Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 8 aug. 1931 - En diskussion inom Teknologföreningen om beredskapsarbeten ur teknisk synpunkt, av G. Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För skenfria korsningar med enskilda järnvägar hade
utredningsmännen tänkt sig ungefär samma anordning
som vid vägföretag, använda såsom beredskapsarbeten,
men har socialministern som antytts tills vidare
utelämnat denna möjlighet.
Om det skulle finnas lämpliga beredskapsarbeten för
statliga myndigheter, som sakna egna arbetsledande
organ, ha utredningsmännen tänkt sig möjligheten, att
beredskapsarbeten skola kunna utbjudas på entreprenad
under vederbörande verks kontroll. Man har nämligen
gått ut ifrån, att under inga förhållanden något nytt
arbetsledande organ skulle tillskapas. Även detta förslag
skulle dock förfalla enligt propositionen.
I fråga om lönerna ha utredningsmännen ej kunnat
tolka direktiven och den till grund därför liggande
riksdagsbehandlingen på annat sätt, än att de skola vara
den allmänna marknadens. Någon generell logisk grund
för en lönesättning, med löner liggande mellan öppna
marknadens löner och lönerna vid arbetslöshetskommissionens
arbeten, som förutsättas fortbestå, ha
utredningsmännen ej funnit. Med allmänna marknadens
löner förstås då de löner, som respektive statsverk betala
för sina övriga arbeten på de olika platserna. Statens
järnvägar har avtalslöner gällande för så gott som alla
olika platser i Sverige, och i viss grad är det fallet även
med övriga statsverk.
Ett grundvillkor för denna lönesättning är, att samma
krav på arbetskraftens kvalitet skall upprätthållas som
i den öppna marknaden, dvs. att arbetskraften skall vara
fullgod. Det uttryckes i betänkandet så, "att arbetarne
böra vara fullt arbetsföra och i facket fullt hemmastadda".
Det skall sålunda ej vara någon skillnad i detta
avseende mellan ett beredskapsarbete och ett vanligt
allmänt arbete. Grundläggande är, att kostnaden för det
färdiga arbetet ej får bli större, än om det utförts i
vanlig ordning. Arbetet bör sålunda utföras på en ur
arbetsteknisk synpunkt i stort sett lämplig tidpunkt, och
ackordsprisen böra vara desamma som vid vederbörande
verks övriga arbeten av motsvarande slag.
Detta är en huvudpunkt i utredningsmännens förslag,
och de, som hos utredningsmännen söka leta fram någon
annan mening, göra sig skyldiga till förvrängning.
Arbetena bli sålunda lika dyra som statens övriga
allmänna arbeten av samma slag, vilket ansetts
försvarbart, då de skola vara av klart vitsordad
angelägenhetsgrad. Hur de komma att ställa sig ur kostnadssynpunkt
jämfört med arbetslöshetskommissionens reservarbeten,
blir således analogt med de vanliga arbetenas kostnad i
förhållande till dessa, vilket som bekant varit mycket
olika.
Skulle man å andra sidan släppa på kvalitetsfordringarna,
så att enhetsprisen stiga över de vid vanliga
arbeten normala, då omöjliggör man upprätthållande av
gränsen mellan beredskapsarbeten och reservarbeten.
Av inventeringen över arbetstillgången framgår, att
tillgången på beredskapsarbeten mest ligger inom
anläggningsarbetenas område. Det visas också av
betänkandet, att det finnes en betydande tillgång på
kompetenta sådana arbetare och att hithörande arbetare måste
anses vara utsatta för särskilda arbetslöshetsrisker och
att de utgöra ett på arbetsmarknaden lokalt mycket
rörligt element.
Beträffande utväljande av arbetskraften ha
utredningsmännen med anledning av direktivens anvisningar
om beredskapsarbetenas användning analyserat olika fall.
Det första och enklaste fallet är, när beredskapsarbete
ordnas för att under en depressionstid bereda arbete åt
vid statliga verk anställda arbetare, som blivit utan
arbete. I detta fall förutsattes, att det statsverk, som fått
uppdrag att ordna ett beredskapsarbete, skulle ordna
hela anställningsfrågan i samråd med ledningarna för
det eller de verk, vilkas arbetare blivit arbetslösa.
Så snart det icke gäller arbetare, som varit anställda
vid statliga verk och blivit arbetslösa, så fordras en god
allmän orientering över arbetsmarknaden, och
utredningsmännen ha i detta fall tänkt sig, att arbetskraften
skulle förmedlas genom den offentliga
arbetsförmedlingen. I direktiven hade förutsatts, att visst
beredskapsarbete skulle i förtid igångsättas vid lokalt, industriellt
sammanbrott, dvs. arbetslöshet i viss trakt. Det
förutsattes då av utredningsmännen, att k. m:t i samband
med beslut om igångsättande av visst beredskapsarbete
skulle kunna föreskriva, att arbetare från den trakten
eller vid det och det företaget framförallt borde
användas, och vederbörande arbetsförmedlingsanstalt skulle då
tjänstgöra såsom registreringsort för nämnda
arbetsklientel, och från nämnda anstalt skulle arbetsbefälet
kunna få den nödiga informationen. I betänkandet har
det skrivits, att arbetskraften skulle uttagas genom den
offentliga arbetsförmedlingens organ, och detta har givit
anledning till en hel del utläggningar. Meningen är dock,
att den slutliga uttagningen av individerna alltid skulle
ske av arbetsbefälet under prövning av kvalifikationerna,
men vederbörande arbetsförmedlingsanstalt skulle
tjänstgöra såsom registreringscentral för de arbetare, som
närmast skulle komma i fråga enligt lämnade föreskrifter.
Det får icke förbises, att åtminstone inom en del
statliga myndigheters verksamhetsamråden i viss
utsträckning avtalsenlig förpliktelse föreligger vid intagning av
arbetskraft till arbeten, som av dem omhänderhavas, att
i första hand anställa vid verkets arbeten tidigare
anställda arbetare. Om så erfordras, får man ju ställa om,
att en sådan inskränkning häves, innan ett
beredskapsarbete igångsattes.
I fråga om arbetskraftens uttagning liksom i fråga om
lönerna har socialministern huggit av den gordiska
knuten genom att föreslå, att inga bestämmelser alls skulle
meddelas angående arbetslöner och utväljande av
arbetare, utan skulle vederbörande myndigheter äga att helt
efter eljest tillämpade metoder ulföra arbetet. De
arbeten, som sålunda igångsättas, skulle till alla delar bli
helt likställda med andra allmänna arbeten, endast
sättet för medlens anskaffande skulle angiva skillnaden.
Det bleve sålunda överlämnat åt vederbörande verk
och arbetsbefälet att ordna anställningsfrågan, men det
vore en naturlig sak, menar man, att dessa togo hänsyn
till den tyngande arbetslöshet, som utredningsmännen
genom särskilda föreskrifter velat anmoda dem att taga
hänsyn till. Socialministern pekar också på, att det
gäller en försöksanordning, och en sådan bör man icke
betunga med för många detaljföreskrifter. Denna
uppfattning accepteras gärna. Man kommer lätt till för
många föreskrifter, när man vid en utredning analyserar
för många specialfall, av vilka ett eller annat får mera
teoretiskt intresse.
I fråga om övriga arbetsförhållanden vid ett
beredskapsarbete ha utredningsmännen utgått ifrån, att de
skola vara desamma som vid de olika statsverkens övriga
arbeten. Sålunda bör kollektivavtal i de olika fallen
kunna avslutas. Likaså skola uppkommande
arbetstvister behandlas på samma sätt som vid övriga arbeten.
Det är klart, att arbetsgivaren därvid har en viss styrka
däruti, att angelägenhetsgraden visserligen är vitsordad,
men dock icke av oundgängligt slag.
Enligt utredningsmännen liksom enligt propositionen
skall beslutandet av visst beredskapsarbete i sista hand
avgöras av k. m:t. Men utredningsmännen hade ansett
nödvändigt, att det fanns ett centralorgan, som så att
säga förde aktuellt inventarium över arbetsplaner till
lämpliga beredskapsarbeten och förberedde avgörandet
hos k. m:t när fråga om igångsättande av ett
beredskapsarbete väcktes. För att vid behov kunna snabbt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
