Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 24 okt. 1931 - Förortsbanor och andra trafikmedel i Stockholmsförorterna, av E. Nordendahl - Notiser - Ångkraftverkens bränsleekonomi - En fotoelektrisk kortsorteringsmaskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
invid resp. förort, förslagsvis till resp. Centralen,
Norra Bantorget, Stureplan och Slussen. Det kravet
synes mig, frånsett av omständigheterna betingade
undantagsfall (exempelvis övergripande eller
pendlande lokaltåg på västra-norra stambanan genom
staden efter genomförd elektrifiering på norra
stambanan) icke skäligen kunna uppställas, att direkt
tågförbindelse skall anordnas från en förort genom
stadens centrala delar till en annan förort. Såvitt
jag har mig bekant, uppställes och uppfylles icke
heller ett sådant krav i utlandets storstäder.
Däremot bör förortsbanans (-trafikledens, även
busslinjernas ändstationer i Stockholm böra här beaktas)
ändpunkt inne i staden ligga omedelbart invid en
snabb inomstadstrafikled, om möjligt oberoende av
gatutrafiken, vilken trafikled i sin tur berör både
Centralen och andra förortsbanors ändpunkter.
Den från teknisk planlösningssynpunkt onekligen
bestickande tanken att flytta bort västra stambanan
från stadens centrala delar synes i grunden betingad
av dels utseendesynpunkten, dels och främst önskan
att slippa från den besvärliga plankorsningen invid
Tegelbacken mellan järnvägstrafiken och
gatutrafiken. Bortflyttningen av stambanan från det
nuvarande läget finge emellertid till omedelbar
konsekvens kravet på en ny nord-sydlig förortsbana,
från trafiksynpunkt likvärdig stambanan, åtminstone
på sträckan Huddinge–Centralen och troligen (och
med gott fog) även på sträckan Huddinge–Södertälje.
Enorma belopp finge sålunda nedläggas för
att icke vissa förorters trafikförhållanden skulle
försämras i jämförelse med de nuvarande. Det är fara
värt, att föga eller intet skulle återstå för lösandet
av andra problem, som i ännu högre grad intressera
förorterna.
Det är möjligt, för att icke säga sannolikt, att en
för både förorterna och staden tillfredsställande
nord-sydlig förorts- eller stadsbana kan erhållas i
annan sträckning än på sammanbindningsbanans bro,
varvid kostnaden för västra stambanans förflyttning
skulle inbesparas. Innan klarhet härutinnan skaffats,
synes lämpligheten av flyttningen icke kunna bedömas.
Nya förortsbanor o. d.
Av vad som i det föregående anförts, framgår, att
trafikintensiteten på förortsbanorna (inbegripet
fjärrbanor med förortstrafik) är liten. Den starkast
trafikerade linjen, Älvsjö–Centralen, har blott ca 3 1/2
mill. resor per år. Denna trafik är mycket mindre
än trafiken på en var av svårvägarna till Bromma,
Enskede och Sundbyberg. Det är helt naturligt, att
förortstrafiken skall vara svag, enär dels, efter
busstrafikens tillkomst, trafiklederna äro ganska talrika,
dels terrängen i Stockholmstrakten i de flesta fall
är så bruten, att marken inom en banstations
trafikområde är möjlig att bebygga i endast ganska
begränsad utsträckning, dels den bebyggbara marken
är glest bebyggd, dvs. bebyggd med fristående hus
på stora tomter med mellanliggande obebyggda
områden. Allt detta har till följd ett litet resandeantal
på banan, vilken blir litet belastad och dåligt
utnyttjad, med höga fasta kostnader per resande.
Vid låg belastning blir, trots relativt höga
biljettpris, banornas ekonomi svag. Den splittrade och
glesa bebyggelsen försvårar eller omöjliggör sålunda
tillkomsten av ekonomiskt bärkraftigare
förortsbanor och särskilt banor av en s. a. s. flottare typ.
Beträffande förortsbanorna må därför till slut
framhållas vikten av en koncentration av
bebyggelsen, så att denna icke utbredes över en för stor yta.
Det må låta som en paradox, men synes mig1 icke
kunna bestridas, att den rikliga tillgången på
bysrgnadsmark i förorterna och det stora antalet
trafikleder försvårar eller hindrar en god lösning av
förorternas kommunikationsproblem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
