Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 590 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 7 nov. 1931 - De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Skala för f (b) 0,5 mm = 0,01 tidsenhet, för x 0,5 mm = l kostnadsenhet, k = 5.

passerat den kritiska maximipunkten, vilket
perspektiv öppnar sig icke! Nu kan man lugnt
mekanisera vidare, och ju längre man går, dess billigare
blir tillverkningen. Lönefrågan spelar här en
försvinnande liten roll. Visserligen visar diagrammet
– vad som i övrigt är självklart – att för varje
mekaniseringsgrad kostnaderna äro högre vid högre
arbetslön. Men varför vara småaktig?

Varför inte betala en hög lön, när man i alla fall
genom att öka mekaniseringsgraden kan bringa ned
kostnaderna hur långt som helst. Något optimum
finnes ej, och pessimum har man lämnat bakom sig.

En naturlig följd av detta sakernas tillstånd är,
att produktionen måste koncentreras i mycket stora
företag, som kunna utnyttja en långt driven
mekanisering, och härigenom uppkommer en viss labilitet,
då ju kapitalet har större fördel av att söka sig till
de stora företagen, som genom hög mekanisering
redan ha billiga kostnader, framför att hjälpa de
mindre, dyrare arbetande företagen att hinna upp
de stora.

Tavlan är fascinerande. Å ena sidan möjlighet till
obegränsat ökade löner, å andra obegränsat fallande
produktionskostnader. Jag skulle närmast vilja
beteckna det hela som ett ekonomiskt perpetuum
mobile. Man skulle ha lyckats förmå den
mänskliga produktionen att fylla ej endast mänsklighetens
utan även sina egna behov – och lämna ett
ständigt disponibelt överskott.

Betrakta vi nu fig. 1, så visar sig en mycket
mera prosaisk och mindre fantastisk världsbild.

Tillverkningskostnaden har för varje lönenivå ett
klart utpräglat minimum, som i överensstämmelse
med den allmänna teoriens fordringar vid stigande
arbetslön förskjutes uppåt och i riktningen av
stigande mekanisering. Det finnes här ingen möjlighet
att genom alltjämt ökad mekanisering sänka kostnaderna
hur lågt som helst, utan för varje lönenivå
finnes ett kostnadsminimum, som aldrig kan
underskridas. Det bekymmersamma är härvid, att
minimikostnaderna alltid stiga med stigande löner.

Det kanske bör observeras, att det här ej är
frågan om det enkla och kanske triviala påpekandet,
att det under i övrigt lika omständigheter är dyrare
att arbeta med högre arbetslön än med lägre.
Saken har en djupare innebörd, nämligen, att om man
vid en viss lönenivå har ordnat sig på bästa
möjliga sätt, och lönenivån stiger, samt man även på
bästa möjliga sätt anpassar sig efter denna nya
lönenivå, så kommer tillverkningskostnaden i det
senare fallet att ohjälpligt och under alla förhållanden
bliva högre, än i det förra. Man måste alltså en
gång för alla avskriva varje förhoppning om, att
mekaniseringen skulle kunna helt eller överkompensera
en ökning av arbetslönen. Till en viss grad
kan kompensation ske, men ej fullt.

Betrakta t. e. kurvan för a = 100. Vid optimum
är kostnaden 100 enheter. Stiger nu arbetslönen till
120 och mekaniseringen behålles oförändrad, erhålles
kostnaden = 110 enheter. Om emellertid
mekaniseringen ökas till det mot 120 svarande
optimalvärdet, blir den nya kostnaden 109,54. Den ökade
mekaniseringen har kunnat begränsa kostnadsökningen
till 109,54 i st. f. 110, men ingalunda förhindra
densamma.

Det är alltså obestridligt visat, att den, som har
den lägre lönestandarden, alltid kan producera
billigare. Och vad mera är. Han uppnår sin
optimisiffra vid lägre mekaniseringsgrad än den, som
arbetar med högre löner.

Den förre har alltså fördelen, dels att kunna uppnå
lägre tillverkningskostnader och dels att nå dessa
kostnader med mindre kapitalutlägg, dvs. mindre
risker och mindre finansieringssvårigheter.

Detta är en ytterst allvarlig sak, på vars
betydelse jag ej behöver närmare ingå. Må man blott
söka göra klart för sig, vart kapital och
företagsamhet helst söka sig: antingen dit där man med litet
kapital kan producera billigt, eller dit där man trots
stort kapital måste producera dyrt.

Men, säger någon, är det då osant, det som man
så ofta hör, att genom modernisering av en verkstad

Fig. 2. Skala för f (b) 0,5 mm = 0,01 tidsenhet, för x 0,5 mm = 1 kostnadsenhet, k =0,8244.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>