Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 5 dec. 1931 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diplomatiskt-finansiella gebitet i själva verket att
betrakta som Pyrrhus-segrar. Guldniyntfotens
reduktion begränsar påtryckningsmöjligheterna, och under
vinterns senare del lär Frankrike självt få känning
av den starka exportminskning som den avtagande
köpkraften och importrestriktioner av olika slag i
andra länder icke kunna undgå att framkalla i
Frankrike. Det ohöljda politiska utnyttjandet av
Frankrikes huvudsakligen på skadeståndstributer
uppbyggda, tillfälliga finanshegemoni måste också i
växande utsträckning sätta den övriga världen i
harnesk mot Frankrikes politik.
Ännu vinner dock Frankrike nya segrar. En
särdeles betydelsefull dylik uppnåddes vid
ministerpresidenten Lavals besök hos presidenten Hoover i
Amerika i oktober. Genom de där träffade
uppgörelserna fick Frankrikes regering nämligen full
garanti för att U. S. A:s regering hädanefter icke
kommer att taga några initiativ i säkerhets-,
skadestånds- och skuldfrågorna utan fransk medverkan.
Hoover-initiativet från i somras kommer med andra ord icke
att upprepas, och Frankrike får tillsvidare för
Amerikas del tämligen fria händer i den europeiska
politiken.
Orsaken till denna franska framgång är främst
Amerikas finansiella nödtvång att hålla samman med
Frankrike. Den franska ministerpresidenten kunde
emellertid samtidigt icke undgå att få visshet om
den amerikanska opinionens starkt kritiska
inställning mot Frankrike och dess allt mer övertygade
anslutning till tanken på fredsfördragens revision.
Ett tydligt uttalande i samma riktning gjordes för
övrigt ungefär samtidigt från Italiens sida. I ett av
pressen knappast tillräckligt uppmärksammat, högst
märkligt tal i Neapel uttalade nämligen Mussolini
den italienska regeringens klara insikt om
nödvändigheten av en snar och omfattande revision av
Pariser-frederna av 1919.
Det synes icke osannolikt att denna italienska
framstöt siktar på den situation som inom en ej
alltför avlägsen framtid kan väntas inträffa, då "den
nationella oppositionen" tillvunnit sig makten i
Tyskland. Ett revisionskrävande block
Italien–Ungern–Tyskland skulle uppväga både lilla ententen, Polen
och Frankrike och ge den anglosaxiska politiken en
utslagsgivande betydelse.
Det inre läget i Tyskland måste betecknas som i
hög grad onormalt. Av fruktan att förlora sin länge
dominerande ställning i riket och de större
delstaterna utövar blocket socialdemokrater-centrum
genom rikskansler Brüning och preussiske
ministerpresidenten Braun en diktatorisk makt med
undanskjutande så långt möjligt av riksdagen och
framförallt med undvikande av varje vädjan till valmannen.
Det demokratiska blocket förlänger sålunda sin
tillvaro genom att hindra den författningsmässiga
demokratien att fungera. Det uppgivna motivet
härför är framför allt de utrikespolitiska risker som
anses ofrånkomliga vid en högerregim i Tyskland – en
uppfattning, som man också i hög grad lyckats göra
gällande utanför Tyskland.
Riktigheten av denna uppfattning får framtiden
utvisa. Sannolikt ha de yttre farorna av en
högerseger i Tyskland högst betydligt överdrivits. I varje
fall ingår icke något förnekande av betalningsskyldighet
för de kommersiella utlandsskulderna (och
dessa äro både Amerikas, Englands och det neutrala
Europas främsta intresse) i nazisternas handlingsprogram.
Den yttre effekten av en högerregim i
Tyskland skulle troligen huvudsakligen komma att bestå i
ett starkt incitament till revision av fredstraktaterna
och av skadeståndsbetalningarna enligt
Young-planen. I bägge dessa hänseenden sammanfalla
Tysklands strävanden med Europas och världens
allmänna intressen.
En kort höstsession av riksdagen kunde i oktober
icke undvikas. Regeringen Brüning, som
rekonstruerats en aning åt höger bl. a. genom utrikesminister
Curtius’ avgång och regeringschefens övertagande
även av utrikesministerposten, samt genom
vänster-centrummannen Wirth’s avträdande, fick härvid ett
knappt förtroendevotum och kan alltså tillsvidare
förbliva i sina ämbeten. Länge lär detta väl dock
icke vara möjligt. Alla tecken tyda på den
nationella oppositionens, framför allt nationalsocialisternas,
snabba frammarsch. Vid nyligen förrättade val
i Hamburg och i Hessen vunno dessa överväldigande
framgångar. Nödläget, arbetslösheten och den
allmänna oron i sinnena kunna endast väntas påskynda
denna utveckling, och att med artificiella
tvångsmedel hindra denna opinion att taga sig uttryck i
regeringspolitikens ledning torde i längden vara en
farlig sak. Utlandsopinionen gör därför sannolikt
rätt i att räkna med ett snart förestående nazistiskt
makttillträde i Tyskland – troligen ernått på fullt
legal väg – och förbereda sig på den då inträdande
situationen, vilken icke i och för sig synes motivera
någon panik.
Under det Europas läge – frånsett den
begynnande stabiliseringen i England – blivit alltmera
kritiskt, har samtidigt i den Fjärran Östern en
allvarlig konflikt utbrutit.
Vad det gäller är behärskandet av Mandschuriet ur
politisk och ekonomisk synpunkt. Däremot icke ur
befolkningssynpunkt. Den saken är nämligen redan
avgjord till Kinas förmån. Det för tre årtionden
sedan tämligen folktomma Mandschuriet är nu
bebott av en kinesisk jordbrukare- och
arbetarebefolkning på bortåt 30 millioner. Området, som är ett
av världens ekonomiska framtidsländer av första
ordningen, är alltså i befolkningshänseende
oåterkalleligt kinesiskt och blir det alltmer för varje år.
Ryssland är här sedan länge på reträtt. Rysk
kolonisation i Ostasien kan ej konkurrera med den
kinesiska, någon kapitalexport kan Ryssland ej
åstadkomma, och ett militäriskt ingripande mot Japan
skulle – och även då med högst oviss utgång –
kräva en anspänning av alla rikets krafter, vilket
saken ej rimligen kan anses värd. Japan har åter
sedan nära trettio år byggt upp Mandschuriet i
tekniskt, industriellt och allmänt ekonomiskt hänseende
samt här investerat mycket betydande kapital.
Japanen i Mandschuriet är emellertid ingenjör,
affärsman, soldat eller ämbetsman men icke arbetare eller
bonde, då klimatet omöjliggör verklig japansk
kolonisation. Bibehållandet av ställningen i
Mandschuriet, som är baserad på innehavet av Dairen,
banlinjerna Chanchun–Mukden–Dairen, Mukden–Söul
m. fl. samt hela South Manchurian Railway Co:s
mycket omfattande industriella verksamhet, är
emellertid ett livsvillkor för hela det japanska
folkhushållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
