Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 33. 15 aug. 1931 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrikes medverkan till ett stort internationellt
lån till Tyskland – och utan denna medverkan kunde
ett dylikt lån omöjligt komma till stånd – ej stode
att få annat än till priset av den tyska regeringens
erkännande av vissa av Frankrike uppställda villkor
av politisk natur.
Under veckan 16–23 juli bedrevos intensiva
förhandlingar först i Paris och senare i London mellan
de amerikanska, engelska, franska och tyska
regeringarnas ombud och främsta män. U. S. A:s
utrikesminister Stimson och finansminister Mellon samt
Englands utrikesminister Henderson förhandlade
sålunda med herrar Laval och Briand i Paris, varefter
de franska statsmännen besökte London. Samtidigt
förhandlade herrar Erinring och Curtius först i Paris
och sedan i London. Resultatet av samtliga dessa
överläggningar i vad man kallat "sjumaktskonferensen"
(U. S. A., England, Frankrike, Belgien, Italien,
Japan och Tyskland) framlades den 23 juli i London
men innehöll föga annat än en allmän förklaring om
tillförsikt till grundvalen för Tysklands ekonomi
samt en utfästelse om förlängning av vissa av tyska
riksbankens löpande krediter.
"Sjumaktskonferensen" slutade sålunda egentligen
med ett fiasko, och hela den stora planen på att
genom en internationell låneaktion rädda Tyskland
från ett ekonomiskt sammanbrott gick i stöpet.
Orsaken härtill är framför allt den hållning som
intagits av franska regeringen.
De franska politiska villkoren voro nämligen – i
den mån man kan sluta sig till deras innehåll – av
den art att de icke rimligen kunde accepteras av
någon tysk regering. I Paris torde man sålunda ha
begärt bl. a.:
att Tyskland definitivt skulle avstå från alla
tullunionsplaner med Österrike;
att Tyskland slutgiltigt skulle godkänna sin
nuvarande gräns mot Polen, alltså för all framtid
acceptera den västpreussiska korridoren och
Oberschlesiens förlust;
att Tyskland skulle inställa det redan beslutade
fortsatta pansarfartygsbyggandet, eventuellt även
lämna i pant den redan sjösatta kryssaren
"Deutschland", inskränka riksvärnets utrustning m. m.
Även om regeringen Brüning–Curtius skulle velat
godtaga dessa villkor, hade detta på grund av den
i Tyskland rådande stämningen helt visst endast
lett till att deras regering bortsopats och ersatts av
en höger-diktatorisk regering.
Tyskland står nu alltså inför nödtvånget att med
huvudsakligen egna resurser möta finanskrisen inom
landet.
I vad mån detta kommer att lyckas lär i detta nu
ingen med bestämdhet kunna förutsäga. Problemet
är för övrigt i fullt ut lika hög grad politiskt som
ekonomiskt,
Tysklands innerpolitiska läge är slutligen till
ytterlighet spänt.
Regeringen Brüning–Curtius förfogar endast över
ett särdeles svagt parlamentariskt underlag. Den
åtnjuter visserligen det fasta stödet av den gamle
rikspresidenten von Hindenburg och dennes stora
auktoritet, men det är allmänt bekant, att om och
när riksdagen ånyo samlas kommer den sannolikt
att framtvinga regeringens avgång genom ett klart
misstroendevotum. Den desperata folkstämningen
är för övrigt med visshet ännu mer fientlig mot
regeringen än vad riksdagen är eller vågar vara.
Brüning är sålunda urståndsatt att tillgripa utvägen att
vädja till folket genom nya val.
Den nuvarande tyska inrikespolitiken erbjuder
alltså den paradoxala bilden av en
demokratisk-parlamentarisk-republikansk regering utan stöd av
demokrati och parlament, och vars tillvaro är
beroende av att den regerar diktatoriskt, alltså icke
utövar makten i enlighet med den
demokratisk-parlamentarisk-republikanska författningens grundtanke.
Regeringen Brüning–Curtius styrka ligger
emellertid i dess utrikespolitik och i dess internationella
anseende. Redan vid de förhandlingar med Mac
Donald, Snowden och Henderson som Brüning och
Curtius förde i London och på Chequers under förra
hälften av juni – alltså före Hoovers
moratorie-initiativ – blev det tydligt i huru hög grad
västmakternas förtroende till Tyskland i både politiskt och
ekonomiskt hänseende sammanhänger med rikets
nuvarande regeringsledning. Det är en sak för sig
i vad mån misstron mot en tysk högerregim är
berättigad eller icke – ur utrikespolitisk synpunkt
måste man tillsvidare räkna med denna misstro från
engelsk, amerikansk och fransk sida som ett faktum.
I London och Paris ser man därför i regeringen
Brünings kvarstående en nästan oersättlig garanti för
den Stresemannska samförståndspolitikens
fullföljande från tysk sida.
Den tyska folkopinionen är emellertid för
närvarande en ytterst oberäknelig faktor.
Samförståndspolitiken har ej gett de resultat, varpå man hoppats;
Young-planens bördor synas omöjliga att bära;
nöden och arbetslösheten äro tryckande. Frankrikes
senaste politiska "seger", bestående i förhindrandet
av hjälpaktionen genom framläggande av villkor
som tyska folket i dess helhet anser både oantagbara
och förnedrande, har ytterligare irriterat stämningen.
Styrkan av den antiparlamentariska. fascistiskt
färgade nationalsocialistiska opinionen kommer i
dessa dagar att mätas. Söndagen den 9 dennes äger
nämligen i delstaten Preussen (vilken som bekant
omfattar bortåt två tredjedelar av rikets befolkning)
den avgörande folkomröstning (Volksentscheid) rum,
vars utgång avgör om preussiska lantdagen med dess
av socialdemokraterna behärskade majoritet skall
omedelbart upplösas eller icke. Vinna de partier
som yrka på dylik upplösning över hälften av de
röstberättigades totala antal skall nämligen
lantdagen författningsenligt upplösas. En dylik
framgång för de samverkande upplösningskrävande
partierna i Preussen – nazis, tysknationella med
Stålheim, tyska folkpartiet och kommunisterna – är
ingalunda utesluten. Segra dessa betyder det den
mäktige och resolute preussiske socialistiske
regeringschefen Otto Brauns fall och sannolikt
upprättande av högervälde – kanske Hitler-välde – i
Preussen. De nya valen kunna dock icke äga rum
förrän i oktober, och innan dess kan ju mycket
hända. Men en dylik högerseger med kommunistisk
hjälp i Preussen skulle dock vara ett svårt slag för
Brüning och sannolikt förebåda en liknande
utveckling i fråga om rikets regerande. Vad därefter kan
följa undandrager sig tillsvidare närmare bedömande.
Ännu farligare bleve dock läget om regeringen
Braun – vilket icke är alldeles uteslutet – skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
