Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 30. 25 juli 1931 - Ordnandet av teknologernas och de unga ingenjörernas arbetspraktik, av T. Lindmark, Nils Fredriksson och H. R. Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom varande den mest önskvärda, och ej
ritkontorspraktik.
Det är tydligt att ordnandet av teknologernas
praktik är en fråga av ej ringa betydelse. Enär denna
praktik i enlighet med förut framhållna fordringar i
stort sett måste inhämtas ute i verkstäder och å
byggnadsplatser, förutsätter dess organisering ett
sambete mellan högskolan och industrien, resp.
teknisktindustriella verk. Detta samarbete är tyvärr för
närvarande ganska lösligt och utan alla former.
Platsanskaffningen sker i åtminstone huvudsak
genom tekniska högskolans studentkårs praktikbyråer,
vilka ha till uppgift att underlätta anskaffandet av
praktisk sysselsättning under studietiden för kårens
medlemmar. Det torde sålunda observeras att
praktikbyråerna hittills ej tagit befattning med eventuell
arbetspraktik före studierna vid högskolan.
Praktikbyråerna äro uppdelade på 6 olika
avdelningar, nämligen en för var och en av studentkårens
7 sektioner utom för sektionerna för maskinbyggnad
och mekanisk teknologi samt skeppsbyggnad, för vilka
båda sektioner finnes en gemensam avdelning.
Praktikbyråernas funktionärer utgöras av 2
teknologer för varje avdelning. Varje avdelnings arbete
övervakas av 2 kontrollanter, en utsedd av högskolans
lärarkollegium och en av Svenska teknologföreningens
motsvarande avdelning.
Det är ej så underligt att handhavandet av denna
förmedlingsorganisation måste orsaka vissa friktioner.
Emottagandet och handledandet av dessa praktikanter
kan nämligen ej undgå att åsamka industrien en del
besvärligheter och i många fall även direkta
kostnader. Det bör å andra sidan stå klart för industriens
målsmän att den hjälp de lämna den tekniska
högskoleundervisningen genom att ställa
praktikantplatser till förfogande, i sista hand är en hjälp till dem
själva. Industriens framtid är ju i så mycket beroende
på de blivande ingenjörernas duglighet. Det vore
således kortsynt att ej visa förståelse för denna fråga.
Jag har tagit del av de olika praktikbyråernas
årsberättelser för de sista 5 åren. Några få punkter
må anföras ur dessa berättelser.
Byråerna arbeta vanligen på så sätt att de någon
gång varje år tillskriva ett antal verkstäder, rederier
och statliga och kommunala verk med förfrågan,
huruvida de kunna "sysselsätta någon eller några
av de studerande vid högskolan och sålunda
medverka till svenska ingenjörers (resp. arkitekters)
utbildning". Vidare frågas vilket slags arbete
praktikanterna företrädesvis komma att sysselsättas med
samt huru stor lön de kunna påräkna. Även frågas
i allmänhet huruvida vederbörande firma eller verk
själv önskar välja bland de sökande eller om den
eller de studerande emottagas, som praktikbyrån i
fråga rekommenderar.
Nu klagas i vissa av årsberättelserna över att en
del av de tillfrågade firmorna ej alls svara på
byråernas vördsamma förfrågan. Man har då ej annat än
att ett följande år utse andra offer med förhoppning
om gynnsammare resultat. I allmänhet kan man
emellertid fastslå att förfrågningarna mötts med
sympati om ock antalet platser, som ställas till
förfogande, ej alltid kan anses tillräckligt.
Konjunkturerna inom industrien visa sig helt naturligt
härvid hava ett visst inflytande.
I de flesta byråernas årsberättelser framhålles
särskilt den stora förståelsen från de statliga och
kommunala verken, vilka alltid ställa ett visst antal
praktikantplatser till förfogande. Det uttalas att det
vore synnerligen önskvärt att även de större
industrierna på liknande sätt kunde ställa ett antal
dylika platser till byråernas förfogande. Försök att
genom överenskommelse nå detta syfte ha emellertid
ännu ej lett till resultat.
Det klagas i en del årsberättelser över att
praktikanterna satts till olämpligt och ensidigt arbete,
varvid målet med praktikverksamheten i mycket
förfelats. Vidare klagas ibland över den pinsamma
mellanställning, som praktikanten med sin
oorganiserade ställning kan komma att intaga gentemot
arbetaren. Byråavdelningen för A-sektionen
omnämner att det i visst fall förekommit att praktikanten
ingått i arbetarnas organisation och därmed erhållit
normal arbetslön. Om detta steg från praktikantens
sida tagits på grund av den nyssnämnda
mellanställningen eller helt enkelt för att förtjäna högre
timlön, därom förmäler ej historien.
Praktikantverksamheten har ett visst stöd därav
att vissa organisationer och företag hava ordnat s. k.
ingenjörselevkurser. Så är fallet t. e. med Asea och
Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen.
Dessa kurser äro i detalj ordnade och genomlöpa ett
par år under och närmast efter studierna vid
tekniska högskolan. Ingenjörseleven får härunder en
grundlig utbildning i olika delar av vederbörande
verk, såsom gjuteri, mekanisk verkstad, montering,
ritkontor. Kurserna ha i allmänhet mötts med
sympati och intresse. Möjligen kan man spåra en önskan
att bindas något mindre hårt och för kortare tid än vad
som nu sker, men man förstår å andra sidan resp.
industris önskan att giva praktikanterna en
grundlig och allsidig utbildning, vilket knappast kan ske
med mindre praktiken sträckts ut över en relativt
lång tidrymd. Det vore säkerligen önskvärt att flera
firmor organiserade liknande kurser.
Det kan vara av intresse att i detta sammanhang
något se på förhållandena i utlandet och hur de där
ordnat praktikfrågan för de studerande vid tekniska
högskolorna.
Vad först de övriga nordiska länderna beträffar, så
vill jag nämna att frågan var uppe till diskussion vid
det möte, som i början av 1930 ägde rum mellan
rektorerna vid nordens tekniska högskolor. Vid
Norges tekniska högskola fordras ej någon praktik
före inträdet och för fackavdelningarna V och K ej
heller någon för avgångsexamen. För de övriga
fackavdelningarna erfordras för avgångsexamen 4 till 12
månaders praktisk verksamhet. Vid Den
Polytekniske Læreanstalt är förhållandet ungefär likartat.
Det lär ha för maskiningenjörerna föreslagits en
förlängning av den för avgångsexamen obligatoriska
praktiken ända till 2 år, men detta är som sagt
endast ett förslag. Den Polytekniske Læreanstalt har
även lyckats göra en överenskommelse med en del
verkstäder och andra institutioner varigenom dessa
förbundit sig att var och en mottaga ett visst antal
praktikanter. Högskolan själv är således
praktikförmedlare. Vid Finlands tekniska högskola fordras
praktik endast för maskiningenjörer och arkitekter
och då 6 månader.
Vad övriga länder beträffar vill jag inskränka mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
