Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 46. 14 nov. 1931 - Mål och medel i modernt husbyggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Betänka vi, att större delen av vårt lands sparade
kapital eller 200–300 mill. kronor årligen investeras
i nya bostäder, så inse vi, att det är en ekonomisk
fråga av allra största räckvidd. Statistiken säger oss
även, att större delen av städernas befolkning eller
de försörjningsenheter, vilkas årsinkomst ligger
mellan 2 000 och 5 000 kronor eller lägre, måste
offra hälften till en fjärdedel därav för att erhålla
en bostad, som blott nödtorftigt tillfredsställer
rimliga krav.
Dessa siffror tala sitt tydliga språk om
nödvändigheten av att rationellt bedriva en så väldig
produktion, näst livsmedelsindustrien den största i vårt
land. Oerhörda summor slösas alltjämt bort på ett
planlöst byggande under inkompetent ledning, men
utvecklingen börjar dock sä småningom tvinga
husbyggandet in på nya vägar. De hantverksmässiga
metoderna överges för att ersättas av mer
industriella arbetsmetoder och tidens krav på största
effekt med minsta medel sätter alltmer sin prägel
även på den moderna bostadsproduktionen.
Men skall bostadsfrågan med framgång angripas,
får den framför allt ej betraktas enbart som ett
tekniskt, konstruktivt problem. Resultatet är mer
beroende av andra faktorer.
En föredragshållare uppställde nyligen följande sju
angreppspunkter för ett rationaliseringsarbete inom
byggnadsindustrien: 1) jordpolitiken, 2)
bostadsformen, 3) stadsplanering och gatubyggande, 4)
finansieringen, 5) byggnadsmaterial och konstruktioner,
6) arbetsorganisation och driftsteknik, 7)
myndigheterna.
Den viktigaste av dessa sju punkter är den första,
jordpolitiken eller rnarkägandet. Jag ämnar dock ej
närmare ingå på den, då jag tror nästa inledare
kommer att göra det, men så mycket vill jag dock
säga, att det är tydligt för envar, som sysslat med
planering av bostadsområden, att när kommunen ej
är ägare av all marken, så måste den enskilde
markägaren underkasta sig avsevärda
inskränkningar i sin fria dispositionsrätt, om en rationell
plan skall kunna genomföras. Därtill kommer de
svårigheter, som spekulation och markvärdestegring
skapa.
Ett intimt samarbete mellan stadsplaneläggningen
och bostadshusets planläggning är sedan ett
grundvillkor för ett framgångsrikt bostadsbyggande. Man
måste utgå från den enskilda bostadens krav och av
den perfekta bostadscellen sammanfoga
stadsbyggnaden. Det duger ej att, som tidigare alltför ofta
skedde, gå motsatta vägen, dvs. att först med
hänsyn till olika synpunkter, representativa eller
ensidigt trafiktekniska, eller kanske rent på måfå
forma till ett gatusystem och sedan så gott sig göra
låter i de på detta sätt bildade byggnadskropparna
stoppa in de enskilda bostäderna, som få bli vad de
kunna, en del kanske bra, till och med mycket bra,
en stor procent mindervärdiga och resten kanske
odugliga. Att man tidigare ej beaktat det slöseri,
som ligger i ett sådant system, är anmärkningsvärt.
Utvecklingen har dock ganska målmedvetet gått mot
ett bättre sakernas tillstånd. Bostadskvarterets
utveckling har från ett gyttrigt konglomerat av
gårds-flyglar och trånga gårdar nått fram först till det
slutna kvarteret med gemensam gård och så till det
öppna byggnadssätt, som brukar kallas lamellsystemet,
och som numera alltmer börjar tillämpas för
bostadsområdena. Men allt är dock ej därmed gott
och väl.
Helt nyligen har en ny stadsplanelag och en ny
byggnadsstadga blivit antagna. De förefalla i en
väsentlig punkt ej stå fullt i nivå med tidens krav.
Enligt den nya stadgan fordras nämligen ett
synnerligen ingående fastställande i detalj av
byggnadskropparnas dimensioner och läge m. m. för ett
samhälles planlagda område, långt innan det kan tänkas
bliva bebyggt, ett förhållande, mot vilket även
teknologföreningens avdelning, Svenska
arkitektföreningen, som fick yttra sig över förslaget, starkt
reagerade.
Att överhuvudtaget i detalj planlägga större
områden långt innan de skola bebyggas måste vara
tämligen meningslöst, och att binda byggnadernas
dimensioner i plan och höjdled utan att känna den
vid tiden för exploateringen lämpliga storleken för
de bostäder, som skola inrymmas i huskroppen, kan
ej vara ekonomiskt klokt. Hur skall för övrigt
stadsplaneförfattaren, isynnerhet om han ej är
husbyggare, kunna långt i förväg bestämma lämplig
hushöjd, lämpligt husdjup, längd på huskropparna med
hänsyn till trappor, våningsantal och våningsstorlekar m. m.
Ett stadsplanerande, som berör stora områden
– och det bör ju även omfatta stora områden –
det borde huvudsakligen inskränka sig till att
garantera nödiga huvudtrafikleders framdragande samt en
klok disposition av marken för olika ändamål i den
mån detta är möjligt. Det borde även kunna
fastställa graden av markens utnyttjande för olika
områden, dvs. fastställa olika exploateringstal för dessa.
En sådan anordning med exploateringstal skisserades
även i teknologföreningens yttrande över ett tidigare
förslag till stadsbyggnadslag. Ett första led i
rationaliseringsarbete vore därför att få författningarna
reviderade i denna punkt.
Det som mer än något annat satt sin prägel på
stadsplanen för ett modernt bostadsområde är
kravet på tillgång till sol för alla bostadslägenheter.
Det har lett, som jag nämnt, till det öppna
stadsplanesystemet, som nu överallt börjat tillämpas, och
som vi bruka kalla lamellsystemet.
Har man för en stadsplan som princip gått in för
ett sådant system, återstå följande tre frågor att
avgöra:
1) Huslängornas orientering i väderstrecket.
2) Den lämpligaste hushöjden.
3) Det lämpligaste husdjupet.
Måste vi, vilket ekonomiska skäl för närvarande
tvinga oss till, bygga relativt djupa hus med icke
genomgående lägenheter, blir en orientering av
huslängorna i N–S utan vidare given. Komma vi
därhän, att vi anse oss kunna bygga grundare hus med
genomgående lägenheter, blir ju huslängornas
orientering icke lika bunden. Kräver man sol till alla
rum, blir dock även då riktningen N–S bäst.
Husdjupet är en fråga om pengar och hygien. Ett
maximi- och minimiproblem. Ju större husdjup ju
mindre byggnadskostnad, ju mindre husdjup ju
bättre hygien. Från håll, som särskilt ömma för det
tunna huset, har visserligen det påståendet gjorts,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
