Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 29 aug. 1931 - Undersökningar om varaktighet och hållfasthetsegenskaper hos svenskt barrvirke, av Ragnar Schlyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Timmer kan vid verk och fabriker behöva lagras i
avvaktan på upparbetning eller i skogen i avvaktan
på utdrivningsföre. Det enda intresset vid dylik
"timmerlagring" är att virket under lagringstiden på
bästa möjliga sätt skyddas mot skador utan hänsyn
till uttorkning.
I andra fall får lagringen däremot till huvudändamål
att åstadkomma uttorkning av virket och att få
densamma genomförd med minsta möjliga skador.
Detta är vanligen fallet med massaved.
a. Sammanfattning av de praktiska resultaten av timmerlagringen.
Timmer, som lagras under vatten, är icke märkbart
utsatt för rötskador. Denna lagringsform är utan
tvivel överlägsen alla andra metoder.
Där virkesmagasinering under vatten icke är
möjlig att åstadkomma, uppstår frågan huruvida en
torrare eller mera fuktighetsbevarande lagringsmetod
är att föredraga. För att utröna detta upplades 7
olika typer av försöksvältor i och för undersökningar.
Som sammanfattning av försöksresultaten kunna
följande råd lämnas rörande lämpligaste behandling
av timmer, som skall skyddas mot lagringsskador
över endast en sommar utan att uttorkning särskilt
eftersträvas:
1. Barken bör om möjligt bibehållas, då den
samma under första sommarens lagring är ett
betydelsefullt skydd både mot blåyteskador och
rötsvampar.
2. Det obarkade sågtimret bör hopdragas i så
stora vältor som möjligt, direkt å den avplanade,
fuktiga marken i kallt, skuggigt läge, helst täckta
med ris, torv eller forna.
Det är av stor betydelse, att hopläggningen sker
tidigt på våren, så att kylan i största möjliga grad
bibehålles i vältan. Bästa sättet att skydda
avbarkade partier torde vara bestrykning med något
effektivt impregneringsmedel. Koksalt är ej
synnerligen effektivt.
3. Om timret är mer eller mindre avbarkat böra
vältorna endast täckas med tunnare granrisskikt.
4. Är timret av mycket klena dimensioner och
redan barkat är en luftigare lagringsform bäst,
särskilt för gran.
Tall är mera utsatt för lagringsskador än gran.
Avverkningstiden synes ej ha någon inverkan på
lagringsskadornas uppträdande.
En förlängd lagring av timret under någon del av
nästpåföljande sommar kommer att medföra en
väsentlig stegring av lagringsskadorna, framför allt
i de fuktigare lagringsformerna.
b. Sammanfattning av de praktiska resultaten av
massavedslagringen.
Målet för denna försöksserie var att utröna den
bästa lagringsformen för sådant timmer, i första
rummet pappersmassaved, som man önskar uttorka
före uttransporten ur skogen.
Lagringsskadorna bestå av lagringsröta och
blåyta. De svagaste formerna av båda spela en mycket
obetydlig roll. De medelstarka och starkaste
formerna av blånad omöjliggöra däremot vedens
användning till prima vit slipmassa eller sulfitcellulosa,
men spelar en mera underordnad roll inom
sulfatindustrien, i varje fall för starkmassefabrikation.
De båda starkare formerna av lagringsröta få för
sulfitcellulosafabrikation och vitslipmassa en
betänkligt kvalitetsänkande inverkan genom missfärgning.
Därjämte sönderdelar lagringsrötan i sina mera
framskridna former en del av vedens
fastmassesubstans och sänker dess torrvolymvikt, så att
vedåtgången pr viktsenhet massa stegras.
På grund av dessa förhållanden är lagringsrötan
en avsevärt svårare lagringsskada än blåytan, och
man tar hellre blånad än lagringsröta, där ej båda
kunna undvikas.
De erfarenheter, som lagringsförsöken givit, kunna
sammanfattas i följande allmänna råd:
Behandling. Virket bör alltid barkas, då obarkat
virke torkar mycket långsamt och dessförinnan
starkt skadas av lagringsröta.
Randbarkad ved angripes synnerligen hårt av
lagringsröta och blåyta vid längre tids lagring.
Blånadsskadorna bli mera betydande vid helbarkning,
men till gengäld blir man kvitt lagringsrötan.
Uppläggning. Ju luftigare veden kan lagras och
ju mera upphöjt över marken, desto bättre.
Avverkningstid för gran. Vid lagring i skogen
erhålles bästa resultatet, om granen avverkas på
hösten eller under vintern och sedan överlagras
under påföljande sommar, för att vintern därpå
utdrivas. Om gran helbarkas och upplägges i luftiga
klipp, synes den kunna avverkas när som helst med
undantag för högsommaren, då blånad även i gran
lätt uppkommer.
Avverkningstid för tall. Blånad infinner sig alltid
parallellt med tallvirkes uttorkning. Skadorna bliva
mindre och inskränka sig i huvudsak till blånad, om
virket avverkas under vintern eller våren, helbarkas
och upplägges i luftiga trianglar. Sker
avverkningen på hösten och virket får torka över nästa
sommarsäsong, bli skadorna mera betydande. Vill
man ha tallvirket mera fritt från lagringsskador,
rnåste detta ske med eftergift i kravet på uttorkning.
II. Rötskador å barrvirke i vatten.
Uppkomsten av rötskador å sådant virke, som i
regel ligger nedsänkt under vatten men vid vissa
tider delvis blottas, är en fråga av stor praktisk
betydelse, som har blivit föremål för ingående
undersökningar av professor Lagerberg,3 på vars
sammanfattning följande grundar sig. Då virke helt
nedsänkt i vatten besitter en nästan obegränsad
hållbarhet, har man hittills följt den principen att
bygga pålgrunder för broar, stenkajer etc. på ett
sådant djup, att pålarna även vid lägsta
vattenstånd icke behöva komma i dagen. På grund härav
ha grundläggningsarbetena ofta blivit väsentligt
försvårade och fördyrade.
Ett alldeles speciellt intresse tilldrar sig detta
spörsmål vid sjöars reglering. Det kan vid
vattenytans avsänkning inträffa, att redan befintliga
träfundament komma upp ovan vattenytan, och skulle
detta, såsom man antagit, ha rötskador till följd,
bleve det naturligtvis nödvändigt att bygga om dem.
Säkerligen skulle dock detta många gånger bli så
kostsamt, att en önskvärd reglering endast av
denna anledning måste få anstå eller att man finge
nöja sig med, att vattnets sänkning icke genomfördes
till ändamålsenligaste djup.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
