Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 12 sept. 1931 - Taylor, Ford och rationaliseringen, av E. Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
givetvis med tiden förbättras, men innan förbättring skett,
skall arbetet ifråga alltid utföras efter den givna
normen. Det normerande arbetssättet ernås genom
oupphörligt pågående arbetsanalyser. Detta
normsystem medger knappast någon anpassning efter
individuella olikheter och man har därför beskyllt
Taylor för att hava studerat arbetaren mera som
maskin än människa. De olämpliga utgallras
automatiskt, vilket emellertid Taylor anser vara en stor
fördel, då härigenom var och en så småningom bör
komma på rätt plats i livet.
Ett oeftergivligt villkor för att ett arbete alltid skall
kunna utföras på samma sätt och på samma tid är
att arbetet är noggrant planerat i förväg. Såväl
material som verktyg, maskiner och instruktioner
måste vara tillgängliga, då arbetet skall påbörjas.
Planeringsavdelningen är också en av grundstenarna
i Taylor systemet. Och drivkraften är ett
ackordsystem, grundat på den individuella förvärvsdriften.
Tavlors differentiallönesystem utmärkes av en skarpt
markerad lönegräns mellan arbete, utfört inom den
föreskrivna standardtiden och på överskjutande tid.
Svårigheten att på egen hand utföra arbetet enligt
normerna har nödvändiggjort det s. k. funktionella
förmanskapet, vilket är en annan grundsten i
Taylorsystemet. På detta sätt är det möjligt även för den
mindre skicklige att utföra kvalificerat arbete och
dymedels uppnå högre förtjänst än som annars varit
möjligt. Enligt Taylor är det systemet, icke
personen som är avgörande.
Ford har i detta hänseende rakt motsatt åsikt. I
sitt senaste arbete, "Framåt", yttrar han i detta
sammanhang: "Det moderna affärslivet kräver ledare,
icke system för ledning – ledare, vilkas auktoritet
vilar på deras kunskaper, insikter och förmåga att
förstå tidens tecken." – Ford vägrar över huvud
taget att kalla sina principer för ett system. Ett
dylikt har nämligen en farlig benägenhet att stelna
och förkalkas. Och det som framför allt fordras
ifråga om industriledning är rörlighet, anpassningsförmåga.
Dagens framgångar och rön äro endast att
betrakta som grundvalen för morgondagens. Den
som slår sig till rö vid en uppnådd position är såld.
Här närma sig Fords och Taylors åsikter varandra.
Som ovan påpekats ansåg även Taylor sina normer
som stationer på vägen mot ytterligare förbättringar.
Den franske arbetaren H. Dubreuil har i sitt arbete
"Standards" (i svensk övers. "En arbetare om
Amerika") träffande skildrat dessa oupphörliga
förbättringssträvanden vid White Co i USA, där han en tid
var anställd. En modifierad form av Taylorsystemet
var här genomförd och de uppnådda
resultaten för varje arbete voro noggrant registrerade i
en "rekordbok", vilken successivt kompletterades
med de nya resultat, som uppnåddes.
Flera andra likheter äro lätta att påvisa. Så t. e.
sammanfalla Taylors och Fords åsikter om
välståndets grundförutsättningar fullständigt.
"Fattigdomens avskaffande är, så vitt jag kan se, det enda
mål för näringslivet, som har något värde", säger
Ford på ett ställe. Medlet för uppnående av detta
mål är höjda arbetslöner och sänkta priser,
grundade på ökad användning av maskiner i förening
med god arbetsledning och undvikande av allt
slöseri med material och arbete. De höga lönerna hava
enligt Ford en tvåfaldig betydelse: dels åstadkomma
de en hög köpkraft hos de anställda, vilken direkt
eller indirekt återverkar på det egna företagets
marknad, dels förutsätter handhavandet av en
dyrbar och invecklad maskinutrustning en duglig och
välavlönad arbetarstab. Taylor inleder första
kapitlet i "Rationell arbetsledning" med följande
sentens: "Huvudändamålet bör vara att tillförsäkra
största möjliga välstånd åt arbetsgivaren samtidigt
med det största välstånd åt arbetaren . . ." – alltså i
princip samma tankegång som den efter Ford
citerade. Ford torde dock lägga större vikt vid
köpkraftsökningen, Taylor vid eggelsen i arbetet.
Ännu en likhet mellan Taylors och Fords system
är särskilt framträdande, nämligen deras
förhållande till arbetarna. All klemighet och
känslobetonad välgörenhet är bannlyst hos båda men även
all autokratisk nedlåtenhet. Att alldeles frånkänna
dem allt intresse för arbetarna annat än som
leverantörer av varan arbete vore dock högst orättvist.
Taylor upprepar icke sällan, att hans strävanden icke
endast gingo ut på ökad effektivitet i arbetet utan
ytterst syftade till ett bättre förhållande mellan
arbetsgivare och arbetare – harmoni och
samförstånd äro ofta förekommande uttryck i hans arbeten.
Fords senaste arbete ("Framåt") har på omslaget
försetts med följande ur innehållet lösryckta
sentens: "Vår arbetande klass måste också bli vår fria
klass, om det skall bli jämvikt mellan vår oerhörda
produktion och konsumtionen". Såväl Taylor som
Ford hylla det "naturliga urvalet" som lämpligt
medel även ur individens synpunkt att finna den rätta
platsen i livet. Hos Taylor gäller kampen att
medhinna den förelagda uppgiften inom den knappt
tillmätta standardtiden, hos Ford att stå ut med det av
maskinernas takt fixerade arbetstempot eller
monotonien i arbetet. Den som icke klarar provet
förflyttas till mindre krävande uppgifter eller avskedas.
Hårdheten i dessa principer har ofta påtalats. Alla
industrier kunna icke, menar man, på detta sätt
sovra sitt arbetaremateriel tack vare osedvanligt
höga löner. Rättvisligen bör dock framhållas, att
Ford gjort aktningsvärda ansträngningar att bland
sina tusentals arbetsoperationer utfinna sådana,
passande för individer med begränsade resurser,
exempelvis blinda.
De mest framträdande olikheterna mellan Taylors
och Fords system sammanhänga närmast med
driftsorganisationen och avlöningsformerna. Taylor
anser, att ackordslönen eller rättare differentiallönesystemet
är det verksammaste medlet att egga till
avsedd prestation. Ford däremot förkastar allt
ackordsarbete. Hans minimilön är f. n. sju[1] dollars
per dag, vilken samtliga arbetare erhålla efter viss
tids anställning. Höjningen av lönen sker aldrig på
arbetarens egen begäran utan efter visad duglighet.
I grund och botten torde olikheterna icke vara
alltför väsentliga. I båda fallen är den drivande
sporren av ekonomisk art och en noggrant bestämd
standardprestation måste uppnås. Hos Taylor är
standardprestationen antecknad på instruktionskortet,
hos Ford bestämmes den av det löpande bandets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
