- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen /
454

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 33. 15 aug. 1931 - En diskussion inom teknologföreningen om beredskapsarbeten ur teknisk synpunkt, av L. Marcus, E. Nordendahl, E. P. Wretlind, A. Ekwall, G. Malm, C Forssell, Lindeberg, M. Serrander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

approximativ plan för anordnande av skenfria korsningar med
statens järnvägar, upptagande icke mindre än 215 st.
dylika anläggningar. Härförutom föreligger ytterligare ett
stört antal arbeten av samma slag, som vederbörande
länsstyrelser ansett vara angelägna att få utförda inom
närmaste tiden.

För att det skall kunna bli någon fart i dessa arbeten,
måste planläggningen och utförandet ordnas på ett
helt annat sätt än vid vanliga vägföretag. Ett
värdefullt steg i denna riktning utgör förslaget att
vägdistrikten skulle göras ekonomiskt helt oberoende av
beredskapsarbetena. Man torde dock icke kunna gå
helt förbi de lokala vägmyndigheterna vid bestämmandet
om vilka plankorsningar, som skola ersättas med
skenfria och huru dessa vägomläggningar skola ske.
Men nuvarande långsamma och omstandiga ordning för
vägfrågornas avgörande kan icke få tolereras
beträffande de vägomläggningar, som ingå i
beredskapsarbetena. Statens järnvägar har haft beklämmande
erfarenheter om, huru frågor om skenfria korsningar
kunna förhalas genom vägdistriktens liknöjdhet eller
inre tvistigheter.

Av de tre olika grupper vägarbeten skenfria
korsningar (beredskapsarbeten), ordinarie vägarbeten och
reservarbeten skulle de två förstnämnda kategorierna
utföras efter vanliga marknadslöner och reservarbetena
efter arbetslöshetslöner. Även om en sådan
uppdelning av arbetena är möjlig, bör man icke se bort från
att det kan komma att uppstå svårigheter och
slitningar, om arbeten av dessa olika kategorier
förekomma i närheten av varandra.

Den rent tekniska sidan av detta spörsmål avser dels
planläggningen av de föreslagna beredskapsarbetena
(skenfria korsningar) och dels utförande av dessa
arbeten. Det vore säkert mycket önskligt och lämpligt
samt framför allt tidsbesparande om, såsom
utredningsmännen förutsätta, arbetsplanerna för dessa
friläggningar vid statens järnvägar uppgöras genom statens
järnvägars egen försorg. Av särskild vikt är härvid,
att statens järnvägar redan ha tillgång till sakkunniga
ingenjörer på det geotekniska området samt till en
broavdelning med vidsträckt erfarenhet ifråga om
konstruktioner av vägbroar och vägportar.

Vid järnvägarna har man fullt klart för sig att
ersättande av en plankorsning med en skenfri i
allmänhet icke är inskränkt till att man ordnar en vägport
eller vägbro på närmaste härför lämpliga plats. Dylika
vägfrågor måste ses mera i stort; så t. e. böra vägarna
många gånger omläggas på långa sträckor för att man
genom parallellvägar skall kunna helt och hållet
undvika korsning med järnvägen. Samråd mellan
järnvägens vederbörande personal och vägingenjörerna
rörande arbetsplaner och kostnadsförslag är därför,
såsom utredningsmännen uttala, nödvändigt.

Beträffande utförandet av de skenfria korsningarna
torde självfallet baningenjörerna komma att leda
arbetet inom järnvägens område. Omläggningarna av
själva vägarna utgöra emellertid ofta det huvudsakliga
arbetet, och det kan därför starkt ifrågasättas,
huruvida icke, även då det är fråga om beredskapsarbeten,
de egentliga vägarbetena, åtminstone större sådana,
borde utföras å vanligt sätt genom vägmyndigheternas
försorg och icke genom järnvägens.

De smärre betänkligheter, som sålunda kunde finnas
beträffande svårigheterna att i detalj ordna
ifrågavarande beredskapsarbeten på sätt utredningsmännen
föreslagit, borde icke vara omöjliga att övervinna. Med
god vilja borde dessa tekniska detaljer kunna ordnas
på ett praktiskt och för alla parter lämpligt sätt. Att
genom utredningsmännens förslag till beredskapsarbeten
frågan om de skenfria korsningarnas anläggande fått
en kraftig stöt framåt, vore för både järnvägarna och
den vägfärande allmänheten enbart glädjande.

Civilingenjör E. Nordendahl: Vad man förut kallat
nödhjälpsarbeten har nyligen omdöpts till reservarbeten,
härtill skulle nu komma beredskapsarbeten; det
fordras att ha en väl gymnastiserad tunga för att kunna
hålla isär begreppen. Införandet av dessa beredskapsarbeten
kan få en ofantligt stor principiell betydelse;
det kan bliva fråga om ett upprivande av hela det
system, med vilket man hittills sökt avhjälpa
arbetslösheten i Sverige. Utredningen säges vara gjord utan
några politiska bihänsyn, men det syntes som om de
krafter, som föranstaltat om utredningen i hög grad
tänkt politiskt. Man frågar sig, varför det skall
behövas en ny apparat för att få statliga arbeten utförda.
Man synes vara överens om att anskaffandet av
skenfria korsningar är en relativt välmotiverad sak. Men
skulle det icke vara enklare och naturligare, om man
då ställde till statens järnvägars förfogande det för
dessa eventuella beredskapsarbeten tillgängliga
beloppet? Statens järnvägars befintliga byggande organ
kunde ju sedan utföra de skenfria korsningarna. Det
antal arbetslösa, som kan sysselsättas, beror på vilket
belopp, som ställes till förfogande. Det har sagts, att
man vid beredskapsarbeten skall söka erhålla fullgod
arbetskraft, men att till nödhjälpsarbeten måste tagas
sådan arbetskraft, som anvisas till dylika arbeten, även
om den icke är fullgod. Vilka arbetare, som äro
fullgoda kan dock icke definieras, utan blir i varje fall
en omdömesfråga. Här i Stockholm ha
stadsfullmäktige tagit steget fullt ut. Man har ersatt
nödhjälpsarbeten med arbeten mot avtalsenliga löner. Man har
erfarit, att det är en strävan bland arbetare, som icke
ha samma arbetsduglighet som de yrkesutbildade
arbetarna, att komma upp till lika höga
ackordsförtjänster som dessa. För att nå detta mål, lära krav
på förhöjda ackordssatser hava framställts. Det är
icke möjligt att i praktiken fasthålla en skillnad mellan
det ena och det andra slaget av arbeten, utan komme
det säkerligen att bliva så, som det blivit i Stockholm,
dvs. alla nödhjälpsarbeten betraktas som beredskapsarbeten
med marknadens fulla löner, dock utan att man
därmed får fullgoda arbetare. Därigenom blir
emellertid hela vårt goda system för arbetslöshetens
bekämpande sönderrivet.

Det finnes två sätt att jämna ut arbetstillgången.
Det ena är att fylla dalarna, det andra är att hugga
av topparna. Det förefaller, som om man inskränkt
sitt hopp till den förra metoden. På
byggnadsmarknaden i Stockholm är exempelvis marknaden för
kvalificerade arbetare överansträngd, och detta har drivit
upp lönerna till en utomordentlig höjd. Om staten och
staden under nuvarande tider begränsade byggande av
sjukhus och hus för skolor och ämbetsverk o. d.
lösgjordes arbetskraft, och staten skulle icke som nu
bidraga till knappheten på yrkesarbetare. I tider med
lägre löner kunde staten bygga billigt. Det är
naturligtvis svårt eller rättare sagt omöjligt att i förväg
konstatera, när en kris är att vänta. Det är också
omöjligt att i förväg konstatera krisens blivande omfattning.
Beredskapsarbeten kunna därför lätt påbörjas för
tidigt, och man får kanske i onödan offra stora belopp
alldeles som när en baisse på börsen skall stoppas.
Som bekant börjar aktionen i regel för tidigt – och
misslyckas. Problemet hade varit enklare, om man
begränsat det till sådana arbetare, som varit anställda i
statens verk, om man t. e. inom statens järnvägar
strävade att hålla en arbetarekår, som bleve
tillförsäkrad någorlunda jämnt arbete. Problemet försvåras, dä
man vid statens arbeten vill bereda plats även åt
sådana arbetare, som icke tidigare varit anställda i
statens verk. Svårigheterna sammanhänga därmed, att vi
fått så olika lönenivåer för olika slag av arbetare.
Anläggningsarbetare avlönas mycket högre än
jordbruksarbetare, "ehuru den senare ofta är lika skicklig som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:11:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1931a/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free