Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 8 aug. 1931 - En diskussion inom Teknologföreningen om beredskapsarbeten ur teknisk synpunkt, av G. Malm - Luftskepp som gå ned på vattnet, av K. G. Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beredskapsanordning, som synes föresväva en stor del
socialdemokrater och helt enkelt synes bestå i att förändra
reservarbetena till beredskapsarbeten, utan att ställa de krav i
fråga om angelägenhetsgrad på arbetena och
fackkompetens på arbetskraften, som äro a och o i
utredningsmännens förslag, och utan att taga hänsyn till vad de
statliga verken med sina organ verkligen förmå, i nuvarande
läge på arbetsmarknaden innebär en tanke, som ej kan
genomföras och därför bör bestämt avvisas.
När det ekonomiska livet och arbetsmarknaden
stabiliserat sig, få vi visserligen hoppas, att vi skola kunna
reda oss utan ett sådant provisoriskt hjälporgan som
arbetslöshetskommissionen, men vi ha säkerligen långt
dit ännu.
Utredningsmännen ha klart sagt ifrån, att deras
utredning endast är att betrakta såsom ett förslag till
teknisk lösning, till vars framläggande också deras
uppgift var begränsad. Någon prövning ur
nationalekonomisk synpunkt hade ej skett eller medhunnits.
Utredningsmännen menade för övrigt, att en klar uppfattning
om lämpligheten eller det praktiska värdet kunde man
ej få utan att pröva sig fram i praktiken.
K. m:t har med anledning av förslaget och däremot
riktade anmärkningar funnit sig böra föreslå, att man
bör pröva sig fram med en förenklad anordning av
ungefär följande slag.
För att de offentliga arbetena skola kunna i viss
utsträckning anpassas efter konjunkturerna och därmed
följande variationer i arbetslösheten, ställes till k. m:ts
förfogande ett reservationsanslag av lämplig storlek (3
millioner kronor). Detta användes enligt k. m:ts
beprövande till arbeten, som under alla förhållanden skola
förr eller senare utföras med anlitande av allmänna
medel och genom statlig myndighets försorg och som äro
av natur, att i normala fall riksdagen, på framställning
av k. m:t, för varje särskilt fall därtill anvisar medel.
Enda olikheten mot det vanliga förfaringssättet är
alltså här, att k. m:t har att, efter det de särskilda
ämbetsverken inkommit med förslag om utförande av olika
allmänna arbeten vid sidan av det i vanliga former till
omedelbart genomförande avsedda programmet, väga
dessa förslag mot varandra icke blott med hänsyn till
graden av angelägenheten av utförandet utan också med
hänsyn till deras betydelse för motverkande av
arbetslösheten och dess följder. Man skulle på detta sätt
skapa möjlighet till en viss elasticitet i statens
verksamhet och genom att avvägandet sker centralt och enhetligt
kunna utan uppskov träffa val mellan skilda arbeten och
bestämma i fråga om tidpunkten för deras påbörjande.
Varje särskild myndighet skulle hava att inkomma
med förslag till arbeten inom dess ordinarie program,
lämpligen ordnade efter angelägenhetsgraden. Sådana
arbeten skulle tydligen i allmänhet komma att äga
företräde, beträffande vilka förelåge i detalj utarbetat
program, som gjorde det möjligt att utan dröjsmål
igångsätta dem vid den lämpliga tidpunkten. Initiativ till
övervägande av anordnande av arbete inom viss ort lärer
kunna, såsom förutsattes enligt betänkandet, tagas av
ortsmyndighet eller vederbörande centrala verk.
Det utsäges bestämt, att k. m:t icke bör fatta sådana
beslut, som föregripa en följande prövning av riksdagen.
Utan riksdagens medgivande bör k. m:t alltså icke av
anslag till beredskapsarbeten anvisa medel till arbeten,
som icke kunna fullbordas, utan att riksdagen ett
kommande budgetår för ändamålet anvisar ytterligare
medel.
Det förefaller klokt att göra den av k. m:t föreslagna
begränsningen, och den överensstämmer i åtskilliga
stycken med av utredningsmännen gjorda uttalanden.
Att det blir en bestämd olägenhet och tidsspillan utan
ett centralorgan, är dock säkert, men man får väl ordna
den saken i socialdepartementet.
Den praktiska skillnaden mellan utredningsmännens
förslag och k. m:ts blir uppenbarligen den, att enligt det
senare komma vissa arbetsgrupper utanför, och bland
dem märkas särskilt de allmänna vägbyggnaderna och
de skenfria korsningarna vid de enskilda järnvägarna.
Som dessa arbeten hörde till de grupper, som starkast
framhållits såsom lämpliga vid den förberedande
riksdagsbehandlingen, måste utredningsmännen vid
uppläggningen av sitt förslag givetvis göra ramen sådan, att de
rymdes därinom.
Om man överhuvud godkänner grundtanken att vidtaga
anstalter för att vid inträffade kristider kunna vidtaga
åtgärder för att tillfälligt och vid behov hastigt kunna
utöka statens verksamhet med offentliga arbeten, synas
mig de båda aktuella huvudalternativen vara dels det
nu föreliggande av k. m: t framlagda förslaget, dels direkt
upptagande av anslag till varje arbete på statsverkets
årsbudget.
Även vid det förstnämnda har ju riksdagen
begränsningen i sin hand, då anslaget bör ha reservationsanslags
karaktär och ej vara förslagsanslag.
För denna anordning, således med ett
reservationsanslag, talar den bättre möjligheten att öka
arbetstillgången vid en hastigt inträffande kris och tendensen vid
all budgetberedning att endast lämna anslag till det
oundgängligt nödvändiga, varav följer svårigheten att
genomdriva ett direkt anslag för något, som för stunden
kan uppskjutas.
Det är detta, som skulle motivera att försöksvis
framföra den anordning, som föreslagits.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
