationer i Helgeåns biflod Almaån.
Svenska stålpressningsaktiebolaget Olofströms
ledningsnät sträcker sig därjämte in i själva
gränsområdet mellan Kristianstads och Blekinge län.
Jonte Hultkrantz.
CEMENTTILLVERKNINGENS UTVECKLING OCH
NUVARANDE STÅNDPUNKT.
Den kulturella förfallsperiod som inträdde i samband
med romerska rikets upplösning sträckte som bekant
sina verkningar även till byggnadskonsten, speciellt
vattenbyggnadskonsten, inom vilken romarna nått en
hög grad av skicklighet. Bland de tekniska erfarenheter
som vid antikens slut föllo i glömska märkes även
kännedomen om hydrauliskt murbruk, varav romarna
vetat att begagna sig, och det dröjde ända till mitten
av 1700-talet, innan man återigen upptog problemet,
hur man skulle åstadkomma ett bruk med hydrauliska
egenskaper, dvs. med förmågan att hårdna under
vatten och att även i viss mån motstå vattnets
upplösande inverkan.
Bland dem, som i nyare tid först sysselsatte sig med
problemet, märkes den berömde engelske ingenjören
John Smeaton, vilken som bekant bl. a. återuppförde
det 1755 genom en eldsvåda förstörda fyrtornet
Eddystone, söder om Plymouth. Smeatons undersökningar
ledde till systematiska försök, och 1796 framställde
engelsmannen J. Parker ett s. k. romancement genom
bränning av kalksten, vars halt av CaCO3, endast
uppgick till 70 %. Den erhållna produkten finmaldes,
och när den blandades med vatten, hårdnade den hastigt.
Försök att förbättra produkten pågingo sedan i flera
länder. 1824 lyckades engelsmannen Joseph Aspdin,
en murare från Leeds, att genom bränning av en blandning
av kalk och lera framställa en produkt, som kan anses
som det första cementet i modern mening. Denna nya
produkt kallades portlandcement, enär den vid hårdnandet
gav en sten, som i fråga om styrka och färg påminde
om Portland stone, en i England omtyckt byggnadssten.
Att fullt likställa Aspdins cement med modernt
portlandcement torde ej vara riktigt, då Aspdin ej
hade möjlighet att uppnå de höga bränntemperaturer
som användas i modern portlandcementtillverkning.
En landsman till Aspdin, Isaac Johnson, införde år
1844 en bränntemperatur upp till 1 300 à 1 500°C och
borde rätteligen betraktas som det moderna cementets
uppfinnare.
De närmaste åren efter 1844 karakteriserades av ett
ivrigt experimenterande, och i flera europeiska länder
uppstodo portlandcementfabriker. Engelsmännen nedlade
även i fortsättningen ett synnerligen betydelsefullt arbete
på förbättringen av Portlandcementets kvalitet, och vi
hava dem att tacka för de första normalbestämmelser
som utfärdats för portlandcement.
Vid de stora kloakanläggningar som på 1850-talet
utfördes i London föreskrev ledaren, ingenjör Grant,
att portlandcement skall vara målet utomordentligt fint,
bör hava en litervikt av 1 370 gram och bör kunna
bära en belastning av 12, senare 25 kg, per cm2 efter
7 dagar.
I Sverige hade man också med stort intresse följt
detta nya materials utveckling, och då det till en början
icke fanns några cementfabriker inom landet användes
importerad cement.
Den tidigaste svenska föreskriften beträffande
portlandcement publicerades 1869 i "Praktisk handbok
i lantbyggnadskonsten", av Arne Herrström. Emellertid
är det huvudsakligen bindetiden som intresserar
författaren, och han anser att denna bör vara 1/2
timme, varken mer eller mindre. År 1879 antogs av
Ingenjörsföreningen i Stockholm preliminärt förslag till
bestämmelser om portlandcement och sättet för dess
provning, av i huvudsak följande innehåll:
Cementet säljes efter vikt, i fat om 180 kg eller i
säckar om 1/3 av fatvikten. Cementet skall vara
långsamt bindande. Cementet får ej svälla. Cementet
bör vara finmalet; ej mer än 20 % bör kvarstanna
å en sikt med 900 maskor per cm2. Hållfastheten
bestämmes i blandning 1 cement : 3 provsand + 12 %
vatten, och bör visa en draghållfasthet efter 8—9 dygn
av 8 kg pr cm2.
Senare hava bestämmelserna för provning av portlandcement
utarbetats i enlighet med tidens krav.
Cementindustriens barndom i Sverige.
Den 19 maj 1871 utfärdades inbjudning till bildandet
av Skånska cementaktiebolaget, vars egentlige
initiativtagare väl torde ha varit professorn i zoologi
och geologi Otto Martin Torell. Han hade år 1870
blivit bekant med ingenjör Otto Fahnehjelm, som då
under ett par års tid i England och Frankrike studerat
cementtillverkningen. Åren 1872—1874 byggdes
den första svenska portlandcementfabriken. Då
cementfabrikation på den tiden hade mycket gemensamt
med tegelindustrien, kom också vår första svenska
fabrik att ligga i Lomma, strax norr om Malmö, trots
att blott ca 1/5 av råmaterialet fanns där, och resten
hämtades från Limhamn.
Från disponenten R. F. Bergs beskrivning 1877 i
Ingenjörsföreningens förhandlingar känna vi, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:11:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0299.html
